Läkaren

Axel Munthe avlägger en medicinsk-filosofisk examen vid Uppsala universitet 1876. Han är då 19 år gammal. Efter examen reser han söderut på grund av dålig hälsa – misstänkt tuberkulos (eller lungsjuka som det hette på den tiden) som skulle plåga honom under en lång tid – och besöker bland annat för första gången Capri. Därefter studerar han för den vid denna tid välkände gynekologen Amadée Courty i Montpellier i Frankrike och disputerar 1880 i Paris på en avhandling om livmoderblödningar vid förlossning.

Axel Munthes disputation var omtalad. Oppositionen förlängdes på grund av hans arroganta uppförande och det faktum att många av källorna i avhandlingen var tyska, vilket retade de franska auktoriteterna.

Munthe var alltså i första hand gynekolog, men kom att arbeta som praktiserande allmänläkare under hela sitt yrkesliv. Efterhand kom ett intresse för psykiska besvär att dominera. Under slutet av 1800-talet var metoderna för behandling av psykiska störningar mycket varierande. Sigmund Freud, som föddes ett år före Munthe, dvs. 1856, hade ännu inte kommit fram till sin idé om psykoanalys.

Vad som oftast ordinerades var motion, kalla bad, morfin, kokain, med mera. På sinnessjukhusen gränsade behandlingarna ibland till tortyr: exempelvis det så kallade långbadet där patienten låg i ett badkar (med kallt vatten) med en duk fastspänd ovanpå så att den badande inte kunde stiga upp.

På modet var också hypnotism, som Axel Munthe ansåg sig ha speciell fallenhet för. Han ska ha hypnotiserat både människor och djur för terapeutisk verkan (läs mer om ämnet under Hypnos som läkande effekt). Metoden ansågs ha en lugnande inverkan på sinnesrubbade patienter med anfall och utfördes genom handpåläggning.

Bilden av Axel Munthe växlar från kokett societetsdoktor – som endast är intresserad av hur han genom sitt arbete uppnår prestige – till den humanistiske kulturvännen som botar de fattiga utan att ta betalt. Munthe verkar ha varit en mycket plikttrogen läkare som besökte sina patienter ofta, ibland dagligen, och som ofta arbetade utan arvode. Ibland hade patienterna inte råd, exempelvis konstnärsvännerna i Paris eller fiskarna på Capri.

Hos societeten tillhörde det dock hederskodexen att inte be om arvode, men Munthe skriver vid ett tillfälle att om han vet att patienten är rik så räknar han med att bli belönad så småningom.

Han har också skrivit (även om man vet att mycket av det som skrevs i Boken om San Michele inte är sant) att han vid flera tillfällen utfört dödshjälp. Munthe menade att om man inte kunde hjälpa patienten i livet, kunde man åtminstone hjälpa denne att dö.

De fattigas vän

Munthe arbetar som frivilligläkare under tyfusepidemin på Capri 1881, under koleraepidemin i Neapel 1884 och för engelska Röda korset under första världskriget. Han är en konstnärlig figur som spelar piano och sjunger, har ett allmänt intresse för kultur och blir sedermera en av världens mest lästa svenska författare. Han verkar också ha haft en konstnärlig syn på sitt arbete. Han upplever läkarrollen som ett kall och arbetar därför ofta utan betalning; han utför ju bara sitt uppdrag. Men han är förmodligen också en karriärist som först misslyckas i Paris för att sedan ta revansch i Rom.

Av åtskilliga vittnesmål drar jag slutsatsen att Munthe var en läkare som på många sätt utnyttjade sina patienters beroendeförhållande till honom. Både för att kunna klättra uppför överklassens hierarkiska stege och för att komma sina kvinnliga patienter nära.

Vid denna tid hade läkarkonsten fortfarande en aura av något övernaturligt omkring sig, samtidigt som läkarnas egen kunskap om sjukdom och medicinering var bristfällig.

Munthe blev, liksom andra läkare hos en neurotisk överklass, något av en terapeut med kraft att ingjuta hopp, men också med stor makt över sina patienter. Hypnotismen gav Munthe en extra dominant ställning gentemot sina patienter. Det var endast genom att bli styrda av honom som patienterna kunde bli friska, vilket gjorde dem totalt beroende av hans närvaro. Att Munthe var mycket förtrogen med sina patienter berodde också på det sociala spelet i aristokratin.

Kontakter och personliga förbindelser var den enda vägen i karriären. Dessutom var läkarrollen i societeten också en fråga om att vara en spirituell samtalspartner och gäst.

Detta var naturligtvis något som stärkte patienternas förtroende för läkaren och i fråga om psykiskt betingade eller psykosomatiska sjukdomar var det antagligen en god start.

