Med jaget som bot

I. Utgångspunkten.
Jag blir inte klok på Axel Munthe. I detta konstaterande är jag inte på minsta vis originell. Tvärtom: ingenting är mer ordinärt än att kalla Munthe gåtfull, motsägelsefull, sammansatt. Den mystiske doktor Munthe. Munthe dubbelnaturen. Människoföraktaren och människoälskaren. Grubblaren och handlingsmannen. Enstöringen och posören. Esteten med ”en sällsynt förmåga att se ovårdad ut”.

Efter en patetiskt stegrad hjältefas, som kulminerade vid jubileet 1957 då Munthe ställdes i samma led som Birgitta, Linné, Swedenborg och Selma Lagerlöf - ”en av de märkligaste män som skrivit på svenska” - följde naturligt nog nedgång och tystnad.

Konstruktionen av Munthe tycktes stanna vid en punkt där han var nedmonterad till en tvetydig Mefisto-gestalt – så som han framstår i Staffan Tjernelds biografi från 70-talet eller Olof Lagercrantz hätska karaktäristik några år senare: ”en beljugare av människorna och därför en förberedare för fascism.” Den radikala moderniteten behövde inte hjältar av hans typ, rester ur ett auktoritärt och patriarkalt förflutet, individualister som maktfullkomligt agerade på en självbyggd scen.

Johannisson skriver:

Otvivelaktigt är det lönlöst att ge sig på jakt med frågan: vem var Axel Munthe egentligen? Det är inte Munthe som är myten. Myten är föreställningen att det finns ett autentiskt jag att frilägga innanför masker, förklädnader, tidstexter och sammanhang. De jag som Munthe besatt tycks delvis ha varit oåtkomliga också för honom själv. Han vrider och vänder på sig, iakttar sig, leker med meta- och dubbelgångarperspektiv, gör sig till Mannen utan egenskaper, gycklar med sin skrytsamhet för i nästa ögonblick skryta på nytt. Det är som om han väntar på att bli genomskådad. Många gånger återkommer han till att han är en gåta för sig själv, hans makt över människor och djur något ”nästan demoniskt” bortom det förklaringsbara. Varför ägna sig åt Munthe, frågar man mig. Ja, varför?

Existentiell biografi

För att detta skall bli mer än en trött krusning i vitterhetens salonger, måste man visa att Munthe är värd att ägna sig åt. I den omkonstruktion av förflutenheten som nuet ständigt ägnar sig åt tycks det uppenbart dags för en omvärdering. Om Munthe håller för en omvärdering kan jag inte bedöma – här tror jag konventionen är stark att det nya ögat är det samma som att storma gamla bilder, kasta omkull och vända upp och ner.

Men det nya måste inte innebära något nytt. Det kan också innebära något djupare och mer mångdimensionellt. Den intensiva biografidebatt som pågått det senaste decenniet om möjligheten att skriva en annan människas liv, har rört sig mellan olika ytterlighetspositioner - den idealistiska hjältebiografin, marxismens reduktion av individen till en reflex av kollektivet, postmodernismens radikala dekonstruktion av jaget - för att landa vid en punkt som kan kallas subjektets återkomst. Det innebär för det första att relationen liv/verk sätts i centrum, för det andra ett medvetet experimenterande med olika tolkande perspektiv. Hit kan man räkna psykobiografin (som arbetar med varianter av psykoanalytisk metod); den sociala biografin (som fokuserar relationer till klassen, gruppen eller tankekollektivet), den kontextualiserande biografin (som läser individen via hennes tidsbundna sammanhang), men kanske framförallt den s.k. existentiella biografin. Den fokuserar på livet och verket just som existentiella projekt. Den inriktar sig mer på individens strävanden och drivkrafter – också det motsägelsefulla, överdrivna, osympatiska och misslyckade – än på att konstruera en sammanhängande livslogik. Intentioner mer än orsaker står i centrum. Kanske är det i själva verket först nu som vi kan närma oss Munthe, befriade ur ambitionen att finna det sammanhängande jaget. Jaget är många jag, rörliga skikt som aktualiseras i relation till de situationer, möjligheter, scener och språk de erbjuds.

