Skrifter
Dödens och Saknadens Fest
Så vänder jag då än en gång tillbaka till dig, stilla /fridfulla/ Pisa, lugna, kära gömsle långt från världens larm, så får jag då än en gång vila ut mitt fridlösa sinne hos dig, gråa gamle vän! Den moderna tiden har ju gått dig förbi (stilla Pisa), och sorlet från dagens fröjder når ej din tysta helgedom; men fridfull och halvförgäten sträcker du drömmaren din famn med ett svärmande vemod som när klockorna ringa Ave Maria över en sommarkvälls fägring, och med en doft som av vissnade rosor!
Dina minnen, dina stolta minnen, har du berättat mig mången gång inne i dina skumma kyrkor där du vårdar dina segertecken från en svunnen storhetstid eller under marmorn på ditt Campo Santo där dina hjältar vilar, och min korta saga kan blott du tälja, min vårliga lycka har blott du varit vittne till, min sorg har jag gråtit ut hos dig, mina döda slumrar hos dina döda – och så har vi blivit förtrogna, gamle vän! Dina tankar omfattar lika många sekel som mina omfattar år, och för varje gång jag återser dig synes du mig äldre och gråare, gamla Pisa. Men så tyst och skonsamt har tiden gått fram över dig, liksom rädd att störa dina slumrande minnen har den sänkt sin vemodiga skymning över dina gamla kyrkor, lindat mossa och murgröna kring dina grånade portiker och virkat grönskande myrten kring de halvbrustna fönsterbågarna i dina glömda klostergårdar där vilda rosor och doftande kaprifol skyler madonnans nisch och murarnas bleknade fresker och där tystnadens stilla ro viger frid över hänsovna tiders andakt.
Arno glider sakta fram under Ponte di Mezzos grå brovalv, höstsolen lyser så vänligt över Lung’ Arnos husrader och kastar sina strålar mellan pelarna i Via del Borgos portiker. Kampanilens alla klockor ringer frid och andakt över den stilla staden och högtidsklädda mänskor vandrar fram mot domplatsen, ditåt även jag styr mina steg. På Piazza dei Cavalieri ligger folket på knä och ur San Sistos gamla kyrka skrider en procession fram över platsen; vitklädda flickor strör blommor på vägen, små korgossar bär de tunga, flämtande vaxljusen, rökelsen stiger upp mot den ljusa blå luften, krucifixen blänker i det starka solljuset, bleka anleten skymtar fram under mörka munkkappor och läpparna mumla: - - - ; och sist, höljd i ett svart dok och vilande på en bädd av blommor bärs likkistan, dödens symbol.
Jag känner väl igen den dystra sången – det är munkarna från San Sepolcro som slutit sig till tåget; och munken /han/ där med de tärda dragen och de stora svärmiska ögonen, glänsande som i feber, jag känner honom väl, det är Frater Fidele, trogen, trogen intill döden som han längtar efter som befrielsen och som väl ej är så långt borta… Har du glömt mig, ädle Frater Fidele, har du glömt då du trotsande din kyrkas dogmer gav religionens helgd åt vår svunna lycka, då du läste dödsmässan över tvenne livs fröjd, då din skälvande hand lade krucifixet på hennes bröst, där intet hjärta mera slog!
Processionen har redan vikit av in på Via S. Sisto, den dystra sången ljuder allt svagare, folket har andäktigt följt efter och snart står jag där ensam kvar. Jag tog upp en av blommorna som fallit ner från båren. Det var en av dessa små vilda rosor, som växer på sluttningarna av Monti Pisani och kullarna kring Lucca. Hur många minnen vaknar ej till liv i din fina doft, hur många bleknade fröjder läser jag ej på din kronas vita blad, hur mycken bitter sorg flätade jag ej in i den krans av små vita rosor, dina syskon, som fick vissna bort bland lockarna på min bleka brud /kring den bleka pannan/! Hon älskade så dessa små vilda rosor och hur strövade vi ej kring under de vackra sommardagarna för att söka hennes kära blommor /älsklingsblommor/!
Och så kom vinter och sorg, och rosorna frös bort och när våren kom igen och hon satt i sin vilstol ute i trädgården för att blek och matt ”hälsa på solen”, som hon sade, hur glad blev hon ej den gången jag räckte henne en liten nyvaknad Lucca-ros som doftade solljus och sommar igen efter de långa vinterdagarna! Och hon log och talade om hur vi snart skulle på nytt få komma ut igen på ängar och fält för att plocka rosor och violer och jag lutade mig ned bakom hennes stol för att hon ej skulle se hur jag bleknade /min sorg/ – jag visste då att hon aldrig mer skulle få se sina älskade blommor, aldrig mer få vandra ikring i denna nejd som blivit henne så kär, att hon själv skulle somna in när hennes rosor vaknade!
