Munthes meny

Submitted by Anne Jouis on Thu, 2007-05-03 10:18.

Foto: Peter de RuFoto: Peter de RuEfter avslutade studier och uppbrottet från Ultima flyttade Axel Munthe till Anacapri. Där etablerade han sig som byläkare och levde under ytterst enkla förhållanden. Så här skriver han till Sibbern den 20 december 1888:

Käre Excellensen. Tack för brevet i går. Jag har varit krasslig ett par dar men är bättre nu varje gång jag försöker leva som jag bör och måste leva här d v s på folkets simpla kost blir jag sjuk i magen som annars är bättre tack vare ett slags grovt klibröd som jag låter göra åt mig. Det är sorgligt att ens kropp är aristokrat när kassan är plebej – men så är det tyvärr, jag är av övertygelse och smak högst benägen att leva på enklaste föda ty jag anser lyx som orättfärdigt men det går inte ännu – folkets föda här kostar ej mer än ½ frac per dag och min går ännu upp till 4 gånger mera denna summa." (Ur brev från Axel Munthe till Georg Sibbern, Oslo privat, kopior, Riksarkivet).

Ellen Nyblom, 20 år, besöker Munthe på Capri i maj-juni1889. Hon berättar om Sankt Antoniusfesten som firas den 13 juni, men också om hur hon och hennes mor under kvällen efteråt blivit bjudna på middag i Munthes hus (anm: Detta skedde innan Villa San Michele kommit till).

Meny

Rykande maccaroni på stora fat
Kalkon
Frukt, ost
Rött Caprivin i antik vinflaska

När det började skymma gick vi tillbaka till Munthes hus. Han hade dukat middagsbordet under vinlövet med en stor skål vita liljor och en väldig vinflaska av antikform, fylld med rött Caprivin. Flera roliga gäster var bjudna. Först kom en gubbe och en gumma. Hon titulerades Donna Maddalena.
...
Nästa gång portklappen hamrade på den lilla porten i muren, visade sig ett par originella figurer. Den ena var en gammal engelsk gentleman, Mr. Goff. Han var vitklädd och hade vita polisonger. Hans näsa var det färgrikaste i hans ansikte, den lyste onekligen upp hela hans fysionomi. I hans följe kom en gammal gubbe av äkta sjörövaretyp vid namn Spadaro. Också han vitskäggig, med vackra, vilda drag.
...
Först kom maccaroni, rykande på stora fat. Efter ett ”buon appetito”, utbytt bland gästerna, kastade man sig med dödsförakt in på denna tilltalande nationalrätt, som bestämt ingen som inte är infödd kan äta med framgång och värdighet. Behag är uteslutet när det gäller maccaroni. Man blir absolut nödsakad att ”låta maten tysta munnen” under den proceduren, och det gjorde vi också nu. Så bars kalkonen fram. Då turen kom till gubben Spadaro att servera sig, sträckte han helt lugnt ut sin brunsvarta, beniga hand och klämde på fågelbitarna, valde den han tilltalades mest av, och därpå började han - föraktande bordsvanor och bordsvapen - att hugga in på sitt stycke, som han höll med båda händerna, och belåtet gnaga på det som den enkla naturmänniska han var. (Ur Ellen Nyblom, Från Fyrisån till Capris klippor, 1931)

Anders Lindström, Muntheana


‹ Munthes granne åsnanupMunthe och Puck ›