Strindberg sågar Munthe

Submitted by Anne Jouis on Wed, 2007-05-16 11:04.

Foto: Peter de RuFoto: Peter de Ru
Till synes var August Strindberg avundsjuk på Axel Munthe som så många andra i det Svenska etablissemanget denna tid, inte minst inom läkarkåren. Strindberg hade svårt att bejaka Axel Munthe som naturidealist och levnadskonstnär därmed också att erkänna hans roll som författare.

I augusti 1886 skriver Strindberg till Verner von Heidenstam och föreslår att de ska skoja med Munthe:

Du kan ge honom ett sidopisk till att börja med. Naturen själv är idealist! Åh Gudar! Men fru Edgren har sagt att han är Sveriges finaste penna! Jag som är hedrad av att vara Sveriges råaste penna är inte avundsjuk, men på dina vägnar. (Brev från Strindberg till Munthe)

Den 14 april skriver Strindberg en ny ”drapa” över Munthe:

Jag läste nyss Puck-Munthes skändigheter och kände mig upprörd över en hjärtlös människas krypande bakom djursympati, där den dolde sin elakhet och sitt människohat. Den var den avskyvärdaste mest hycklande bok jag läst! Icke skjuta orrar men slakta oxar! Där har du naivitet, dumhet, parad med skurkaktighet! Kokett som en hora, föraktande ordnar när bröstet är fullt, identifierande sig med så lågt stående varelseformer som hundar, och ändå spottande på naturalism och naturalister! Vilket as till karl! Fy fan! (von Platen 1999, s.190)

Vad var det som retade upp Strindberg så till den grad att han fällde dessa dräpande ord om Munthe? Jag citerar ur ”Bref från Napoli, kapitlet ”Det omedvetnas filosofi /Funderingar på hemvägen från fattigkvarteren/” där Munthe för en dialog med sin åsna:

Munthe skriver:

Vad var det du halvhögt gick och mumlade för dig själv, när vi gick hem i natt, frågade mig åsnan häromdagen. Jag tyckte jag urskiljde bland vad du sa, namnet på en stor författare, han som skrivit så mycket om de fattigas liv, han som med sina rörande skildringar av nöden i så hög grad ökat medlidandets intresse för de arma och ökat upplagorna på sina romaner. Ja du gissar rätt, Rosaina, men inga namn; vi resonerar bara i allmänhet, vi se sakerna i stort, du min lilla åsna och jag. Men du förstår på vem jag tänkte, på honom, den celebre författaren av den moderna skolan som ”skildrar ur verkligheten”, han som sitter där i sin bekväma länsstol framför det eleganta skrivbordet och låter pennan löpa över papperet, Vi ska ej störa honom, bara observera mannen, en stund av hans tid är mycket dyrbar, manuskript som ska vara färdigt om ett par dagar och det är ej så lätt att få det passande omfånget, då förläggaren betalar 2 francs raden. (Axel Munthe, ur Bref från Napoli, Stockholms Dagblad 1/12 1884)

Många har senare sökt analysera och uttalat sig om de båda männens relation. En av dessa, författaren Olof Lagercrantz skriver i sin bok ”Min första krets: ”:

Munthe hade redan då inlett sitt fågelbeskydderi på Capri, var Mussolinis vän och alla jägares svurne fiende. Han är, hade Strindberg skrivit om honom till Heidenstam 1888, en hjärtlös människa krypande bakom djursympati, där han dolde sin elakhet och sitt människohat. Strindberg hade lärt känna Munthe i Paris 1883 där han var societetsläkare. Jag skulle komma att betrakta Strindbergs reaktion positivt. Munthe är en sådan skribent som stryker mänsklighetens grövsta former och sentimentaliteter medhårs. Därav populariteten. Han var en beljugare av människorna och därför en förberedare för fascism. Men till sådan insikt hade jag då långt. Hade jag läst Strindbergs brev då hade jag dömt ut det som rått och tarvligt. (Olof Lagercrantz, Min Första krets, kap 21, 1982)

Från Munthe har vi ytterst få namngivna uttalanden om Strindberg. Men långt efter studentåren i Paris skriver han dock i Boken om San Michele att ”Han är ett sjukt geni”.

Anders Lindström
Muntheana

Se även en tidslinje över Munthes liv


‹ Jakten på det stulna huvudetupCapri i litteraturen ›