Det är (idag) De Dödas Dag. Klockorna ljuder allt starkare ju längre fram jag kommer på Via Santa Maria och framför mig ligger snart den sköna gamla dômen, orgelns toner brusar fram genom de öppna tempeldörrarna och jag står en stund och lyssnar till de djupa, välbekanta rösterna som så ofta givit mina sorgsna tankar ro. Campo Santo (där bredvid) har idag öppnat sina portar och mässor ljuder från de eljest så tysta pelargångarna. Men det är dock ej här på det gamla Campo Santo, där det forna stolta Pisa begravde sina stora söner, som De Dödas Dag firas, de som slumrar här under marmorn behöver ej mera våra böner, deras själar har sen länge fått ro och intet genljud av mänskosorg stör deras drömlösa vila. Nej det är för dem som sover därute på våra dagars Campo Santo som klockorna ringer och som de flesta blommor plockats idag, därute där mannen böjer knä vid sin hustrus grav, där sonen ber för faderns ro och dit modern bär rosor och immorteller till barnet som Madonnan tog till sig!
Jag lämnar staden bakom mig och snart har jag hunnit fram till det ”heliga fältet” där döden bor. Cypresserna susar mig sin (dystra) hälsning liksom kände de igen den sorgsne pilgrimen; de har lyssnat till så mycken klagande smärta, de har kastat sin mörka skugga över så mycken tröstlös förtvivlan, varför skulle de då ej till slut kunnat få förnimmelse av all den mänskosorg de vaktar, varför skulle ej en darrning i deras fina blad kunna tolka ett medvetandets liv inom de dunkelgröna kronorna?
Allt är sig så likt här, blott några gravar mera. De högtidsklädda skarorna, som jag mött under vägen, har här nått sin vandrings mål – graven där den käre vilar. Och det är ingen vård som ej är smyckad idag, även på graven där den främmande eller bortglömde vilar /på den främmandes l. bortglömdes grav/ har dock en vänlig hand strött blommor och tyst korsat sig för slumrarens ro.
Och jag har inga blommor att bringa, ingen grav att knäböja vid! Och dock vänder jag åter hit för varje år till denna gripande dödsfest som katolikerna firar men som vår vintriga stränga lära ej fattar. Graven inger ingen fruktan här, den som vilar därute är ju ej död, han sover blott, och hans slummer blir fridfullare och ljuvare om vi ber för honom, och han gläds i sin tysta ro då han hör ljudet av en älskad röst vid graven; och fastän hans ögon är slutna, ser han dock de sina han höll kära däruppe på jorden och delar deras fröjder och smärtor som förr. Och därför får ej graven (därute) på Campo Santo glömmas. Och så tänder [de] i sin sköna naiva tro lampan vid griften för att lysa upp dödens mörker under de långa vinterkvällarna, och när våren kommer vem skulle då kunna glädja sig åt sol och blommor om ej den käre döde därute på Campo Santo som fått på sin grav förstlingen av knoppande violer och doftande liljor! Och så de Dödas Dag, då livets ävlande larm lystrar inför dödens allvar, då dagens oro viker för friden och graven, där saknaden böjer knä kring kärleksfulla minnen, där stilla andakt firar hans åminnelsefest, som slumrar därnere, där bönen viskar en hälsning från livet till döden!
* * *
Hon dog här; hela vår korta saga lever jag om igen i denna stund. Jag minns då jag första gången kom hit; en dyster, aningsfull oro hade förföljt mig hela resan, det var som om någon olycka hotade oss. Och dock hade jag ju ingen anledning till denna ångestfulla fruktan, du hade ju skrivit mig till att du aldrig känt dig så lycklig som nu. Hur många planer hade du ej gjort upp för att fira vårt återseendes fröjd, hur gladde du dig ej åt att få föra mig kring till alla dina älsklingsställen i denna nejd, som blivit dig så kär! Och du stod där så strålande fager mig till mötes och all min oro svann som en svår dröm och där fanns ej rum i mitt sinne annat än för glädje och lycka!
