Nathan Söderbloms brev till Axel Munthe

Nu kan det bli lättare och roligare igen att leva när man har den boken att tänka på.’ Ja, jag citerar en rikt begåvad kvinna som efter livets hårda strid står ganska ensam. Litterära finsmakare prisa boken och läsa om partier av den, och den läses högt, största delen av den, på Samariterhemmet.

Det engelska originalet låg några veckor på mitt bord. På en väns uppmaning läste jag bokens och författarens slut. Men i övrigt lämnade jag den i fred.

Jag visste att auktor är en trollkarl. Givetvis har jag lärt mig noga skilja mellan svart och vit magi, och jag visste mycket väl att författaren ägnat sig åt den vita magin, eftersom hans livsgärning har varit att hjälpa sjuka och lidande människor och djur.

Men jag kände på mig att boken inte bara genom sin volym, utan genom sitt innehåll skulle ställa stora anspråk och fängsla tankar och uppmärksamhet ovillkorligen, och jag levde i ett stadium då jag för eget arbete gärna ville på de fattiga stunder som bliva över från de givna plikterna behålla sinnets inriktning och meditationens föremål orubbade. Därför tänkte jag: Den väntar inte för länge som väntar på något gott.

Så kom boken på svenska språket, en gåva, mirabile dictu, från Auktor själv, en fullständigt oförtjänt skänk, svår att förklara.

Författarens krets av bekanta är sådan, att man lämpligen skulle kunna med användning av den egendomliga titeln på den ultramoderna tidningen säga, att han känner ’l´univers et le monde’.

Dichtung und Wahrheit

När jag nu har läst boken under en rad av kvällar eller halva nätter, i ett andedrag i sänder, tror jag mig ha funnit en förklaring. Parisvistelsen ger åt mig en doft av åtskilliga bland bokens kapitel som knappats förunnas de flesta andra läsare. Jag känner igen Norström och lyckönskar honom till en så sympatisk och levande bild av hans tunga och godhjärtade personlighet.

När jag led av sömnlöshet på grund av magsmärtor, masserade mig hans fruktansvärda tumme gratis under ett år.

Sedan blev det blödande magsår och diverse andra argemanger. – Men egentligen lyste det upp i min själ, då jag första gången träffade på namnet Flygare. Jag råkade honom, hans brinnande själ och oförtrutna arbete i församlingens minnesgodhet, i dokumenten i arkivet och på många andra håll, även i erinringen hos en del franska vänner, som blev även mina vänner.
...

Denna blandning av Dichtung und Wahrheit är så beskaffad, att man lätteligen skulle kunna i flera hänseenden påvisa, hurusom den så litet som möjligt liknar den bok som går under namnet. Men i två stycken är likheten påfallande.

Var går gränsen mellan Dichtung und Wahrheit?

För övrigt är väl människans tänkande och vilja och andliga tillvaro strängt taget lika verklig som fenomenvärldens yttringar. Den andra likheten är böckernas genialitet och livskraft.

Jag skall vid ett tillfälle läsa även det engelska originalet. Jag föreställer mig, att kontakten med auktor där är ännu mer omedelbar och belysande.

Till bokens tjusning hör författarens, någon skulle kanske med ordets användning i dess ursprungliga grekiska betydelse säga: demoniska, jag säger snillrika konst att ömsevis, glimtvis uppenbara sig själv och dölja sig själv.

Detta senare kanske rent av någon gång efter den underliga lag som förser oss med färgade glasögon, just då vilja beskåda oss själva. Jag förstår att behållningen av detta mycket laddade mästerverk i livserfarenhet och skildringskonst skall få en ytterligare tillsats hos dem, som haft förmånen att personligen känna auktor och hans meteorliknande levnadsbana.

Bruno Liljefors säger liksom Ni, Herr Doktor, att djuren som umgänge egentligen är snällare och tacksammare och pålitligre än människorna. Det må kallas inskränkthet eller ej. Jag håller mig alldeles avgjort till denna underliga däggdjursart, hos vilken två världar mötas.

Vad som är för mig oändligt sympatiskt hos den kraftladdade personlighet som ännu i oräknade generationer kommer att genom denna bok utöva sin magnetiska makt, det är den osläckliga arbetshågen och kunskapstörsten, en nostalgie de la perfection, som inte ens har nöjt sig med en övermänsklig prestation i läkarens yrke och levnadskonst, utan ännu i skymningen fullbordat och frambrakt ett litteraturens originella mästerverk.

Jag har skrivit alltför långt. Jag skulle eljest kunna nämna mångfaldiga ting som Ni ger liksom i förbigående och som jag har inhämtat. Må dessa rader till Eder förmedla min tacksamhet, min lyckönskan och, jag vet att Ni tillåter det, min uppriktiga tillönskan om välsignelse och frid.

Herr Doktorns väns före detta efterträdare.

Nathan Söderblom"