En antitysk stridskrift

Rosettfönster, medeltid: Foto: Peter de RuNär första världskriget bröt ut lämnade Axel Munthe Sverige för att enrollera sig i franska och brittiska Röda korset. Under 1915 och 1916 tjänstgjorde han sammanlagt cirka nio månader vid fronten, han var med vid Verdun, vid Somme, vid Arras.

Men fronttjänsten tog på hans klena ögon och sommaren 1916 orkade han inte längre. I stället arbetade han på ett nervsjukhus i London och i augusti–september besökte han de engelska fältsjukhusen i Frankrike. Munthe avskydde Tyskland och var i många stycken mer engelsk än engelsmännen själva. Hans syn på den brittiska krigsinsatsen var starkt idealiserande:

Munthe skriver:

Sårade engelsmän saknar ingenting men fransmännen får dålig vård – brist på läkare, sköterskor och material. De flesta sårade som vi tar hand om har varit 6–7 utan vård och de flesta med skador efter granat- eller bombsplitter har kallbrand. […] Min beundran för de engelska officerarna + mannarna är gränslös – de står ut med vad som helst, de klagar aldrig och utstår smärta på ett beundransvärt sätt.

Munthes beundran för England var så ”gränslös” att den inspirerade honom till att för första gången på länge framträda som författare. Vintern 1915-16 arbetade han på en bok som han i april 1916 skickade till sin engelske förläggare John Murray. Själv hade han, skrev han, ingen önskan att se den publicerad, det var hans ”gamle vän”, den brittiske diplomaten Sir Rennell Rodd som övertalat honom:

Om den är hälften så bra som han säger kommer Ni med nöje att ge ut boken. […] Jag vill inte ha mitt namn på boken – jag har gjort mitt bästa för att gömma mig så mycket som möjligt – så mycket att jag till och med begått självmord i Förordet. Av samma skäl har jag också försökt forma berättelsen som fiktion, men Gud vet att den innehåller tillräckligt med verklighet ändå, verklighet i all dess fasa.

Murray svarade med vändande post att han mycket gärna ville ge ut boken. Munthe hade föreslagit att den skall ges ut under namnet ”A Doctor in France” men Murray såg helst att han gjorde det under eget namn, ”eftersom det tveklöst skulle vara till stor nytta för boken”. Han vill också att Munthe lade till några stycken om ”Tommy” (den engelska soldatens nom de guerre), eftersom boken ”mycket väl kunde göras litet större”. Munthes svar var långt och bestämt. Vad gäller ”Tommy” var han för utarbetad för att skriva något mer just nu men han ämnade skriva en separat bok om honom vid ett senare tillfälle. Och vad gäller författarnamnet vägrade han ändra ståndpunkt, främst av hänsyn till sin patient, den tyskfödda drottning Victoria:

De som vet kan berätta för Er att jag har spelat en mycket viktig roll i hennes liv i mer än tjugo år, och det stämmer. Hon känner tacksamhet mot mig och betraktar och behandlar mig som en vän, trots vårt främlingskap sedan kriget bröt ut, när vi grälade. Hon är i ett mycket skakigt tillstånd och har just skickats utomlands till sin mor. Hon är dotterdotter till den gamle Kejsaren och allting som rör hennes land är heligt för henne. Hon skulle inte bara aldrig förlåta mig för att ha signerat en bok så starkt fördömer hennes land så länge mitt namn ännu i viss utsträckning associeras med henne – det skulle jag när allt kommer omkring kunna utstå – men det skulle utan varje överdrift göra henne direkt sjuk, och uppgiften att få henne på fötter igen skulle falla på mig. Jag har för avsikt att berätta det för henne när tiden är inne, men det kan inte ske nu, jag måste träffa henne först.

