På seglats mellan Sorrento och Capri

Foto: Peter de Ru
Capri avstängdes genast efter kolerans utbrott i Napoli. Ingen båt fick nalkas ön under första tiden, vilket senare förändrades till 25 meters lovlig distans.

Detta stackars sjöfolk hade man helt enkelt vägrat tillträde så länge epidemin varade i Napoli utan att alls vilja låta dem genomgå en bestämd karantänstid. Det är sant att man sköt flera gånger på annalkande båtar (tidningarna visste också att berätta om detta) men det är också sant att min vän Il Sindaco, Ilustrissimo Signor T-a fick stryk söndagen förut av det uppretade folket nere på Marinan. Vår expedition uträttade åtminstone det goda att dagen därpå hämtades alla Capriborna på länets bekostnad till karantänsinrättningen i Nisida med löfte att efter en tids observation få komma i land, med eller utan den dumme märens medgivande. (Ur Axel Munte, Quarglömda bref från Napoli, Golfo di Napoli II,10 januari 1885, Stockholms Dagblad)

En sorrentinsk sommardag, min vän! Solen står redan högt över Monte St. Angelo och kastar sitt strålande ljus över den blåskimrande golfen. Där borta i väster ligger Ischia och drömmer ännu i morgonens rosiga dimma, och Posilipo ikläder sig sin grönskande rock.

Napoli vaknar i purpur och guld, och Portici, Resina och Torre del Greco slå sitt glänsande pärlband kring Vesuvius' fot. Vulkanen ligger där i sin väldiga vila; sommaren virar sin grönskiftande mantel kring dess midja, men högre upp vågar han sig ej - blott solen får nalkas den skrovliga käglans topp och strö sitt guld kring titanens grå huvud. Ett litet moln, rodnande barn av den unga dagen, tittar oförväget ner över jättens gap, men jätten sover, och imman av hans flåsande andedräkt förtonar sig mot den klara luften. Därborta komma några skyar svävande över de dunkelvioletta bergen och styr utåt golfen. De ska samma väg som vi, de far däruppe i sitt stolta tåg och vi spänner vårt segel härnere vid Sorrentos strand, men samma blånande ljus skimrar över himmel och hav och samma vänliga vindar styr vår färd.

Sorrento farväl

Hör den friska morgonbrisen, och med yrande skum kring bogen, babords reling i vattenbrynet och en sorlande ström i kölvattnet, säger vi farväl åt Sorrento. Slit av dig hatten och låt vinden blåsa dig i pannan. Knäpp upp rocken och dra några djupa andedrag av den sköna luften, jungfrulig och ren som våren, sund som naturens ungdom! Länge nog har du dvalts i stadens kvalm, länge nog har du andats in gatornas damm och sjukrummens smitta, länge nog har elände och sorg kastat sin skymning över ditt sinne - låt nu den fria rymden sträcka dig sin hälsas famn, låt nu havet blåsa dig sin friska fröjd till möte!

Se på reskamraterna däruppe, se molnen som nyss skymde solens ljus, har ej vinden re'n jagat dem långt, långt bort, och är inte himlen lika klar igen - skulle ej då dess friska fläkt kunna driva bort sorgen, som skymmer glädjen i ditt sinne! Se på golfen, som tar emot all Napolis slagg och ändå är lika skimrande blå - skulle inte då dess skummande vatten kunna bada dig ren från strändernas damm!

O, hur vidgas inte ditt bröst, känner du inte hur vinden blåser dig ända ner i själen och spänner seglen på många unga tankar, som länge legat för ankar! Du hör hur ditt hjärta slår i rytmiska, jämna pendelslag, du känner att du är på livets middagshöjd och att spiralfjäderns stål ännu är spänstigt och gott - verket kan gå länge ännu, det var blott oron som krånglade ibland! Vinden tar till, och båten dansar fram över vita, yrande vågor. Låt det salta skummet stänka dig i ansiktet, det är ädlare än det härligaste vin, det är den vitskimrande modersmjölken från naturens böljande barm, som skall amma dig upp till hälsa och kraft!

Du som vågat tvivla på underverk, nu faller fjällen från dina ögon och du ser att världen är skön ännu, skön som på skapelsens första dag. O! hur ljust blir det ej inom dig! Din sjuka hypokondris spöken fly, och vingbruten och ljusskygg flaxar Minervas uggla kring öde murarna av din pessimistiska filosofis hednatempel. Snart sjunker vad som är kvar av hela den stolta lärdomsbyggnaden i det vida havet, och muntra böljor dansa sin yrande lek över bittra mänskotankar, och nere på djupet växa koraller och pärlor kring sterila system och hånfulla teorier. Dina filosofer gå till botten med de vises sten om halsen, och därnere i havssalen sitter Neptunus och stryker sitt våta skägg och skrattar, så att det skummar uppe bland böljorna, åt de nykomna gästernas ynkliga uppsyn, och sjönymferna rycka de stackars professorerna i peruken, och fiskarna kila in och ut mellan hålen i filosofernas mantlar.