II. Jagen
Detta är min utgångspunkt. Från den vill jag pröva några bilder av Munthe läkaren. Det finns två huvudmyter om Munthe som läkare. För det första den arrogante överklassläkaren, för det andra den självuppoffrande fattigläkaren. Divaläkaren och humanistläkaren. Han som vistas i salongerna och behärskar de privilegierades koder (och just därför kan överskrida dem), han som vistas i slummen bland de eländigaste. Den kylige som sarkastiskt betraktar sina kvinnliga överklasspatienter, den varme som sentimentaliserar de fattigas enkelhet och äkthet. Patienternas kroppar och sjukdomar framstår som metaforer för det falska och det autentiska. Och allt detta utspelat på en offentlig scen där han själv är egendomligt medvetet om sitt behov att bli betraktad, bekräftad. Han betäcker sin prestigefyllda mottagning med framgångstecken, bevis på att förfogar över överklassens bräckliga kropp. Hopknycklade sedlar slumpvis placerade på bord och stolar, eller fatet i tamburen med de utvaldas visitkort, är skrytsamt - men det är också de egna rapporterna om heroiska insatser i slummen och kolerakvarteren, eller nedblodad bland slagfältens sargade kroppar. ”Kokett som en hora” skriver Strindberg bitskt.

Johannisson skriver:

Hur står han ut med att lyssna på dem han tycks förakta? Hans egen och andras cyniska förklaring är att han tjänar pengar och prestige på dem. Kapital som återinvesteras enligt ett slags Robin Hoodprincip: att ta från de rika och ge till de fattiga. Men knappast så att han använde dessa rika sårbara som nakna ekonomiska instrument; tvärtom lär han sällan ha skrivit ut räkningar. Det är uppenbart att han fick dem att vilja ge. Genom sin psykologiska blick och dialogiska förmåga lyckades han inte bara mobilisera patienternas självläkande jag, utan också omdirigera deras energi och väcka deras intresse, ofta för hans egna favoritidéer Capri, djurskyddet, konsten och musiken, ibland för annat. Under hans inflytande, sägs det, glömde patienterna sig själva och fann ett livsinnehåll som ofta var bundet vid läkarens person. Men det går att finna fler läkarjag hos Munthe än dessa två.

III. Pakten
Jag skall pröva ett sådant annat jag genom en enskild fallberättelse. På nyåret 1913 kommer den 21-åriga ryska prinsessan Maria (Pavlovna), som tonåring bortgift med Gustav V:s son Wilhelm, till Capri för att hålla den sjuka drottning Victoria sällskap, sedan flera år Munthes patient.

Prinsessan Maria Pavlovna

1. Först Marias version.
Spänd och förväntansfull möter hon Munthe som hon hört många omdömen om, somliga svärmiskt beundrande, andra absolut avvisande. ”Han var synbarligen angelägen om att vinna mitt förtroende, vilket heller inte var svårt för honom.”

De ger sig ut på promenader och utflykter. Munthe visar Maria ön och talar med henne, om människor, historia, böcker, naturen. Han får henne att känna sig intelligent och berättigad.

(”Jag hade ännu aldrig råkat någon, som talat till mig som han.”)

Munthe ställer frågor om hennes liv. Han vinner hennes förtroende och hon öppnar sig för honom, berättar om sin själsliga ensamhet, sin vånda, sin osäkerhet, sin hälsa. ”Han åhörde allt med tålamod, men det var min hälsa som tycktes intressera honom mest. Han frågade mig mycket om vilka sjukdomar jag haft som barn och vilka som funnos i släkten, om eventuellt påbrå. Han antecknade allt vad jag sade och drog synbarligen sina slutsatser, som han dock aldrig meddelade mig… Han sade mig endast en dag plötsligt och utan närmare förklaring att mina njurar av vissa symtom att döma tycktes vara angripna, och att det kalla klimatet i Sverige under dessa förhållanden, kunde vara mig till skada … En längre tids vistelse på Capri var nödvändig för mig… Efter mitt planerade besök i Sverige måste jag snart komma tillbaka.”

(”Han snärjde mig skickligt.”)

Maria återvänder till Sverige. ”Min verkliga eller inbillade sjuklighet glömdes genast.”

Tillbaka på Capri några månader senare märker hon att förändring hos Munthe. Hans mildhet och vänlighet har försvunnit och efterträtts av en ny stränghet. ”Han anklagade mig nu för ytlighet, till och med lättsinne, och förebrådde mig det andefattiga i min tillvaro … Jag fann det helt naturligt att han talade så till mig … Själv hade jag inte längre förtroende varken för mig själv eller framtiden och tappade modet.” Maria upplever att hennes jag monteras ner bit för bit.

(”Han sysslade med att göra mig fullkomligt beroende av sig själv.”)

Nästa steg är att ge henne en ny identitet. ”Nu satte Munthe igång med att inbilla mig att jag var sjuk. Han suggererade mig att tro att mina njurar var i olag … och att jag hädanefter måste tillbringa de nordiskt kalla månaderna under hans vård.”

När det åter är dags för Maria att lämna Capri börjar Munthe bli orolig. Han fördjupar hennes sjukidentitet. ”Han var nu säker på att mina njurar voro allvarligt angripna.” Hon borde följa med honom till Tyskland för att söka en specialist och nästa vinter återvända till Capri.