Murray accepterade Munthes villkor och i början av juni 1916 utkom i London Red Cross & Iron Cross, utformad som en rapport från rödakorsläkaren Dr. Martin, det vill säga doktor Munthe (vars mellannamn var Martin). Boken blev en succé och trycktes i fem upplagor på lika många månader. Författarhonoraret gick oavkortat till franska Röda korset.

Risus sardonicus

Munthe var besatt både av kriget i sig och av tyskarnas krigsförbrytelser, och han läste kopiösa mängder krigslitteratur. Red Cross & Iron Cross är en propagandaskrift i raden av många som publicerades under dessa år, men den ansluter också till tidigare böcker av Munthe, inte minst Från Napoli. Resebref (1885). Det gäller både personuppsättningen – en läkare som assisteras av några självuppoffrande kvinnor, av vilka en är nunna, sœur Marthe – och de medicinfilosofiska och religiösa resonemangen. Läsaren frapperas som i andra Munthetexter av författarens fascination inför Döden, som skildras med sådan åskådlighet att förläggaren såg sig föranledd att fråga om boken var ”alltigenom sanningsenlig”. Munthe svarade med samma argument som han en gång använt för att förklara Neapelbreven, nämligen att det inte rörde sig om ”ett historiskt dokument utan om ett mänskligt dokument” med ett visst värde både ”för den som studerar livet som den som studerar döden”. När Murray skrev till Munthe att han fann scenen med soldaten som i dödsögonblicket får ”tetanus” och vars ansikte stelnar i ett fruktansvärt skratt – risus sardonicus – ”alltför häpnadsväckande för att vara sann”, svarade Munthe:

Om jag inte hade vetat det sedan länge, skulle detta krig har lärt mig att livet självt är oändligt mer häpnadsväckande än fiktionen, och att fantasin står sig slätt jämfört med verkligheten. Vad skulle Ni ha sagt, till exempel, om jag skrivit ner allt som hände i det där slakthuset? Karln inte bara förbannade officeren bredvid sig utan försökte att strypa honom, han var naturligtvis halvt delirisk, han sade att officeren skrattade åt honom – och det gjorde han, med det fruktansvärda ”risus sardonicus” som inte sällan förekommer i fall av tetanus, och det är verkligen en hemsk syn. Det var inte bara den döde officeren som låg där med skrattmusklerna stelande i en sista kramp utan också karln dog med samma risus sardonicus på läpparna och de låg där båda döda och grinade mot varandra, och de grinade ännu när de bars iväg till graven. Är detta häpnadsväckande nog för Er?

I boken finns också plats för Munthes medicin-etiska käpphäst. I byn finns inga hjälpmedel, varken förband eller jod. Men framför allt saknar doktor Martin morfinet, ”denna ovärderliga och hemlighetsfulla gåva från Moder Jord som ger läkaren makt att skänka lindring åt dem som kirurgen inte kan hjälpa, dem som ligger och väntar på den andre, den Store Läkaren som går från sjukbädd till sjukbädd med sitt enda botemedel, sin eviga sömndryck”. Om läkaren inte kan hjälpa patienten att leva, skall han åtminstone hjälpa honom att dö. I brist på morfin försänker Axel soldaterna i sömn med hjälp av hypnos. På nunnans fråga hur han kan få dem att somna så rofullt svarar han att det vet han lika litet som hon, men han vet att han äger förmågan.

Inför krigets fasor upptas doktor Martin av tankar på Gud, men inte på den Barmhärtighetens Gud som han hyllat i yngre år. Kriget har fått doktorn att överge sin tidigare närmast pacifistiska hållning: ”Förut trodde jag inte på någon annan Gud än Barmhärtighetens Gud. Hur kunde jag tro på Vredens Gud – jag, som förlåtits så ofta och för så mycket? Nu har jag levat så länge att jag lärt mig att det finns och måste finnas en Vredens Gud också.” På syster Marthes fråga om han är protestant svarar han: ”Kära syster, jag vet inte vem jag är, […] jag vet bara att jag tror på samma Gud som Ni och att jag älskar er Madonna.” Här är det inte doktor Martin utan doktor Munthe som talar.

