Munthe och Puck

Det finns flera skäl till att reflektera över varför Axel Munthe använder sig av synonymen Puck. Ett av dessa är att Puck var det namn som Munthe gav en av sina första hundar, den han skaffade sig i Paris och som under många år var hans mest älskade följeslagare.

Men om vi utgår från Munthes kusin Sofia Westlings minnesbeskrivningar om familjen Munthe och Axels barndom, finner vi att hon i hela sin berättelse benämner Axel med vardagsnamnet Puck. Av det kan vi dra slutsatsen att han redan som ung grabb själv fått tilltalsnamnet Puck:

”Axel var den yngste i syskonringen, som räknade tre medlemmar: Anna, Arnold, och sist, men inte minst vår Puck.” skriver hon. (Kusin Sofia Westling, Minnesbeskrivning)

Första gången vi läser att Munthe namngett sin hund, är när han i en av sina artiklar nämner ”att äkta pärlor från havet ska pryda halsbandet på Puck när han befinner sig i de sälla jaktmarkerna. (Bref från Napoli, Mina assistenter, Stockholms Dagblad 21 november 1884.

När Munthe börjar skicka hem tidningsartiklar från koleraepidemin och nöden i Neapel skriver han dem osignerade med endast Stockholms Dagblads korrespondent angivet i rubriken. Snart börjar han använda signaturen Ali av misstag eller på grund av att han vill skriva anonymt. I Stockholm har man tydligen reagerat på hans val av signatur. Detta föranleder Munthe att i några kommande artiklar inte ha någon underskrift alls. Följande P.S. låter han föra in i sin artikel till Stockholms dagblad den 12 december 1884.

Munthe skriver:

Till sist ett ord. Här sitter någon bredvid mig och ber mig hjälpa honom att i den litterära äganderättens namn opponera mig mot den signatur som står under detta brev. Jag har ej kunnat förklara honom varför man däruppe i Stockholm bytt om hans ärliga namn – ty jag vet det ej själv. Jag har gissat på att namnet redan var använt förut som pseudonym, och att korrekturläsaren därför måste stryka ut det och sätta dit ett annat i stället, som han valde själv. (Ja namnet är nog ej så ovanligt – jag själv känner två till som bär det, men jag tror ej de publicerat något ännu av sina memoarer.) Om vi således ej får sätta manuskriptets signatur under det tryckta brevet, så kan väl dock ingen förmena oss att så här konversationsvis nämna författarens verkliga namn – det är förresten celebert nog. Han heter Puck och inte Ali.

Den 24 maj 1885 övergår Munthe dock till att använda synonymen Puck. Vi möter den i olika former: P.M., Puck M-e, P-ck M-e, Puck Munthe, P Munthe, Puck M-the, således i kombination med sitt namn M eller Munthe. Som redan nämnts kommenterar Munthe sin hund även i artiklarna.

Munthe skriver:

Puck har varit här många gånger. Sista gången låg han ett helt år i ’villegiatura’ på Capri. Han är den största hund i södra Italien och åtnjuter kring hela Golfen stort och berättigat anseende. (Ur Golfo di Napoli, Stockholms Dagblad 7 januari 1885)

Munthe använder sig också av namnet Puck i sina politiska resonemang. Här är ett sådant.

Munthe skriver:

Och Bismarcks alla avanser har aldrig kunnat locka mig till förlikning - väpnad neutralitet är det högsta jag kan komma till annorstädes, men på Capri konspirerar jag fruktansvärt. Vi mötte en gång Bismarck i Kissingen. Järnkanslern vågade sig inte direkt på mig, utan den listige diplomaten skickade "der Reichshund” för att utforska vår politiska ställning. Rikshunden vinkade inbjudande på svansen, men efter en gravitetisk hälsning avböjde Puck alla vidare förlikningsförsök, så vida inte hans herre genast ville lämna tillbaka Slesvig till Danmark. Vårt energiska uppträdande verkade nog imponerande på både rikshunden och hans herre, men de höll i sig i alla fall med sitt ”status quo”, och så stå sakerna ännu. (Politiska agitationer på Capri, Stockholms Dagblad 8 februari 1885)

Munthe berättar också om hur Puck följer med honom på olika äventyr i Italien: I ett helt kapitel Tankarna flyga (Stockholms Dagblad, 1 mars 1885) beskriver han sina upplevelser med Puck i Venedig, Florens, Pergua, Assisi, Rom, seglatser till Sicilien och att de mött den fruktade Leone, Siciliens siste rövarhövding och hans band, järnvägsresor i Europa.

Puck är också med när Munthe hälsar på sin vän och välgörare Georg Sibbern i Bad Schwalbach under somrarna. Slutet av 1880-talet blir ödesdigert för Puck. Efter att ha besökt en familj i Schweiz 1886 beger de sig till Como i Italien, men vänder på grund av sommarhettan tillbaka till Zermatt. Den äventyrlige Munthe gör ett misslyckat försök att bestiga Matterhorn. De råkar ut för snöstorm. Puck som är med blir sjuk men frisknar till.

1888 är Munthe åter i Alperna. I Grindelwald beger han sig ut på en längre bergstur och Puck är med. Återigen snöstorm, Puck insjuknar och den 23 oktober dör han efter att ha varit Munthes följeslagare i 10 år. Munthe skriver kortfattat till Georg Sibbern:

Hundar genom åren

Sammanfattningsvisomgav sig Munthe med många hundar. I princip under hela sitt vuxna liv fanns en eller flera hundar vid hans sida förutom de sista åren på Stockholms slott.

Prisse var en av de första, hunden som efter studentexamen blev hans följeslagare under vandringen i Dalarna 1874. En annan var Tappio Caprihunden som kom bort, beskriven i kapitlet När Tappio kom bort publicerad 1909 i Bref och skisser. Andra hundar var Jallah lapphunden Gioia, maremmahunden Barbarossa som syns på bild med Munthe sittande på en bänk på Capri troligen fotograferad av Victoria. En annan hund, schäferhunden Gorf fick Munthe som gåva av kung Gustaf.

Men Puck var dock hunden med stort P. Puck kom att betyda mycket för Munthe under en viktig tid i livet vilket gav honom skäl att identifiera sig med denna hund på ett särskilt sätt. Och Munthe gjorde det bland annat genom att underteckna tidningsartiklar och böcker med sin trogna följeslagares namn samt att föreviga honom på ett ståtligt porträtt.

Anders Lindström Muntheana