Hon ser hur Munthe tycks spinna ett allt effektivare nät kring henne (nödvändiga besök hos specialister, sjukrapporter till och hemliga konsultationer med hennes familj i Sverige och Ryssland). Hon uppfattar det som att han försöker isolera henne från andra. Han ”hade nu fått den fullkomliga auktoritet, som han behövde för att äga bestämmanderätt över mitt liv.”

(”Jag kände mig som i en fälla”.)

Kampen mellan Maria och Munthe tätnar. Hennes besvikelse blir allt större, det han väckt hos henne tillåter han henne inte att förverkliga. Prospektet är dystert. Halva året fängslad på en klippö och under återstoden av sitt liv betraktad som en sjukling. ”Jag började småningom komma ur allt det vaga och flytande vari jag länge levat.” Självständigheten återvänder och beslutet fattas: att lämna allt: Munthe, make, son, Sverige. Genom nya läkarkonsultationer får hon bekräftelse på att hon inte är sjuk.

(”Franska specialister konstaterade att det icke fanns något fel på mina njurar.”)

2. Så den andra sidan.
Det är uppenbart att Munthe är mycket aktiv i annekteringen av en patient. Hans läkarmakt ligger i att lyssna och tala till henne, men ytterst i ett försjukligande. Till svenska hovet liksom till Marias familj i Ryssland beskriver han hennes bräckliga hälsotillstånd:

Nervös, orolig.
Trött.
Intensiv huvudvärk som återkommer med två eller tre dagars mellanrum.
Mycket orolig sömn, störd av förnimmelser som hon beskriver som ”elektriska stötar”.
Kramp i vaderna.
Äckel, kväljningskänslor.
Värk över korsryggen.
Hjärtklappning och andnöd.
Känslolöshet i fingrarna.
Klåda över hela kroppen.
Plötsliga utslag över skuldror och bröst.
Mycket torr hud, ingen svettning.
Svullnader.
Ödem.
Snabbt uttröttad vid ansträngning.
Vid tre skilda tillfällen temporär blindhet.

Johannisson skriver:

Texten kan läsas som en mässa över en sjuklings kropp, en mobilisering av i stort sett alla symtom i den repertoar som fanns till hands för den kvinnliga överklasspatienten vid sekelskiftet. Den fortsätter med en detaljerad urinanalys och slutar med en hypotetisk diagnos: njurinflammation som i sin tur vidgas till en dyster prognos via en redovisning av olyckliga ärftliga anlag i Marias familj; flera familjemedlemmar har lidit av och avlidit i njurinflammation. För att få full visshet krävs ytterligare undersökningar. Analys av blod, blodtryck och hjärta återstår ännu. Behandling med bl.a. varma bad och frotteringar av huden har minskat symtomen. Det lugna livet på Capri har likaså varit gynnsamt.

Munthe tycks ha gjort vad han kan för att visa att en frisk prinsessa är en sjuk prinsessa. Hon måste för sin hälsas skull hållas kvar på hans ö. Vad har han för intresse av att binda henne till sig?

3. Så en tredje nivå som ligger innanför Marias offentliga berättelse: hennes brev till Munthe. De tycks inte formulera en allt mer frusen relation.

Sommaren 1913, samtidigt som hon grubblar på hur hon skall ta sig ur både det svenska hovlivets tristess och Munthes magiska cirkel, skriver hon till honom: ”Jag räknar timmarna tills jag åter får träffa er, jag tänker på er hela tiden, jämt. Vad underbart det skall bli att få se er, tala med er, varför bestämde ni inte detta tidigare … Jag blir mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att bli frisk på den här platsen /Stockholm/. Jag längtar efter er hela tiden … Jag längtar efter er.”

Även om breven knappast är vad man först kan tro, förälskelsebrev, utan snarare strategiska, dokumenterar de närhet.

4. Relationen mellan Maria och Axel tycks laddad långt utanför gränserna för den förväntade professionella distansen. Men mitt intresse ligger inte i att utreda detaljerna i just denna relation. Det intressanta är snarare att den är så underligt igenkännlig i sekelskiftets kvinnomedicin.

En pakt mellan läkare och patient upprättas. Den kvinnliga patienten överför sin existentiella vilsenhet och frustration i den enda tillåtna formen av kvinnoprotest: sjukdom. I läkaren ser hon en förtrogen och en bundsförvant. Han kan hjälpa hennes att fly från en livssituation som hon finner bedrövlig. Genom att lyssna och tala till henne spelar han samtidigt just på den existentiella brist som hon omformulerar till sjukdomskänsla. Symtomen är tillräckligt vaga för inte kunna falsifieras och tillräckligt allvarliga för att kräva kontinuerlig övervakning och kontroll. Oförutsägbara och gäckande tycks de ha tagit hela kroppen i besittning. Maria är sjuk i enlighet med en igenkännlig modell för den kvinnliga sjukligheten, men också en igenkännlig modell för det kvinnliga: svag, bräcklig, sensibel, beroende.