Men du, som sitter däruppe i din båt, du vågar ej mer mumla ett enda ord av knotande sorg, du ser stum upp mot den blånande rymden under vars höga tempelvalv solen förkunnar dig sin strålande filosofi, och ödmjuk och glad sträcker du armarna mot livet!

Neapelgolfen

Stranden vi ila förbi är så skön, att du nästan önskade att vinden mojnade av och saktade vår snabba fart, så att du finge njuta längre av den tjusande tavlan.
Där ser du Capo di Sorrento, och murarna där på klippan stå kvar sedan romartiden; folket kallar dem Bagno della Regina Giovanna, men de är ruinerna av ett antikt bad. Kolonnerna där bredvid är lämningar av ett tempel - några säga åt Herkules, andra åt Neptunus. Jag tror det var Havsguden som bodde här, och känner du ej på vår snabba fart hur "fader Neptunus med sin breda hand skjuter på bakstammen i båten"? Gamle Virgilius går så bra att citera här; ty här på golfen seglade skalden själv så ofta, och samma latinska segel som vårt spände han för vinden. Och kring dessa stränder vandrade Aeneas, och där framför oss på udden reste Ulysses ett tempel åt Minerva. Stället heter nu Punta di Campanella; allting är här så gammalt, att du tycker det namnet ljuder så modernt i dina öron - det är bara sedan Karl V:s tid, då ringdes här i stormklockor för att varna golfen för annalkande sjöröfare.

Däruppe på sluttningen glänser de vita husen av Massa Lubrense, kransad av orange- och citronlundar, och där högt uppe på berget ligger Deserto's grå gamla kloster. Ja, nog är stranden skön, men skönare ändå är golfen, och härlig går vår färd över skummande vågor!

Du seglar i Sorrentos bästa båt, inte i en av hotellens finmålade främlingsbåtar, blott i en enkel fiskarbåt, men är du kännare, så se på dess smäckra linjer och du begriper att det är race i den. Med den kan du fara ut på långfiske ända bortom Gaëta och Terraccina-bukten, och vinddriven nedåt Sicilien kan du också bli av höststormarna - men det gör ingenting, båten står sig i vad väder som helst, ty han är satt i sjön på Madonnans fest, och ingen störtvåg vräker ikull honom, så länge vår skyddspatron St. Antonio's bild sitter kvar uppe i fören. Se hur den skarpa kölen klyver böljorna, känn hur lydigt båten följer varje minsta tryckning av din hand på rodret! Det är som hade den liv, som flöge du fram på en eldig häst med gnistrande hovslag och fradgande skum i betslet!

Sirener i månljuset

Han som sitter vid rodret lär vara pessimist - nåja, se de ut på det viset, pessimisterna, så måtte dock den åkomman ej vara obotlig. Det är han, som tror, att smärtan är positiv och glädjen är negativ här i världen - begriper du vad det vill säga? Nej, inte jag heller. Det är han, som påstår att resignation över sitt öde är det högsta en människa kan komma till - då är det väl resignationen som glänser i hans ögon och leker på hans mun. Det är han som i hemlighet skrivit en lång uppsats om det drag av melankoli, som lär återfinnas i alla djurs anlete - se på delfinerna som hoppa där framför vår båt, har du nån`sin sett något så melankoliskt som deras yrande lek bland skummande vågor! Vad skulle Schopehauer säga, om han finge se er, både dig, pessimistiske rorsman, och er, ystra delfiner! Men det står för resten bestämt aldrig rätt till med de där svartglänsande delfinerna - just här mitt för där de leka som bäst, där stod i forna tider på stranden ett tempel åt Circe. En gång för länge sedan låg jag och sov där på den mjuka sanden vid havsnymfens slott, och jag vaknade vid att böljorna började sjunga så trolska gamla sagor, och när jag öppnade ögonen, såg jag den fagra sirenen bada därborta i månljuset, och långt ut på golfen hörde jag tritonerna blåsa på pärlglänsande musslor.

Nu passera vi Campanellans udde och vinden från hela Salernogolfen ligger på.

Vincenzo hade rätt - sjön går hög därute, och kom hit och sätt dig bredvid mig och håll styvt i skotet, medan vi språkas vid. Vincenzo har alltid rätt han kan sjön utantill lika säkert som han kan sitt Pater Noster, och det är han som lärt mig att sköta en båt.

Han är nöjd med sin elev, och nu sitter han däruppe i fören, den gamle väderbitne sjöbjörnen, med kritpipan i mun, Caprifiskarenas ylleluva neddragen i pannan och de plirande ögonen sneglande ut över Salernobukten, där vinden kommer dansande på skummande vågor.