"Jag har varit i Helvetet"

Bokens dramatiska höjdpunkt kommer när doktorn stannar vid ett hus där fem tyska officerare sitter och skålar och skrålar. En av dem har bara en timme tidigare beordrat att en ung pojke skall skjutas. Doktorn har fem skott i revolvern som ligger i fickan. Han kämpar med sin instinkt att göra slut på dem men sliter till sist upp handen ur fickan och rusar bort från fönstret. Då hör han plötsligt en rik och melodiös röst stämma upp Schuberts ”Ständchen”.

När doktorn senare skall berätta var han varit, säger han: ”Jag har varit i Helvetet.” Schubert och officerarna representerade två ytterligheter i den tyska ”nationalkaraktären”, och sina starkaste ord brukade Munthe för att beskriva våldtäkten på den kompositör som han satte över alla andra.

Också denna scen fann Murray i häftigaste laget, men Axel hävdade att han inte nedtecknat något som han inte själv bevittnat:

Hade Ni trott mig kapabel att skjuta på några tyskar genom ett fönster? Jag som inte skulle kunna döda en kronhjort om Ni så erbjöd mig tusen pund och som upprörde mina kamrater genom att vägra att lägga ut förgiftad ost för att ta död på råttorna som hemsökte den hemska hålan vi sov i! Nåja, det var inte långt ifrån att jag gjorde det. Scenen är inte skildrad ”alltigenom sanningsenligt”, ty det var inte alls rädslan för brottet som hejdade mig utan endast fasan för vad som hade hänt oss om jag hade missat.

Red Cross & Iron Cross hyllades i hela det brittiska samväldet – från London till Transvaal och Melbourne – för sin osminkade skildring av kriget och sades vara ”en av de fruktansvärdaste och bittraste anklagelseakterna mot tysk militarism som någonsin satts på pränt”. Den trycktes i sammanlagt sex upplagor på engelska och hösten 1918 utgavs en italiensk översättning, Croce Rossa e Croce di Ferro, med ekonomiskt stöd av ”British Mission of Allied Propaganda”.

Red Cross & Iron Cross utgjorde den furiösa kulmen på den antigermanism som Munthe odlat sedan ungdomen och som nu, under världskriget, bröt igenom alla vallar: där han tidigare drivit med tyskarna för deras vulgaritet och pompösa smaklöshet såg han dem nu som inkarnationen av allt ont. Boken är, skrev The Daily Mail, ”fylld med händelser som sprider ljus över hur preussaren beter sig på när han är på sitt mest arroganta humör” (24.6.16). Men Munthe nöjde sig inte med att skriva en antitysk nidskrift utan tog ett ännu mer drastiskt steg: han sände tillbaka sina tyska ordnar till kejsar Wilhelm. ”Den Allerhögste själv har alltid ansetts hysa ett visst tycke för mig”, skrev han till lord Northcliffe, ”men jag antar att han svalnat något efter det rent förolämpade brev som jag skickade honom när jag återsände mina utmärkelser […].”
*
Red Cross & Iron Cross gavs aldrig ut på svenska eftersom Munthe ville spara drottning Victorias känslor. Men efter succén med Boken om San Michele (1930) var Bonniers förlag angeläget om att ge ut flera böcker av Munthe. Och nu när drottningen var död gick han med på en utgivning av Red Cross & Iron Cross, i all synnerhet som John Murray i England som Dutton i USA skulle trycka om boken på engelska.