Livmedikus åt Drottning Viktoria

När Axel Munthe disputerar för doktorsgrad i medicin i Paris är han endast 22 år gammal och därmed Frankrikes dittills yngste medicine doktor. Munthe driver sedan en praktik i Paris under 1880-talet. Mest arbetar han för den skandinaviska konstnärskolonin i Paris. Han gör knappast succé, allra minst ekonomiskt, vilket till en början skulle bli ett problem även i Rom, som vi senare ska få se. Men umgänget gör honom till en offentlig person, både i Frankrike och i Sverige, där man kan läsa om det parisiska konstnärslivet i svensk press.

Munthe gjorde flera resor till Capri och Alperna och företog 1884 också en resa till Neapel där han bevakade koleraepidemin, räknade de smittade och döda och skrev artiklar om dessa upplevelser som publicerades av Stockholms Dagblad. 1888 slog han sig ned för en första period på Capri och blev byläkare åt fattiga öbor som oftast inte kunde betala för vården. Däremot gavs Munthe en nästan helgonlik status på ön. Munthe var glad att slippa Paris och han trivdes på Capri och med sitt uppdrag där. Konstnärerna i Paris hade inte heller alltid betalat, men Munthes stora problem under den första bofasta perioden på Capri var (som alltid) ekonomin.

Att han ville göra karriär hos överklassen i Rom kan mycket väl ha berott på att det kunde ge honom ekonomisk stabilitet – men jag skulle tro att det också handlade om bekräftelse – samtidigt som han längtade efter att dra sig undan på Capri och gratis behandla enkelt folk.

Kanske tog det Munthe lite tid att vänja sig av vid karriärslustan och inse att han trivdes bättre på Capri än i storstäderna och att han gjorde större nytta där. Å andra sidan hade han vid det laget blivit svensk livmedikus, vilket gav honom en ojämförlig status och en stadig inkomst.

1890 öppnar Axel Munthe praktik vid Spanska trappan i Rom och etablerar sig under det följande året genom att knyta ministrar, lorder och diplomater till sin mottagning, framför allt engelsmän och amerikaner. 1891 blir kronprinsessan Victoria Munthes patient, men han har trots detta fortsatta ekonomiska problem.

Det är mycket kostsamt för Munthe att se ut som en societetsdoktor. Han är tvungen att hyra en egen vagn, klä sig dyrt och ha praktik på en fin adress.

Som vanligt finansierades alltsammans av Munthes gode vän, den norske diplomaten, Georg Sibbern. Att Munthe ständigt hade dåligt med pengar berodde möjligtvis på att han inte hade så god hand med dem heller. Under 1890-talet gjorde Munthe en lysande karriär i Rom, men glömde trots detta inte bort sin mission som läkare för de fattiga. Tillsammans med andra samlade han in pengar till soppkök, barnhem och barnklinik.

Axel Munthe och Sverige-Norges kronprinsessa Victoria träffas första gången 1891 när Victoria under en vistelse på Capri konsulterar honom. 1893 blir Munthe hennes läkare. Han är då fortfarande bara 36 år, men en uppburen kontinental modeläkare och på så sätt ett gott val av hovet. Att han får uppdraget beror inte enbart på hans ryktbarhet som läkare utan på att han också anses lämplig som Victorias sällskap och samtalspartner. Munthe uttrycker själv att han är en okunnig läkare som bara har haft tur med sina patienter.

Victorias kur består mestadels av Medelhavsklimat, motion och sällskap, vilket antagligen är en god medicin mot depression (eller svaga nerver som det hette); hennes äktenskap är mycket olyckligt.

Även om Munthe inte utförde hypnos på Victoria bestod hans metod kanske av att suggerera henne med hjälp av sin egen karisma och öppenhet? Liksom tidigare höll Munthe inte någon professionell distans till sin patient. Victoria var, i likhet med många andra, i starkt beroende av sin läkare och hennes problem var, förutom lungsjuka, också av psykisk art.

Munthe fick motta titeln livmedikus 1903 och Victoria blev Sveriges drottning 1907. Hon kom att tillbringa en stor del av återstoden av sitt liv tillsammans med Munthe med undantag för åren för första världskriget då Munthe, som inte kunde tänka sig att stå på Tysklands sida, samarbetade med engelska Röda korset, medan Victoria befann sig i Tyskland och Sverige. Drottningen och hennes livmedikus träffades därför inte alls under sju år. Relationen dem emellan var dock så långvarig och intim att den ledde till ryktet om att Munthe var Victorias älskare. Detta verkar dessutom, av brevväxling mellan Axel och Victoria att döma, vara sant

Emil Strandberg
Litteraturvetare vid Stockholms universitet

Gör ett besök på The Keats - Shelley House vid Spanska trappan i Rom, där de båda brittiska poeterna John Keats och Percy Bysshe Shelley en gång bodde. Då doktor Munthe öppnade sin praktik i samma hus finns där ett Axel Muntehörn, både i verkligheten och virtuellt.