Filantropen
Foto: Peter de Ru
Det händer att människor av misstag ringer hem till mig. De brukar då upplysa mig om att de skulle vilja bo hos mig några dagar. Mitt telefonnummer skiljer sig nämligen med endast en siffra från det till ett lokalt vandrarhem. Det har dock aldrig hänt att man skickat mig ett mail av misstag. Likväl tror jag först att så är fallet då jag en dag plötsligt får ett mail med en förfrågan om att skriva om Axel Munthe. Jag har nämligen aldrig hört talas om någon Axel Munthe. Likväl accepterar jag uppdraget.
Vem är Axel Munthe?
Nu är det ju lyckligtvis så att det i våra dagar är mycket enkelt att finna information om så gott som vad eller vem som helst. Och det är en vacker vårdag, så jag bestämmer mig för att promenera bort till stadsbiblioteket och se efter vad jag kan finna om denne Munthe. I Svenskt biografiskt lexikon finner jag en Axel Munthe, född 1857 i Oskarshamn. Munthe kom under sin levnad att bli en vida berömd läkare och författare. Han tjänstgjorde under flera års tid som kunglig livmedikus och Drottning Victorias personliga läkare.
Det måste vara rätt Munthe, konstaterar jag och läser vidare.Munthe doktorerade i medicin vid universitet i Paris 1880, endast 23 år gammal och Frankrikes yngste medicine doktor någonsin. Därefter öppnade han sin första läkarmottagning i staden, som han mer eller mindre kom att vara bosatt i under de närmaste åren. Under denna tid umgicks han flitigt med de svenska konstnärer som befann sig i Paris, exempelvis August Strindberg, Carl Larsson och Ernst Josephson. Det var också under denna tid han träffade och gifte sig med Ultima Hornberg. Paret skiljde sig dock åtta år senare.
Munthe lämnade Paris och en svår tid följde. Visserligen växte Munthes berömmelse och popularitet, men han plågades samtidigt av en depression och flyttade oroligt runt i Europa. Först 1897 slog han sig åter ner mer permanent i det hem han drömt om och arbetat för i många år - Villa San Michele på Capri.
Munthe kom att bli en omtyckt person på Capri. Denna uppfattning styrktes av att han lät vårda öns fattiga utan att ta betalt. På Villa San Michele samlade han dessutom med åren på sig en ansenlig mängd antikviteter och konst, vilket främjade turismen och lockade både konstnärer och kungligheter till området.
Hilda Pennington Mellor
Villa San Micheles popularitet tilltog i takt med att författaren Munthe blev allt mer berömd. Berättelserna om erfarenheter från bland annat tiden som läkare under en koleraepidemi i Neapel och från tiden i Röda korsets tjänst under första världskriget blev stora succéer, både då de först publicerades i dagstidningar och då de senare gavs ut i bokform. Ojämförligt störst uppmärksamhet rönte dock den åtminstone delvis självbiografiska Boken om San Michele, en av de största svenska boksuccéerna någonsin.
1907 gifte Munthe om sig med Hilda Pennington Mellor. Paret fick två barn tillsammans, men inte heller detta äktenskap var särskilt lyckat och de båda flyttade isär 1919. Munthe avled 1949 på Stockholms slott, dit han blivit bjuden att bo av Kung Gustav V, läser jag slutligen och slår igen lexikonet.
Jag är förbryllad. Hur kan man studera svenska och litteraturvetenskap i flera år utan att höra talas om författaren till en av de största svenska boksuccéerna någonsin?
Med denna tanke gnagandes i bakhuvudet söker jag efter boken i bibliotekets katalog. Samtliga exemplar är utlånade. Det är med andra ord bevisligen fortfarande en populär bok. Det finns dock ett exemplar kvar på biblioteket i Bagarmossen. Jag åker genast dit. Väl där finner jag ytterligare två intressanta böcker. Boken om Axel Munthes San Michele berättar mer ingående om Munthes, med endast kortare avbrott, 67 år långa utlandsvistelse. Resorna förde honom till otaliga platser runt om i världen, men de var långt ifrån alltid nöjesresor.
Munthe ställde till exempel 1881 upp som läkare under en tyfusepidemi på Capri, mitt under pågående bröllopsresa. Samma år hjälpte han också till med räddningsarbetet efter en jordbävning på grannön Ischia. Tre år senare deltog han som nämnts i en hjälpaktion för Neapels koleradrabbade.
Dessa besök närde ett tycke för området, vilket så småningom mognade till beslutet att låta uppföra och bosätta sig på
Villa San Michele på Capri. Från första början lockade det vackra Villa San Michele namnkunniga besökare.
Redan 1897 tror man att Oscar Wilde och dennes påstått intime vän Alfred Douglas övernattade i villan, sedan de vägrats sängplats på det lokala hotellet. Andra berömda gäster under åren som följde var Ellen Key, Rainer Maria Rilke, Anders Zorn och Henry James.
