Hypnos och musik som läkande effekt

Foto: Peter de RuEtt av Villa San Micheles kännetecken är Axel Munthes efterlämnade samlingar av antikviteter, konstföremål och vackra ting. Bland mycket annat finns i villan två avbildningar av guden Hypnos. Munthe hade ett särskilt förhållande till den grekiska mytologins sömngud, som också är nattens son och dödens, Tanatos, broder. Relationen mellan sömnen och döden är en ständigt ringande underton i Munthes Boken om San Michele.

När jag avslutat den rövarhistoria som boken är ljuder den i mina öron under alla möten med Munthe i litteraturen kring honom.

Gudens närvaro i villan ser jag som ett tecken på Munthes fascination inför dessa teman. Hypnos har lånat sitt namn till en medicinsk gren som utvecklades kring slutet av artonhundratalet, och som kom att engagera den nyblivne läkaren Munthe starkt. Neuroser var på modet i det Paris där han, som den yngste någonsin, tog sin grad. Det föll sig ganska naturligt att Munthe efter sin avhandling om förlossningsblödningar kom att intressera sig för behandling av hysteriska och nervsjuka kvinnor. Dessa kantar hans karriärväg och gör Boken om San Michele till ett spännande tidsdokument. Jag anar Sigmund Freuds hysterikor i Munthes. Tiden och stämningen kring dem är densamma.

Även den kände läkaren Jean Martin Charcot behandlade sådana kvinnor på sjukhuset La Salpêtrière. Hans metoder kom att utgöra grunden för hypnosen och hans föreställningar bevistades av, bland andra, Sigmund Freud. I Boken om San Michele beskriver Munthe sig som Charcots kollega.

Uppgiften har ofta ifrågasätts och är knappast trolig, vilket är en anledning till att jag vill kalla boken ”rövarhistoria” och inte biografi.

Dock är Munthe väl insatt i Charcots praktiker. Han kan mycket väl ha varit åskådare till de hypnotiska spektakel hypnosmästaren iscensatte i det gamla salpetersjuderiet. Föreställningarna, där Charcot på olika sätt hypnotiserade sina hysterikor till alla möjliga och omöjliga uppträdanden, var öppna för allmänheten och välbesökta. Axel Munthe beskriver kvinnor som luktar på ammoniak i tron att det är parfym och som äter träkol som om det vore choklad. Han avfärdar detta som effektsökeri.

Den publika verksamheten betecknas som skadlig för försökspersonerna. Charcots flickor ska med få undantag ha slutat på Salle de Agités, dårhuset. Avfärdandet kan i viss mån ses som orättvist. När Boken om San Michele ges ut har årtionden förflutit sen Charcots experiment stod högt i kurs. Författaren sitter säkert på positionen den kan tillägna sig som har facit i hand.

Jag får ytterligare skäl att tvivla på Munthes biografiska anspråk. Här finns ingen ambition att tala sanning men en stark vilja att berätta en bra historia.

Romanformen tar överhanden och tillåts göra det. Munthe är ingen biograf, han är historieberättare, och en som gärna smickrar sig själv. Han tillerkänner dock Charcot stort inflytande, och inte heller avfärdar han hypnosen som sådan. Istället är det just på grundval av nyare och mer djupgående rön inom hypnotismen, egen och andras, som Munthe underkänner Charcots idéer kring hypnos.

Hypnos

Gudomen från hans älskade villa ger en ledning till hur Axel Munthe ser på hypnosen. Den är, som jag antytt, intimt kopplad till sömnen, lugnet, vilan. Den stora nyttan av hypnos är dess lindrande verkan vid smärta och oro. Den kan och bör användas inför och under kirurgiska operationer och förlossningar.

Dess främsta företräde, och det område där Axel Munthe tycks ha begagnat sig av den i störst utsträckning, är dess lugnande effekt på döende patienter. Munthe tackar hypnosen för att han kunnat hjälpa åtskilliga soldater under första världskriget att dö med ett leende på läpparna.

Hypnos för Axel Munthe tycks också handla om ett komplicerat viljornas spel. Som läkare måste man posera som den starkare, och lyckas befästa denna position. De passager i Boken om San Michele där han skildrar sådana maktkamper är dess mest spännande avsnitt. Efter att styrkeförhållandet befästs kan patienten varsamt fås att förstå vad som är bäst för honom eller, oftare i Munthes fall, henne själv.

Hans ofta okonventionella behandlingsmetoder, som ordinering av hundköp, handlar mest av allt om psykologi. Trots att han avfärdar psykoterapi som ”nonsens” verkar Axel Munthe ha en osviklig förmåga att uttyda sina patienters undermedvetna. Den allra viktigaste variabeln i en framgångsrik behandling blir hoppet. Patienterna manipuleras till att tro på sitt tillfrisknande.

Även om Munthe aldrig ljuger för en patient om dennes tillstånd är han lika noga med att inte ge fler detaljer än nödvändigt. Ingen mår bättre av att veta precis hur hopplöst sjukdomstillståndet är. För stor vetskap ger ångest och resulterar i en plågsam död av den typ Axel Munthe inte önskar någon.

I Boken om San Michele skildrar Munthe sina tidiga möten med Döden. Efter att först ha vänt sig från denna demon föds en önskan hos den unge Munthe att förstå den Obeveklige.

Munthe skriver:

Jag började inse att han också hade sin uppgift att fylla likaväl som jag min, att vi när allt kom omkring var kamrater. (Ur Axel Munthe, 1931, s. 287)

Kan man inte här ana Tanatos och Hypnos, natten och sömnen, de gudomliga bröderna, sida vid sida? Axel Munthe tycks för mig bli en inkarnation av sin högt älskade gudom. Den underliggande tonen av sömn och död växer sig starkare. Ironiskt nog led Axel Munthe själv av sömnlöshet under större delen av sitt liv. Han verkar inte ha kunnat läka sig själv med sina magiska händer. Han kunde inte hypnotisera sig själv till att sova, som han annars framgångsrikt ska ha gjort med sina äldre dagars sekreterare och beundrarinna, miss Dorothy Johnstone.