Den unge sjömannen, som sitter bredvid honom, det är min vän Andrea. Vet du vem Andrea är? Jo, han är "il fratello della Margherita", Anacapris skönhet, som alla främlingar skulle se lika väl som de sågo Villa di Tiberio och blå grottan. Nu är hon gift med en "forestiero", och jag stod fadder åt hennes förstfödda, då jag var här sist. Brodern Andrea har nu varit borta lika länge som jag, hela fyra år, han har rest jorden runt som matros på ett franskt skepp, och nu skall han hem för att hälsa på "la madre e la sorella".

Capris korallfiskare

Vi är fyrtio man i båten, och det blev för långt att berätta dig om alla, och historien blev för resten ungefär densamma för var och en a oss. Vi är enkla människor allesammans fiskare allihop, om du så vill, somliga ha gjort god fångst och andra ha gjort dålig, skeppsbrutna finns det nog också ibland oss, skeppsbrutna både på korallfiske och på medicin; men i dag lyser samma glädje i allas våra ögon, glädjen att få nalkas vårt sköna hemland igen.

Vi ha varit långt borta i främmande land, andra kuster, där vi kunnat slå oss i ro, ha vi nog sett, men vi ha varit vår kärlek trogna, och hit ha våra längtande tankar alltid gått. Och nu är vi vid våra drömmars mål, blott en stund ännu och vi ska fälla seglet vid den älskade stranden!

Har du sett den skönsta pärlan i Napolis krona, har du sett Isola di Capri, simmande på golfens vatten? Böljorna slå mot stränder rikare än dina, o väna ö, ljummare fara vindarna genom Sorrentos lunder, och yppigare strör naturen sin grönskande prakt över Ischias kullar än över din klippburna sommar, men aldrig lyser solen så strålande skön som över Capri, aldrig glänser golfen så skimrande blå som kring din fagra strand!

Napolidrottningens frivola lyx når ej hit. Alla de övriga vasallerna kring golfen böja knä för den sköna synderskan, som sagan gav sitt namn av en lockande siren och som sedan helgade sina tempel åt den Venus, som Anakreon och Ovidius besjöng och som marmorn gav form i Venus Kallipygos, i den capitolinska och mediceiska Venus' sinnliga fägring. Men du, allvarlig och ren, oberörd av all förnedring, du står där på din vägombrusade piedestal lik den meliska Afrodite, levande av gudarnas oförvanskliga liv, omstrålad av Hellas' ungdom, kysk som skönhetens ideal!

En gång skändade Roma din jungfruliga fägring med skuggan av sin sjunkande härskaresol, men du vräkte Tiberius' tempel i havet, där de korallspunna pelarna ligga än i dag, och nu växa vinrankor och kaprifol över de grusade ruiner, som vittnade om din förnedring.

Poeterna ha rimmat dikter till din ära och liknat dig vid en drömmande sfinx eller vid en antik sarkofag - jag har inget ord för dig, tjusande ö, jag står stum inför din gudaborna fägring! Ack! tankarna tala, men tro mig, hjärtat är tyst, så tyst, att du kan höra vingslagen av din själ. Och här är mitt hjärtas fridlysta hem, Här utanför tystnar sorlet av dagens larm, här vill jag ensam fira andakt med mina förbleknade minnen. (Axel Munthe exakt var?)

(Lindström: Så skildras framkomsten till Capri! Allas stora förväntan, men också besvikelse då ingen släpps i land på grund av myndigheternas förbud av rädsla för koleran.)

Där lyser de vita husen på Marinan så vänligt emot oss, och bort i fören ropar Francesco, som har ögon som en korp, att stranden är full av folk.

Nu plockar Vincenzo fram ur det omsorgsfullt inlagda knytet den medförda presenten, som än en gång skall synas och som vi också måste beundra. Gubben har haft det så svårt på sista tiden, att han måst sälja sina helgdagskläder för att få bröd, och röka har han inte haft råd till på länge förrän i dag - men silkesduken som hustrun skall få att vara fin med, då hon går i mässan, den har han inte rört vid. Gumman är säker, hon har utan att blinka låtit mången störtsjö slå över sig, när hon satt och höll styvt i skotet under nattfisket om höstarna; och nu sitter hon däruppe i Anacapri och ser utåt sjön, medan hon lagar näten tills gubben skall komma hem.