Sida vid sida gick vi fram genom samma gator, som jag nyss ensam vandrade på min väg hit ut; men hur tunga är ej stegen nu mot då, hur ödslig och mörk synes mig ej vägen! På samma ställe utanför dômen där jag idag stod en stund och lyssnade till orgeln stannade vi även då, du tog mig sakta vid handen och tysta gick vi in i den gamla kyrkan. Klockorna hade redan ringt Ave Maria och ingen syntes i det halvskumma gamla templet; bort i koret höll några korgossar på att smycka högaltaret till morgonens mässa och snart gick även de bort. Luften var ännu fylld av rökelse och andakt och här och där inne i sidovalven hade fromma händer tänt ett vaxljus vid någon gammal Madonnabild. Skuggorna föll allt djupare, men ännu lekte några bleka strålar kring listernas fina ornament och skimrade i takets guldgrund. Vi stannade längst bort vid ett litet undangömt altare – och här utan ord, utan löften (och eder) vigde sig våra hjärtan vid varandra, jag höll din hand i min och djupt ner i ditt klara öga såg jag hela din ljusa, unga själ som sträckte mig sin famn. Inga präster läste välsignelsen över oss, intet mänskligt öga såg vårt livsförbund, blott du, Pisas skumma gamla dôme var vårt tysta vittne och slöt oss till ditt stora modershjärta!
Och solen sjönk i detsamma och dess sista stråle glänste fram i koret där vi stod, det ljusnade till på den gamla fresken över altaret och det var mig som om där glidit ett milt löje över Madonnans läppar…
Hur fort svann ej den lyckliga tid som följde! Ditt soliga sinne hade snart skingrat alla mina farhågor och leende och ljus som en majdag låg livet för oss (och du njöt som ett barn av den knoppande våren i din sorglösa okunnighet om hur sjuk du var). Från tidiga morgonen strövade vi kring i den vackra nejden. Våren hade redan strött sin fägring kring grönskande ängar där daggdropparna glänste som diamanter bland doftande liljor och halvvaknade violer /där liljor o. violer höll på att vakna/, högt uppe i luften sjöng lärkorna oss sin vackraste visa och solen steg allt högre på en himmel som var idel blå. Men när det led mot middagen och strålarna började bränna låg redan ängar och fält långt ner i dalen under våra fötter och vi vandrade fram uppe mot bergen på någon liten sval skogsstig, skuggad av dunkelgröna pinjer och grå gamla oliver. Du andades så lätt uppe bland bergen, sade du, och långa
stunder satt vi däruppe på höjderna och såg ner över den lyckliga, ljusa nejden. Och mot aftonen steg vi ned i dalen igen och vilade ut efter dagens vandring i ängarnas höga gräs bland purpurröda anemoner och doftande narcisser. Och solen sjönk allt mer, kring kullarna i väster låg (redan) detta /aftonens/ fina, rosiga skimmer som ingen pensel målar, pinjerna uppe på Monte S. Guiliano lyste som guld i den sjunkande solen. Kyrkklockorna i byarna runt ikring ringde Ave Maria och så blev det allt tystare o. tystare ikring oss, vinden somnade in, inte ett grässtrå rörde sig och sommarkvällens ljuva, outsägliga frid sänkte sig över jorden. Och du satt där med famnen full av blommor du plockat under vägen och sjöng med din klara stämma någon av dessa vemodiga, melodiska gamla folkvisor som man ännu någon gång kan få höra i Toscana. Och jag låg tyst vid dina fötter…
Ack denna vår sommarfröjd var kort som en dröm, och den togs snart ifrån oss.
Ofta brukade vi under de ljumma månskenskvällarna vandra in till staden och dröja en stund på Domplatsen och sen gå in på Campo Santo; aldrig syntes oss den sköna gamla kyrkogårdens storartade allvar mera gripande än under dessa tysta kvällsstunder. Inga bullrande besökande störde freden hos de döda, gallerierna låg i djup skugga, blott här och där föll månen in genom de gotiska fönstrens genombrutna ornament och göt sitt bleka skimmer över någon gammal marmorsarkofag eller lät någon av Orcagnas fresker träda fram ur dunklet.
Den gången hade vi suttit där så länge, nattvinden for susande o. kall genom cypressens kronor, men du smög dig allt närmare (in)till mig och bad att få dröja ännu. Och natten led långsamt hän, stjärnorna började redan blekna bort och det for som en ljusning genom luften; men vi satt där ännu kvar. När vi gick hem stödde du dig så tungt på min arm, och då du räckte mig din hand till godnatt brände den febervarm i min, och i dina ögon såg jag för första gången denna främmande, underliga glans som sedan lät mig i förfärande klarhet läsa domen över vår lycka.