Hypnotisk sömn är inte heller detsamma som naturlig sömn. Det är istället något att vara försiktig med. Suggestioner och hypnotisk behandling bör hellre utföras i ett mer vaket tillstånd. En liknande inställning verkar Axel Munthe ha till läkemedel. Han använder gärna morfinsprutan för att lindra de ofrånkomligt döendes sista kval, men framstår som skeptisk till att använda medikamenter i sin behandling av de ännu levande. Wivica Ankarcrona, bosatt på Capri samtidigt som Munthe, blir ett belysande exempel. Hon kallas av Bengt Jangfeldt, i hans omfattande Munthe-biografi (2003), för ”professionell sjukling.

Ankarcrona konsulterar vid ett antal tillfällen doktor Munthe. Han fördömer den behandling med injektioner och droppar som hennes andra läkare föreskrivit henne och tar istället med henne på promenader. Även drottning Victoria kritiseras av Munthe när hon mot slutet av sitt liv använder mycket morfin. Droger är för de döende, inte för de som ska leva.

En sömnlös läkare som inte kan eller låter sig finna lindring. Den bilden av Axel Munthe växer fram för mina ögon när jag läser has egna texter och texter om honom. Den fullbordas av hypokondriska drag, ett stort behov av ensamhet och anlag för depressivitet. Det finns dock fler sidor av honom. Hans humor, ytterst påtaglig i Boken om San Michele, hans passion för musiken, och hans stora kärlek till naturen, människan och särskilt djuren är några.

Dragen kan tyckas kontrasterande. Men är motsägelsen total? Behovet av ensamhet är förklarligt hos en person vars yrke och livsgärning är att ständigt lyssna. Munthe betonar vikten av förtroende mellan patient och läkare, och han vann själv detta förtroende genom sin förmåga att lyssna och förstå. Humorn blir ett naturligt sätt att stå ut med en verklighet där Tanatos sällan är långt borta.

Slutligen finns musiken. Den tycks ständigt närvarande i allt Axel Munthe gör. I hans roman bildar den en tyst melodi tillsammans med den ton av död och vila som jag nämnt.

Jag finner det också intressant att flera av läkarens levnadstecknare nämner musiken som det viktigaste i Munthes liv, som en ständig ton i hans författarskap och liv, men mycket sällan utvecklar detta. Ingen skriver utförligt om Munthe och musiken, men alla är rörande överens om musikens betydelse i Munthes liv.

På Villa San Michele ordnas musikaftnar av varierande slag. I Boken om San Michele skildras firandet av den lokala högtiden La Festa di Sant’ Antonio. En inhyrd musikkår ackompanjerar de traditionella festligheterna med midnattskonsert och morgonmässa. Därefter tar en vild fest på San Michele över. Musikkåren spelar tills de spottar blod och spräcker trumhinnor.

En annan gång ska Roms amerikanska ambassadör ha flugit in en stråkkvartett från Baltimore för sommarspelningar på Vill San Michele. Drottning Victoria tog under sina vistelser på Capri ofta plats vid pianot i kapellet. Axel Munthe sjöng med vacker barytonröst till hennes ackompanjemang. Han ska ha vänt den spelande drottningen ryggen för att blicka ut över havet.

Munthe spelade även själv. Kusinen Fredrik Lund har vittnat om hur Axel vägrade spela på begäran, men gärna tog plats vid pianot om han förargades. Trots att han var autodidakt och i första hand improviserade ska han ha spelat mycket njutbart. Vid pianot förbyttes misstämningen i harmoni. Han kunde bli kvar vid det i timmar.

Här ser jag hur lindringen, trots allt, är inom räckhåll. Musiken låter inte Axel Munthe sova, men den ger honom ro från den yttre världen.

Musiken blir för honom själv lik den vila i hypnosen han kan skänka andra. Munthes magiska händer finner ett instrument för självläkelse. Vid pianot kan den inkarnerande Hypnos hålla sin skrämmande broder på avstånd. Signifikativt slutar också skildringen av författarens död i Boken om San Michele med försoning mellan de två bröderna. Tanatos misstas för sin bror, den gud som Axel Munthe alltid dyrkat. Döden har blivit skön. Munthe, som beskyllt Tanatos för att plåga sina offer i onödan, försäkras att alla som dör får del av en evig sömndryck, av smärtlindring, innan det dödande slaget utdelas.

Jag tror att Axel Munthe fann en form av självterapi i musiken. Det är inte omöjligt att han tillämpade dess helande kraft även på sina patienter.

Alla som hört honom sjunga eller spela vittnar om att man gärna förblev lyssnande länge. Att musiken var en väsentlig och sammanlänkande beståndsdel i Munthes förhållande till drottning Victoria allt sedan de först träffades står utom rimligt tvivel.

Det finns inga belägg för att Munthe skulle ha använt musiken som medicinsk metod, men jag tror att man ska akta sig för att underskatta hans kärlek till och uppskattning av fåglarnas sång.

Munthe längtar ständigt från de storstäder där han verkar till Capris fågelsång. Det förefaller inte otroligt att de patienter som ordinerades att lämna staden för landet fick rådet på delvis samma grund. Sången och musiken, i alla dess former, var otvivelaktigt en läkande effekt för Axel Munthe.

Klara Möller Norén
Litteraturvetare vid Stockholms universitet