Så Munthe. Han fångar in henne genom att förstå henne, men han vill ha något i gengäld. Så snart han förvissat sig om hennes beroende bryts den illusoriskt jämlika relationen och förvandlas till en hierarkisk. Det är som om han testar sin egen manliga läkarmakt. Situationen har karaktären av ett vetenskapligt experiment. Hur långt sträcker sig läkarens inflytande över sin patient? Kan man placera en sjuklings själ i en frisk kropp (som Proust uttrycker saken) på samma sätt som man genom posthypnotisk suggestion kan få en individ att utföra bestämda handlingar? Hur långt kan manlig överordning driva kvinnlig underordning? Hur skapar man beroende och bindningar?

Patient och läkare möts i olika bekräftelsebehov - samma pakt som har beskrivits mellan Charcot och hans patienter eller mellan Freud och hans. Läkaren ger patienten det synliggörande och den bekräftelse hon vill ha; hon svarar med att illustrera det läkaren vill att hon skall illustrera: en neuros som kan ha återgestaltats under hypnotisk sömn (Charcot), bortträngda upplevelser (Freud), ett labilt psyke, en bräcklig kropp, en bestämd kvinnosyn, en bild av det bortskämda, uttråkade eller undergivna kvinnobarnet. Patientens beroende av läkaren måste betalas om och om igen och kräver motsvarande insats av läkaren. Genom ständig närhet och tillgänglighet fördjupas relationen. (”Jag har knappt lämnat patienten en enda dag sedan över ett år och är själv så trött och sömnlös".) För den kvinnliga patienten förväxlas bindningen lätt med en kärleksrelation. De förälskelsesymtom som Munthe beskriver (”de göra läkaren till sina drömmars hjälte”) återkommer överallt i sekelskiftets kvinnomedicin. Munthes samtida, den ryktbare svenske nervspecialisten Ernst Westerlund, lyssnar luttrat till sin förälskade patients bekännelse och ordinerar: laxermedel.

Munthes kvinnosyn, som han utlägger den på flera håll, är starkt hierarkisk. Patient-läkarrelationen kan tjäna som en sublimerad könsrelation, en legitim iscensättning av en manlig härskarroll, kanske spetsad med egen förbjuden attraktion, kanske tvärtom med vrede mot det kvinnliga kön som inte förmår attrahera honom. Genom Munthes läkarjag bekräftas också hans manliga jag.

Munthe endoktor på modet

IV. Scenen
Munthe var en läkare med närmast mytisk framgång bland den europeiska överklassen. Hans öde var att bli bärare av en roll som han själv föraktade: doktor på modet. Hur gick det till? Själv innesluter han svaret i en berättelse (Boken om San Michele, 49-52).

Han är 23 år, nyutexaminerad efter en lätt skandalös disputation och med nyöppnad praktik som societetsläkare i Paris. Karriärmässigt följde han en framgångsrik och tidstypisk bana; utbildad gynekolog, dvs. kvinnoläkare som i denna expertroll glider in på ett vidare patologiskt område som i första hand anses tillhöra kvinnorna: nervsjukligheten. Det var en väg som i en tid av intensivt intresse för det kvinnligas särart i relation till kropp och psyke kunde bli en succé; många av det sena 1800-talets kvinnoläkare hade internationell stjärnstatus.

De flesta av Munthes patienter är också kvinnor. Symtomen är varierande och diffusa: ofta tar patienten fram ett litet papper och börjar läsa en hel lista. De vädjar nu om ett namn på sitt lidande. Favoritdiagnosen är appendicit (blindtarmsinflammation). Men när ryktet sprider sig att amerikanska kirurger botar sjukdomen med kniven, svalnar intresset, ”En ny sjukdom måste uppfinnas för att tillfredställa den allmänna efterfrågan.” Raskt lanseras diagnosen colit och succén är omedelbar.

Till Munthes mottagning kommer en dag en vacker kvinna ur Paris överklass. Hon misstänker att hon lider av appendicit. Då Munthe meddelar henne att så inte är fallet, blir hon förtvivlad. Han förklarar tröstande att hon däremot lider av colit. Patienten blir påtagligt uppmuntrad och det beslutas att hon skall infinna sig två gånger i veckan på doktorns mottagning. Redan vid första återbesöket bokstavligen strålar hon. Hon har fått en diagnos, en bekräftelse. Ryktet om den nya sjukdomen sprider sig; Munthes lycka som läkare är gjord. Nya patienter strömmar till. Han ger dem det de vill ha: ett synliggörande, ett samförstånd, ett genomskådande. Ibland något konkret: en dietisk föreskrift, en rekommendation, mera sällan mediciner. Oftare en sysselsättning, en avledning, ett sällskap. Alltid en riktning bort från det egna jaget. Dem han ogillar – de som är mer arroganta än han själv - gör han sjuka i enlighet med den omvända strategin; skapa fara, inge sjukdomskänsla, förse dem med en dramatisk, högpessimistisk prognos