Under första världskriget tjänade Villa San Michele en tid som sanatorium för skadade soldater. Det var brittiska Röda Korset som lånade huset sommaren 1917, samtidigt som Munthe själv arbetade för Röda Korset vid fronten i Flandern. Detta avskräckte dock inte besökarna, utan de blev tvärtom allt fler i takt med att Munthes berömmelse växte. Och efter den enorma succén med Boken om San Michele var de fler än någonsin.
Fågeljakt på Capri
Munthe var inte sen att dra nytta av berömmelsen. Exempelvis använde han sig av sina inflytelserika bekanta för att förhindra fågeljakten på Capri. Men samtidigt insåg han att öns fattiga var beroende av denna jakt, och lät därför villans besökare betala inträde som han sedan skänkte till Capris gamla och fattiga.
Även om Munthe själv inte kom att bo i just Villa San Michele särskilt länge, förblev Capri det närmaste han hade ett hem fram tills han 1943 lämnade ön för sista gången. Ett par år senare donerade han villan med tillhörigheter till den svenska staten, i vars ägo den varit sedan dess.
I den andra bok jag fann, Drömmen om San Michele, nämner man inledningsvis kontrasten mellan Munthes insatser och nutida berömmelse, exempelvis det märkliga med att en av de mest framgångsrika svenska böckerna någonsin aldrig nämns i litteraturhistorien.
Man vill då förklara detta med bland annat att Munthes framgångar stack i svenska ögon, att relationen till Drottning Victoria gav upphov till bittert skvaller, och att Boken om San Michele publicerades i en tid då den typen av litteratur ansågs vara förlegad och omodern.
Boken berättar också mer ingående om personen Axel Munthe och om dennes syn på läkaryrket. Redan under tiden i Paris behandlade Munthe kostnadsfritt stadens fattiga. Han vägrade dessutom att ta betalt av sina konstnärsvänner då de uppsökte honom i egenskap av läkare, och hävdade envist att det minsann var han som stod i skuld till dem. Det säger en del om Munthes relation till konsten, men framförallt en hel del om hans livsfilosofi.
Denna filosofi praktiserade Munte redan under de fattiga studieåren och den fortsatte han att praktisera livet ut. När han flera år senare upplevde sin första försäljningsframgång med Från Neapel höll han fast vid att intäkterna skulle gå till just Neapels fattiga och till områdets djurliv. Det berättas också att Munthe under sin första tid på Capri köpte en jordlott för hälften av sin dåvarande förmögenhet och skänkte till en lokal, utarmad bonde. Och de minst sagt omfattande intäkterna från Boken om San Michele skänktes även de till olika välgörande ändamål. Listan över gärningar kan göras lång.
Men Munthe hade samtidigt en mörkare sida. Den kunde varken framgång eller goda gärningar råda bot på, och den kom att växa sig starkare med åren. Munthe var sålunda pessimist och idealist på en och samma gång. Han var en människa som illusionslöst betraktade tillvaron, och som trots att han inte alltid själv lyckades bekämpa armodet inom sig ständigt gjorde sitt bästa för att bekämpa världens armod.
Internationell bestseller
Denna fascinerande, dubbla natur framträder också tydligt i Boken om San Michele. Jag ser på mitt exemplar av Munthes storsäljare, inser att jag nog måste läsa den för att låta författaren själv få komma till tals. Sålunda lånar jag boken, åker hem och slår mig ner med en kopp te i läsfåtöljen. Mycket riktigt visar sig Boken om San Michele innehålla en fascinerande förening av motsättningar. Munthe blandar dröm och verklighet på ett säreget vis, han uppvisar en påtaglig dödsfixering och livsglädje på en och samma gång, och han låter både läkare och gatsopare, lapplänningar och parisare, helgon och tomtar och hundar komma till tals under sina resor. Uppenbarligen är långt ifrån allt sant, men likväl är det nästan alltid fascinerande.
Med den där förfrågan om att skriva om Axel Munthe följde titelförslaget Filantropen. Jag tyckte först att det lät lite krystat. Så är dock inte längre fallet, för visst är det verkligen intrycket av en filantrop jag fått under mitt första möte med Munthe. I både texterna av och om honom framträder en människa som kanske inte alltid förbehållslöst älskade livet, men som däremot alltid älskade människorna och djuren som lever det. Och då framstår i sin tur altruismen och givmildheten som än mer fascinerande.
Visst tjänade Munthe stundtals riktigt gott om pengar, och kanske är man därför frestad att förminska hans generositet. Men Munthe skänkte inte endast till dem som hade det sämre, utan han hjälpte dem också personligen. Han reste till de utsatta områdena och behandlade där dem som var i behov av vård, utan att ta betalt. Ja, han öppnade till och med sitt hem för dem när det var nödvändigt.
Kort sagt gick Munthes pengar åt till hans två livsprojekt - att bygga San Michele och att hjälpa dem som hade det sämre. Och det är faktiskt omöjligt att förminska.
Mitt första möte med Munthe har sålunda varit lärorikt. Måhända har jag någon gång under den här skildringen av det mötet polerat historien en aning för att gynna berättelsen. Men det är endast en av de många vanor Axel Munthe la till med som jag finner vara eftersträvansvärda.
Fredrik Franzén
Litteraturvetare vid Stockholms universitet