Du var solljus och glad som förr; våra vandringar kring fält och ängar fortsatte vi ännu en tid, men ditupp bland bergen kom vi ej mera. Snart blev våra utflykter allt kortare o. kortare, men dock var du så trött när vi kom hem om kvällen och då steg på din (bleka) kind denna fina rodnad som viger till döden och det skimrade som av oro i de glänsande ögonen…
Och, när sommaren var slut och hösten kom, gick vi ej mera ut; någon gång satt du ute i trädgården och såg med trött blick hur bladen föll av och dina kära blommor, den ena efter den andra, vissnade bort.
Och så en lång tid av sorg. Utan klagan kämpade du med allt mer sviktande krafter din ojämna strid mot det obevekliga onda, som aldrig förlåter och som smög sig allt djupare i ditt sjuka bröst. Tröstlös och mörk gick vintern långsamt hän; allt ditt längtande hopp stod till våren, som snart skulle komma med värme och sol och ge dig hälsan åter. Och den kom. Kvällssolen föll in i rummet mellan rosor och kaprifol, som slingrade sig kring fönstret, en ljum vårfläkt bar in doften från trädgården där orangerna började knoppas. Och du andades så lätt och kände dig så stark igen, du fröjdades så att få snart komma ut ur det dystra sjukrummet, och du frågade om ej ängarna re’n stod i blom. Och du sträckte armarna mot livet, ett skimmer av fröjd flög över dina stackars tärda drag och ögat log som fordom! Och så kände du dig en smula trött och ville sova en stund; och du slumrade stilla in. Klockorna ringde Ave Maria, men du hörde dem ej, solstrålarna, som nyss lekte kring din huvudgärd, bleknade bort och skuggorna föll allt djupare, men du märkte det ej. Och döden nändes ej väcka dig ur din sköna slummer, och, medan du låg där och drömde om blommor och vår, kom befriarn obemärkt och tyst och tog dig till det land där man ej lider mer och där drömmen om våren är evig.
Och än en gång fick jag vaka hos dig liksom förr då natten kom med plågor och ej med vila; nu var du blott litet blekare, nu hade de trötta ögonen fått ro, nu sov du dödens djupa sömn! Nästa dag skulle du ej längre vara min, jag visste det. Kring dig skulle stå främmande människor fjärran från, som dock enligt världens lag var dig närmare än jag. Och liksom de nekat dig att bli min i livet skulle de också skilja oss åt i döden. Och jag kände nästan en hemlig glädje över att budskapet om att döden stod vid din huvudgärd kommit fram för sent för att de skulle hinna hit (till dig) medan du ännu levde. Så hade jag åtminstone fått vara hos dig, ingen hade kunnat bestrida mig min rätt att få vaka över dig under plågans timmar, att få räcka dig den svalkande drycken då febern brände dina läppar, att få torka svettdropparna ur din bleka panna, då bröstet hävde sig i flämtande ångest, att få flytta kudden till rätta under ditt trötta huvud… Och intet främmande öga hade sett mitt farväl till dig, utan vittnen kunde jag få gråta ut min sorg!
Nu kunde de komma. De skulle ej kunna taga ifrån oss vår döda lycka, de skulle ej kunna plåna ut den sista jordiska bilden i de slocknade ögonen. De kunde strö silver och guld över din kista, de kunde smycka dig med den rika lyxen av din rang, mina stackars ängsblommor höll dock din hand så hårt omslutna i döden att de ej kunde taga dem ifrån dig! De kunde föra ditt stoft långt bort till det främmande kalla landet
(, som du aldrig älskat,) för att ställas in [i] griftevalvet, vaktat av ditt stolta namns vapensköldar, men din ande skulle dock stanna här vaktad av min sorg. Varje år strör Italiens sommar sina fagraste blommor för ditt minne, klockorna ringer varje kväll sitt Ave Maria för din själs ro och på Dödens och Saknadens fest böjer jag knä under cypresserna på Pisas Campo Santo.
Det börjar redan skymma, den sista mässan ljöd nyss från gravkapellet och kyrkogården återtar sin stilla ödslighet. Här och där brinner ljus vid graven, kring vilka några bedjande ännu dröjer. Nu ringer kampanilens klockor Angelus över den flyende dagen, höstkvällens skuggor faller allt djupare och det blir så tyst därute hos de döda…