Dessa Munthes egna berättelser kan kommenteras på olika sätt. Dels uttrycker de den välkända arrogansen och distanserade ironin inför en patientkategori med låg status: hysteriska eller neurotiska överklasskvinnor med diffusa symtom som de har svårt att beskriva och vars enda goda egenskap tycks vara deras betalningsförmåga. Men de frilägger också någonting annat: Munthes unika förmåga (och här är han ännu mycket ung) att läsa en patient och anpassa behandlingen efter denna individuella läsning..

Johannisson skriver:

Kanske säger det hela i själva verket mer om den kvinnliga överklasskvinnans livssituation – ett socialt begränsat liv med sjukdom som enda tillåtna språk för protest, en roll i brist på andra roller, en identitet i brist på andra identiteter. Läkaren var en av de få till vilken hon kunde anförtro sig, tala och bli förstådd. I bästa fall rev han bort skalen, spräckte ledan, spårade sorgen.

Munthes framgångar förutsätter också just en scen som väntar på honom. Det sena 1800-talet präglas av en uppjagad sjukdomsdiskurs kopplad till de privilegierade samhällsskikten. Den gäller kvinnorna som den medicinska vetenskapen med hjälp av olika grundmodeller (den gynekologiska, neurologiska, psykologiska) beskriver som konstitutionellt sjukliga. Här skapas en mycket stor marknad för läkarna. Men det gäller också en hotad manlighet: den framåtsträvande moderna mannen i civilisationens front som utsätts för kontinuerlig, sjukdomsskapande press på nervsystemet. Diagnoser som neuros, neurasteni, hysteri, kloros, hypokondri, nymfomani, sexuell inversion (homosexualitet) fångar för bägge könen upp vad som uppfattas som ett växande sjukdomspanorama.

För den europeiska överklassen framstår denna sjuklighet som en intäkt på klassbunden sensibilitet; därför internaliserar de den omedvetet. Det innebär att sjukrollen bejakas. Kroppen är en arena där individens position på en social rangskala kan avläsas. Kring denna kropp skapas ett hälsoindustriellt komplex av kurorter, sanatorier, hälsohem och nervhem. Den kräver experter. Det är status att ha en egen läkare som är mer än läkare: en förtrogen, en vän, en beskyddare, en rådgivare, en tjänare i den hårt reglerade intimitet som är klassens särmärke. En framgångsrik läkarpraktik kan leva på ett underlag av fyra till fem kapitalstarka familjer. I gengäld avkrävs läkaren kontinuerlig tillgänglighet. Ofta träffar han patienten dagligen eller flera gånger i veckan. Munthe reser kors och tvärs över Europa, kallad av den ena överklasspatienten efter den andra. Han följer dem vecko- och månadsvis på deras slott, lyxhotell och lustyachter, ledsagar dem till kurorter, skyndar till deras schäslonger när de försämras eller bara tror sig behöva något lämpligt narkotikum inför nattens frånvarande sömn - en egendomlig penningstinn marknad med kroppen som investering och där äkta och upplevd sjuklighet ingår en förvirrande symbios.

Mot denna bakgrund - i kombination med det mera konkreta sjukdomspanorama som utgörs av infektions- och könssjukdomarna och alla de andra - är sekelskiftets medicinska marknad het. Läkemedlen är få: kinin, salicylsyrepreparaten, järn, jod, digitalis och några till.

Besvärliga kvinnopatienter behandlas med bromkalium. Morfin, opium och kokain spelar en stor och tvetydig roll. Det enda läkaren har att erbjuda i övrigt är beprövade rekommendationer kring kost, bad, massage, motion, luftombyte, vila. Det gör att fältet är vidöppet för alternativa behandlingsmetoder, psykologiska/mentala tekniker och strategier som tar fatt i patientens självläkande förmåga och bryter eller hanterar sjukrollen. Allt detta gör Munthe mindre unik, han rör sig i ett tidsrum där suggestionspsykologi, relationspsykologi, hypnosbehandling, talkurer och auktoritära patient-läkarrelationer tillhör medicinens rekvisita.