Ungdomarna är mestadels korallfiskare, och de ha nog var sin "Nenella", som går där borta och längtar efter dem. Och nu skall hon också få ett korallband eller en vacker pärla, som han gömt undan för hennes räkning. Hon har nog haft andra tillbud under tiden, den vackra flickan, och mången "signore" har nog viskat henne några lockande ord i örat, men hon tänker på honom som drog bort, och har hon en gång givit honom sitt ord, så sviker hon ej. Brev har det ej vankats under den långa skilsmässan, ty ingen av dem kan skriva, men var morgon har hon för honom satt friska blommor vid Madonnans altare, och när stormen tog till och han gick där borta ensam på vakt, tog han nog fram helgonmedaljen, som hon band om halsen på honom när han for.

Nu anar hon att han är nära, och hela dagarna spanar hon utöver sjön om han ej skall komma, och du kan vara säker på att hon är nere vid Marinan, då vi lägger i land. Har han haft god tur, så har han sparat ihop pengar till att köpa sig egen båt, och mer behöver man ej för att sätta bo, om man håller av varann.

Och kommer han aldrig igen - korallfisket är farligt, och vart år kräver havet sina offer - ja, då hänger hon upp ringen, han gav henne, där borta i koret bredvid altaret. Gå in i kyrkan däruppe, och du kan få se att där finnas många av dessa vittnen på rörande trohet.

Kolera?

Stranden är verkligen full av folk, och vi kan se hur andra kommer springande på vägen, som slingrar sig genom vinjerna neråt Marinan. Längst ut på bryggan står kustvakten, karabinierernas blanka bösspipor lysa i solskenet. Nu viftar man med en röd flagga, vilket lär vara första varningsgraden, och de skriker något som vi ej kan höra, men tyvärr förstå likaväl – seglet faller och vi kastar ankaret. Vakten har nog rätt, jag har läst karantänsreglementet, vi få ej komma närmare än på 25 meters avstånd.

Där låg vi framför Marinan en hel oförgätlig dag; jag skulle kunna skriva dig långa brev om den dagen och vad allt vi då upplevde. Men mina Capriminnen behåller jag för mig själv.

Vi kom aldrig i land! Jag satt tyst i båten och hörde på hur mina stackars vänner hälsade på sina kära. Där fanns mer än en i vår båt som varit borta i långa år och som tröstat sig i mången svår stund med tanken på återseendets dag, där stod nu de anhöriga på stranden, och han kunde ej ens få ta dem i famn!

Gummorna stod där och skuggade ögonen med handen för att bättre kunna urskilja den hemvändande sonens ansikte, hustrurna höll upp den sistfödde bambino'n i luften för att fadern skulle se hur "carino" han blivit, och flickorna stod där finpyntade och vackra för att hälsa sin solbrände "amoröse" välkommen. Alla trängdes de om varann på hamnarmen för att komma så långt ut som möjligt, ivriga pojkar trillade i sjön (var ej rädd, de simma som löjor de brunbenta bytingarne), somliga skrattade, andra grät, alla skrek de på en gång för att överrösta vågsorlet. Och nog uppfångade var och en sitt välkomstord. Den fagra stranden bildade ramen kring den vänliga tavlan, och Italiens solljus föll däröver.

Och så sprang "II Signore con lo cane" upp i fören och hälsade på alla sina goda vänner. Han har levt så länge bland detta folk och de känner honom väl. Se där kommer Serafina springande, "buon giorno, cara Serafina!" Hon var hans "serva" ett helt år härnere, hon var så snäll mot honom, då han låg sjuk här, och han håller så mycket av henne. Hon har nu i fyra år varje morgon dammat hans gamla rum fina, hon tror så säkert han skall komma igen, och han tror det själv när han är glad.

Hela dagen låg vi där för ankar, och hela dagen stod Capri's vänliga folk på stranden, vinkande oss sitt välkommen och sitt farväl. Och kvällen kom, solen sjönk bakom Monte Epomeo, och mörkret föll över golfen.

Napoli tände ljusen i sin skymmande festsal, och där borta satt Vesuvius och rökte lugn sin aftonpipa. Vinden blev så smekande ljum och vågorna somnade in. Tyst som i sorg gled vår båt utåt golfen, bort från den väna stranden. Tigande satt vi där och såg hur Capri försvann allt mer i dunklet; vinden förde till oss ännu ljudet av de kära rösterna på stranden, och många av oss såg ljusen tändas i sitt hem. Snart blev allt tyst och natten svepte sitt svarta dok kring vår älskade ö.

Ja, poeterna ha kanske rätt, du liknar en sarkofag! Men stör då ej lugnet hos de döde, låt tystnaden viga sin frid över din hänsovna fröjd! Här slumrar under rosor och immorteller en ungdomsdröm.

Vinden har domnat av, och båten rör sig knappt på den tigande golfen. Men ingen av oss har bråttom till Sorrento, tids nog hinner vi dit, när dagen gryr. (Ur Axel Munthe, Quarglömda bref från Napoli. Golfo di Napoli II. (13 januari 1885, i Stockholms Dagblad)