Den moderna européens första steg

Det krävs mycket även för en stor talang för att bli synlig: snille och kunnighet, vänner och tur, originalitet och inte minst pengar – samt en värld som viker för att ge talangen en plats. Världen är inte alltid lika beredd för det.

Aldrig någonsin mötte dock talangen en sådan beredskap i samhället att göra undantag än under tiden kring förförra sekelskiftet.

Steinfeldt skriver:

När konstnärer plötsligt kunde nå upp till den högsta klassen, när folk ur enkla förhållanden kunde bli bankirer och adelsmän, när läkare, upptäcktsresande, vetenskapsmän, författare och ingenjörer blev stora hjältar för småpojkar och välbärgade herrar i röksalonger, hade talangen sin stora tid.

Ingen annan epok i världshistorien känner till så många lysande karriärer än tiden mellan det tysk-franska kriget 1870/71 och första världskriget, den moderna världens tidigaste skede. Axel Munthes liv följer samma bana: Han tillhör sekelskiftets stora talanger – även om det inte är så lätt att säga vari hans stora begåvning består.

Den gamla världen, kungahusen och aristokratin finns kvar. Adeln håller fortfarande i makten, men hur bräcklig och osäker den blivit! Bourgeoisien håller redan i pengarna – men finns det inte någonting bättre än pengar, nämligen friheten att vara sig själv, och är det inte adeln som äger denna frihet utan att någonsin ha förvärvat den? Man lever i en "övergångstid", förklarar Charles Baudelaire, "när demokratin inte är allsmäktig än, när aristokratin bara till en del vacklar och sjunker. I denna turbulens är det möjligt, att somliga deklasserade, bortstötta, lättjefulla människor, som förresten är fulla av ursprunglig kraft, fattar planen att begrunda en ny typ av aristokrati", utan familj och arvingar förstås.

Visserligen gäller dessa ord för dandyn, och visserligen brukade Axel Munthes byxor vara alltför ostrukna för att tillhöra denna stilens adel. Ändå finns det här en gemensam förutsättning: den mer och mer otydliga gränsen mellan den borgerliga klassen och adeln förvandlades till chansen för plötsliga stjärnskott, för osannolika talanger, otroliga karriärer mellan stånden och tvärs över halva världen.

Dilettanternas tid

Åren före första världskriget var de stora dilettanternas, de första experternas och de förvägna högstaplarnas tid, och Axel Munthe passar in i alla tre kategorier.

I denna övergångstid hade prominensen börjat ersätta härkomsten som samhällets yttersta distinktionsmärke, och den nya rikedomen tillät en förvånansvärt stor grupp av mer eller mindre sysselsättningslösa människor att föra ett ledigt liv på resa. Axel Munthe måste ha ägt en enastående förmåga att svara på denna nya elitens själsliga begär: för de nervösa kvinnorna, de som kände världens tilltagande rastlöshet i den egna kroppen, blev han nervläkare, för de som tyckte sig lida av storstadens buller och smuts blev han naturmänniska, för de som fick stanna hemma blev han äventyrare och journalist.

Och framför allt upptäckte han Italien som ett jordiskt paradis: Han tillhörde de första som betraktade det ljuva landet i södern inte i första hand som den antika kulturens hemstad utan som det enkla, sanna, sinnliga livets landskap. Och som flyttade till den europeiska periferin för att inte komma tillbaka.

Hans tid präglades av drömmen om den ”stora människan”: om män som sade upp sig från det sociala livets alla små hänsyn för att ensamt möta livets stora frågor. Förmodligen får vi aldrig veta hur duktig Axel Munthe var som läkare. Som författare tillhörde han utan tvekan den mera konventionella och ibland sensationslystna sorten.

Men han satt högre på sitt berg över Neapelbukten än Victor Hugo på ”de förbannades klippa” på Guernsey, han byggde tempel över sig själv som Arnold Böcklin bara målade, han kom närmare de dödligt smittade än Napoleon när han besökte de pestsjuka i Jaffa, han ägde ett större och äldre torn på Capri än W. B. Yeats på Irland, och inte bara ett.

Axel Munthe var mannen som verkligen flyttade in i sina storslagna visioner, som skapade sitt egna fantastiska kungarike, med betydliga risker för sig själv, och om han lyckades, åtminstone i världens alla ögon, så fick han också betala ett högt pris. Den åtminstone partiella blindheten som drabbade honom efter sekelskiftet är också ett uttryck för en tilltagande isolering: Minnen började bli mera bedårande än verkligheten själv, och mannen på klippan var i växande mån en ensam äldre man utan en äkta familj, utan pålitliga vänner, dock med delvis absurda arbetsuppgifter i den internationella aristokratin– en privatman i ordets uddaste bemärkelse.

Världssuccén Boken om San Michele från 1930 måste ha kommit som en förlösning. Axel Munthe fick uppleva att hans egna själsliga begär delades av miljoner läsare, att han enbart hade gått före i att skapa en dröm som otaliga människor sedan upplevde som den egna:

Steinfeldt skriver:

Tänk att kunna bo så här, sa hans läsare till sig själva, i ett litet palats över Medelhavet, med en trädgård som levererar vin, tomater och citroner, och de trogna djuren slår sig ner vid ens fötter. Drömmen om den sanna semestern börjar på det viset – än i dag, ty det är, den uppenbara motsägelsen till trots, också massturismens dröm.

Fram till sextiotalet, ja kanske flera år till, var Axel Munthe nittonhundratalets mest kände svensk. Vem annars skulle det ha varit? August Strindberg? Selma Lagerlöf? Gunnar Myrdal? Ingmar Bergman? Anita Ekberg? Berömd hade han redan varit långt innan boken. Med romanens oerhörda framgång blev Axel Munthes rykte näst intill olympiskt. Boken översattes till över fyrtio språk och såldes i långt mer än i de officiella 25 miljoner exemplar – den var en succé i klass med Boris Pasternaks "Doktor Zjivago" eller Margaret Mitchells "Gone With the Wind"; författaren föreslogs till och med för nobelpriset i litteratur.

Och även om Axel Munthe för länge sedan hade lämnat Villa San Michele, för att undkomma solen på ett mörkare ställe, så fanns det djärva huset fortfarande där.

Oscar Wilde hade hälsat på, Rainer Maria Rilke och Norman Douglas, sen kom Greta Garbo, den amerikanske ambassadören i Rom och Hermann Göring. Det fanns ingen periferi för Axel Munthe längre, världens mitt hade flyttat med honom. Och boken blev ett monument över dess författare, större och beständigare än själva huset någonsin skulle ha kunnat bliva – eller skall vi säga: Boken blev ett monument över ett monument över en benådad fantast.

Thomas Steinfeldt
Författare