Den framgångsrike läkaren är den som utvecklar individualiserade terapier. Finner han en lyckosam väg förvandlas han snabbt till stjärndoktor, doktor på modet. Munthe berömmer sig av att tillhöra de yppersta i denna skara: den store Charcot; den amerikanske nervspecialisten Silas Weir Mitchell, berömd för sina s.k. vilokurer och beskriven som karismatisk, befallande, gudalik; den fruktade Richard Krafft-Ebing, specialist på könslivets hemligheter - alla skickar de sina hopplösa fall till honom: neurasteniker, hysterikor, morfinister, kokainister, nymfomaner, kleptomaner, homosexuella av båda könen och ”de av inget kön alls”. (Här syftar Munthe på sekelskiftets intensiva intresse för sexuella och könsliga avvikelser.) De enda fall han säger sig sakna framgång med är de homosexuella - kanske, påpekar han framsynt, för att det här inte handlar om sjukdom utan om tragisk medfödd avvikelse.

Förmågan att läsa, tolka och bedöma en patient är Munthes begåvning. Intuitivt följde han en viktig tradition i 1800-talsläkarens kompetens som handlade om att genom en form av dialogisk berättelse frigöra individens självläkande förmåga. ”Tala aldrig om för patienten vad hon lider av; hon vill inte ha kunskap utan hopp” säger han. Han tycks sällan ha tolkat sina patienter i relation till färdiga diagnoser eller sjukdomsklassificeringar. Kroppsundersökte han dem? Knappast. Kanske låg en styrka i hans egen splittrade personlighet (ibland har den beskrivits som en tendens till personlighetsklyvnad) som skapade en särskild förmåga till identifikation. Kanske kan man också föreställa sig att hans hypokondri - han utlägger den ofta och gärna (”ondt i benet, nevralgier, förfärlig nervositet”) - skärpte förmågan till identifikation. Man kan påminna sig om den skarpögde Marcel Proust som hävdade att den bäste läkaren var den som hade egen sjukdomserfarenhet.

V. Behandlingen
Munthe var alltså en erkänt skicklig läkare. Men vad gjorde han med patienterna? För någonting måste han väl ändå ha gjort?

Munthe och Charcot

"Jag är övertygad om att han hade hypnotisk kraft", skriver en patient. I Munthelitteraturen diskuteras med viss envishet hans relation till Charcot. Var eller var han inte Charcot-lärjunge? Bevistade han de berömda tisdagsföreläsningarna? Varför ger han detta motsägelsefulla porträtt? På grund av en verklig konflikt eller för att han i själva verket var patient hos Charcot (alltså ett fadersuppror)? Hur man än sett på det, tycks man överens om att han hämtade inspiration och terapeutisk grundteknik från Charcot, oerhört uppburen i samtidens medicinska och offentliga värld. Munthes egen berättelse antyder en nära relation. (Utan tvekan har han också viss insiderkunskap om patienterna; den Géneviève som han berättar om tillhörde tillsammans med några andra - Blanche Wittman, Augustine - Charcots absoluta favoritpatienter.) Denna fokusering på Munthes relation eller icke-relation till Charcot är underlig, eftersom det knappast är där som nyckeln till hans behandlingsteknik ligger.

Tvärtom, säger Munthe själv, har Charcots teorier om hypnosen ”fördröjt vår kunskap om dessa fenomens verkliga natur”. Charcot använde hypnosen experimentellt som en metod att illustrera en underliggande neurologisk skada (neuros) och ansåg att den bara vara tillämplig på hysterifall. Han använde inte hypnotisk suggestion terapeutiskt. Det gjorde däremot en annan grupp neurologer, den s.k. Nancy-skolan med A. A. Liébeault och Hippolyte Bernheim som främsta namn och vars relation till Charcot och Salpétrière-skolan i samtiden betecknades som ett ”krig”. Här fanns Munthes förebilder.

Spåret är tydligt utlagt i Boken om San Michele och bekräftas i ett brev 1890 till mentorn Sibbern: ”Stannar 1 vecka i Nancy hos Bernheim som är en betydande auktoritet i de ämnen som nu sysselsätta mig.”

Munthes hypnosteknik är också modellerad på Nancyskolans. Den beskrivs så här: Läkaren ber patienten att se honom i ögonen en minut eller två. Under denna fas står han i regel upp med sin högra hand på patientens panna. Med varm, empatisk (alternativt befallande) röst uppmanar han henne att somna. När patienten är i det tillstånd som kallas förtrollning (charme) går han vidare, försäkrar henne att hon skall bli bättre, att symtomen skall gå tillbaka, att hon skall bli frisk. Om en särskild del av kroppen är drabbad av sjukdom eller smärta, kan den strykas eller frotteras för att öka suggestionen.

Munthe berättar: han kallas till ett fall i London som två kolleger har bedömt som hopplöst. ”Deras pessimism hade smittat hela huset, patientens vilja att tillfriskna var förlamad av modlöshet och fruktan för döden … jag lade handen på hennes panna och förklarade lugnt och bestämt att hon inte behövde någon morfin till natten. Hon skulle sova ändå, hon skulle känna sig mycket bättre på morgonen … Några minuter senare låg hon i djup sömn … På morgonen log hon mot mig och sade att hon kände sig mycket bättre”. Diagnos: själslig apati. Bot: hoppfullhet.