I oktober 1930 gav Murray ut Red Cross & Iron Cross på nytt. Det var den 7: e upplagan och den första sedan 1916. Den sålde slut på fjorton dagar och en ny upplaga trycktes upp samma månad. Någon 9: e kom aldrig till stånd, och inte heller gavs boken ut på något annat språk. Bakgrunden var denna:

"...uslingen från San Michele"

När Das Buch von San Michele publicerades i Tyskland hösten 1931 väckte den stor uppmärksamhet inom den tyska läkarkåren. En läkare, medicinalrådet Paul Phillips, blev så intresserad att han bestämde sig för att underkasta boken en närmare granskning. Vid en jämförelse med originalet upptäckte han att några fraser i förordet om Munthes ställningstagande under första världskriget var strukna i den tyska översättningen, som han förmodade av kommersiella skäl. När han synade Munthes inställning till Tyskland och tyskarna närmare upptäckte han att författaren i Memories & Vagaries (sv. översättning Bref och skisser) fann tyska leksaker underlägsna sina franska motsvarigheter. Allra värst var dock Red Cross & Iron Cross, som enligt dr Phillips var ”den mest gemena och förljugna skymfning av den tyska armén och det tyska folket som någonsin publicerats”. I artikeln ”Gegen Dr. Axel Munthe!” – Mot dr Axel Munthe! – uppmanade han därför den tyska publiken att inte köpa Das Buch von San Michele förrän Munthe dragit tillbaka Red Cross & Iron Cross. Dr Phillips kritik publicerades i en medicinsk tidskrift men gavs vidare spridning i den nationalsocialistiska tidningen Völkischer Beobachter, som den 23 december 1932 publicerade en artikel under rubriken ”Dr Axel Munthe, uslingen från San Michele”:

Alla vi, som ännu har en gnutta känsla för Tyskland i oss, kräver att den svenske läkaren dr A. Munthes böcker skall slängas på dynghögen och inte en enda pfennig till spenderas på denna karl, som har skamlösheten att på ett så infamt sätt skymfa oss, vars vin han enligt vad han själv beskriver har druckit, och samtidigt begära att vi skall köpa och läsa hans andra böcker. Då den enda känsla som denne bakdantare äger sitter i hans penningpung, måste man slå mot det ställe där han är som sårbarast. Ut ur Tyskland med Munthe och hans böcker.

Munthes reaktion på attackerna var något oväntad: han svarade dr Phillips med ett brev där han beklagade att han skrivit Red Cross & Iron Cross och att han skulle göra allt som stod i hans makt för att dra tillbaka den från handeln. Reträtten hade i själva verket förberetts i det nya förordet, där Munthe skriver att han endast efter ”viss tvekan” gått med på en nyutgåva av boken, som skrevs ”under svåra omständigheter och i ett sinnestillstånd som inte lämpade sig för litterära mödor”. I dag skulle han inte kunna skriva något liknande. Förordet avslutas i försonande ordalag: ”Nu, när ridån till sist har gått ner över den jättelika tragedin är bävan och medlidande allt som återstår i åskådarens sinne.”

Kampanjen pågick i två månader och upphörde först när Munthe instruerade Murray att makulera hela den återstående upplagan. ”Nu med Hitler vid rodret kommer historien säkert att bli ännu mer inflammerad om vi inte stoppar försäljningen av boken, vilket är det klokaste sättet att agera”, rådde han förläggaren i början av februari 1933. Den 15 februari 1933 meddelade John Murray Paul List Verlag i Leipzig att man förstört alla 805 resterande exemplar av krigsboken och att inga nya upplagor skall tryckas.

Ett av de förlag som blev offer för Munthes beslut var Bonniers, som hunnit nappa på förslaget om en svensk utgåva av boken och till och med hunnit göra en översättning av den. En fransk översättning från krigsåren hade kanske också sett dagens ljus om inte den tyska skandalen hade kommit emellan.

Först nu, 91 år efter den första engelska utgåvan, utkommer Röda korset och Järnkorset på svenska, i ny översättning av Marika Hagelthorn.

(Ur Kristian Gerner och Bengt Jangfeldts efterord till Röda Korset & Järnkorset, bookLund Förlag 2007)