Munthe och ödlan

Faraglione: Foto: Anders Lindström
Den som besöker Capri och tar sig ut på vandringsståt i solgasset finner överallt små gröna ödlor som sitter eller kilar omkring i murar och klippskrevor, Capris lilla gröna ödla.

På Faragloine di furi, den yttersta av de tre faragloinerna (104m) finns även den mycket sällsynta blå ödlan som angetts med flera namn: Lucertola azzurra, Podarcis sicula coerulea, Lacerta muralis coerulea och som är fridlyst och enligt uppgift bara finns på detta enda ställe. Enligt legenden var det en brittisk sjöman som under 1800-talet lyckades ta sig upp på klippan och fann då denna blåa ödla.

Ödlorna på Capri är mycket skygga och springer undan och gömmer sig närhelst man nalkas dem. Man kan undra om någon beskrivit dessa små varelser så lyriskt som Axel Munthe? Han kunde även knepet att få dem att stanna kvar när han kom dem nära, ett knep som han här lär ut:

Munthe skriver:

Mellan murgrönan, som klädde den gamla stenmuren bakom oss, tittade då och då en liten kvickstjärtad ödla fram och värmde sig i solen. När man ser en sådan där liten ödla, ska man vissla sakta, då stannar det lilla graciösa djuret och tittar med de livliga ögonen så undrande omkring, varifrån ljudet kommer; hon är så rädd, och man ser hur hjärtat hoppar i det lilla grönglänsande bröstet, men hon är så nyfiken och så road av musik - och det görs så litet musik där inne i den gamla stenmuren. Om man bara ligger alldeles stilla, så kommer hon fram ur sitt gömställe och sitter orörlig och hör på. Man skall helst vissla något sentimentalt; Verdi hör hon gärna, jag brukar ofta börja med Traviata; när jag ger ödlekonserter. Jag tycker så mycket om musik själv, och kanske är det därför jag söker vara vänlig mot de små musikälskarna.

Att man kan fånga de små vackra ödlorna, det begriper jag inte, de hör till en gammal italiensk mur lika väl som murgröna och solsken. Men i Albergo Pagano är där en tysk, som inte gör annat än går omkring och fångar ödlor, han stänger in dem i en cigarrlåda och då och då öppnar han locket, och liksom Gulliver tittar han på de små fångna lilleputtarna. Vi är dödsfiender, han och jag, ty jag släppte en gång ut alla ödlorna för honom.(Quarglömda bref från Napoli 3, 22 februari Stockholms Dagblad)