Samma teknik beskriver han på andra ställen. ”Hon somnade efter 10 minuter utan att jag rörde henne annat än på pannan”. Han har framgångsrikt använt tekniken för att lugna våldsamma patienter på sinnessjukhusen, för missbruksproblematik (alkoholism, morfinism, ”nymfomani”) och för ”själsrubbningar” av olika slag. ”Vi stå här på tröskeln till en ny verld och själssjukdomarnas historia har ingått i en ny period.”

Viljan pekas ut som en central aktör i processen: att överföra sin egen vilja i patienten för att därmed mobilisera hennes. Tanken är knappast unik. I det spektrum av psykologiska terapier och program för mental träning som flyter omkring vid sekelskiftet är föreställningen om viljans makt att påverka kroppen central. Viljans hygien är en rubrik som ofta återfinns i tidens läkarböcker.

Här fanns stort utrymme för en auktoritär läkarframtoning. Också detta var en del av Nancyskolans och Bernheims program, ett slags den kärleksfulla befallningens teknik.

Ett exempel. Munthe kallas till en kvinnlig patient som under lång tid förgäves behandlats med mediciner och dietföreskrifter. Munthe undersöker patienten, tänder en cigarett och säger: ”Jag går nu in i er hall och avslutar min cigarett. Det tar inte fem minuter. Inom de fem minuterna har ni att bestämma er för om ni vill leva eller dö … den sjukdom de har funnit hos er, existerar inte!”

Placebofenomenets nyckel

Frambefallen bot? Befallningens motpol heter lydnad. Lydnad är också ett begrepp som ständigt återkommer i Munthes beskrivning av den effektiva patient läkarrelationen. ”Patienten var ganska svårhanterlig i början men slutade med att lyda … Hon lyder mig i allt … Hon lyder mig fullkomligt” skriver han om sin drottningpatient. När tillkallade specialister inte vågar trotsa patientens egen vilja, föraktar han dem. Patienterna var rädda för Munthe. Han blir också kritiserad för sin stränghet. Många uppfattar honom som tyrannisk, despotisk.

Han understryker att hypnotisk behandling inte behöver innebära sövning eller upphävande av det vakna medvetandet, full hypnotisk sömn kan tvärtom vara skadlig. Med harm tillbakavisar han att bli kallad hypnotisör (ett epitet med dålig klang av estradör). De kvalifikationer
som krävs för en framgångsrik behandling är förtrogenhet med metodens komplicerade teknik och psykologisk känsla, ”en bestämd förmåga att bedöma menskor.”

Munthes problem är inte den hypnotiska suggestionen som sådan, utan varför den terapeutiska förmågan är knuten till vissa personer, men inte till andra. Den är alltså mer än både erfarenhet, kunskap och teknik. ”Vad var det för en gåtfull kraft som tycktes utgå från min hand? Varifrån kom den? Flödade den fram ur mitt undermedvetna själsliv?” Eller var den någonting annat? Freud omges i detta sammanhang med en märklig tystnad. Joseph Breuers och Freuds Studien über Hysterie publicerades 1895 och rör sig i samma patientfält som Munthe. Hans egen teknik har drag av intuitiv psykoterapi, men tycks skilja sig från psykoanalysens anti-auktoritära, tålmodiga och långsamma. Samtidigt skriver Munthe själv: ”Min metod är ej den snabbaste men den bästa.”

Denna metod kan sammanfattas som en kombination av karismatisk närvaro, psykologisk blick och auktoritär framtoning (själv kallar han det: att inge förtroende). Från den utgångspunkten skapade han det terapeutiska rummet. Till detta förde han klassiska suggestionspsykologiska tekniker så som de hade utformats av Nancy-skolan. Grundkoderna är 1. lyssnande; 2. närhet; 3. beröring.

Med dem som bas arbetade han medvetet med placebofenomenets nyckel: det självläkande jaget. Det avgörande, säger han, är att undret inte utförs av läkaren, ”utan av patientens eget undermetvetna jag.” Det var en formel som också överbryggade det skenbara glappet mellan överklasspatienter och fattigpatienter. Han återkom ofta till några förtätade dygn bland döende soldater under första världskriget - det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten – då han utan morfin, kloroform eller andra bedövningsmedel ”med min hand på deras panna och med mina långsamt upprepade ord av hopp och tröst” suggererade bort smärtor och dödsångest. Hans röst beskrivs som melodisk, ibland melankolisk.

VI. Självbilden
Munthe talar om sin läkarroll med förakt. ”Vi kan ingenting. Vi vet ingenting.”

Gustav Norström

Hans bäste vän och förtrogne är Gustav Norström, utkastad ur Sverige och varnad av Svenska Läkaresällskapet efter en skandalartad gynekologisk operation som slutat med patientens död. De är ett par förbundna i en rå manlig läkarjargong där äventyrliga gynekologiska operationer spelar en viss roll. Munthes porträtt av Norström i Boken om San Michele är i själva verket en lätt kamouflerad sanning om en läkare, offentligt betecknad som okunnig och omdömeslös ”quasi-gynekolog”. Den bild som beskrivits som ogenerös kan alltså snarare kallas en ömsint kamratlig omskrivning av en dokumenterad medicinsk klumpighet.

Munthes medicinska självförakt finns redan i de egna kommentarerna till doktorsavhandlingen. ”Min disputation ytterst svag i alla avseenden … avhandlingen är svag, halvfärdig och oklar.”

Den systematiska nedvärdering av läkare och den vetenskapliga medicinen som utläggs i dialogerna med Norström kan nästan tyckas ärerörig. Utan tvekan är den ovanlig. Mot bakgrund av stora framgångar inom bakteriologin, diagnostiken och kirurgin kännetecknas sekelskiftets läkare tvärtom av en stark professionell identitet. Munthe går rakt på deras svaga punkt: den terapeutiska nihilismen. Kunskap om sjukdomsprocessernas orsaker och beteenden inuti kroppen har ingenting med det terapeutiska rummet att göra. Att vara expert på kroppen hjälper inte för att bota (det är också påfallande att han konsekvent undviker kroppen när han talar om sjukdom).

Inte utan koketteri odlar han denna distans till den egna professionen ”Mitt yrke roar mig egentligen ej men jag har en viss fallenhet derför och anses ”skicklig läkare”. Sina framgångar beskriver han ibland med kylig rationalism som ”tur”, ibland med självmedveten känsla av att vara unik: ”min hemlighet är jag har en viss förmåga att leda menskor och de böja sig liksom omedvetet under min vilja.”

Cynismen tilltar med åren och han formulerar gång på gång sin leda inför människor och sin uppriktiga förundran över sina egna läkarframgångar. ”Mitt yrke kommer alltid att vara godt ty det är byggt på en solid basis - menniskornas vidskepelse och okunnighet.”

Johannisson skriver:

Just denna rationalism och cyniska människosyn tycks han kunna använda för att se människan fullständigt naken: sårbar, evigt törstande och rädd för döden. På kroppen ser han med materialistens kyliga blick. Han talar för vivisektion (medicinska experiment på den levande kroppen) på människor. Självmordet fascinerar honom. Eutanasi uppfattar han som en rationell lösning på meningslöst lidande; han döljer inte att han flera gånger tagit sig den läkarmakten.
Då har han också gjort sig till herre över den enda motståndare han är rädd för: döden.

VII.
Att göra Munthe-läkaren till en undantagsmänniska med hypnotisk makt över sina patienter är möjligen intressant. Men inte tillräckligt. Och kanske inte ens sant. Fruktbarare än att tolka honom via en särskild personlighet är att tolka honom via en särskild tidstext, en scen som erbjöd honom olika möjligheter att förverkliga sitt livsprojekt. Men också att analysera hans förmåga till lyssnande och samspel i det terapeutiska rummet, att studera hans tekniker och förstå hans läkarintelligens. Kanske kan vi till och med få syn på något som vi kan använda.

Munthe var komplex som person och är komplex att beskriva, inte minst därför att han i så hög grad formade legenden om sig själv. Men det är inte genom de entydiga personerna som man kan återberätta de djupa relationerna mellan tid, rum och jag – det levda livet – utan genom de sammansatta och mångtydiga. Man kan, för att använda ett begreppspar från hermeneutiken, arbeta med förståelsens eller misstankens blick. Det viktiga är att läsa så nära som möjligt.

Frågan är hur nära Munthe vi kommer genom svaren på ett antal journalistiska frågor ställda 1934.

1. Vilken egenskap sätter Ni högst hos en människa?
Mod.
2. Vilket fel har Ni lättast att överse med hos en människa?
Alla.
3. Vilken egenskap anser Ni lättast befordra s.k. framgång i livet?
Oförskämdhet.
4. Vad vore för Er den högsta tänkbara lycka?
En snabb död utan doktorer.
- - -
18. Vilken är Eder favoriträtt och –dryck?
Äppelkaka, lingonsylt och vin från min vingård.
19. Eder hobby?
Att sjunga Schubert för mig själv.
20. Edert valspråk?
Lev oförskräckt, lita på livet.

Karin Johannisson
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet

(Ur Karin Johannisson, Med jaget som bot: Munthe läkaren, ARTES 1999:4)