Rilke på Capri

Foto: Peter de Ru

Melberg skriver:

Rilke hade ett besvärligt år 1906: det kom till en brytning med Rodin, som han hade arbetat med och för i Paris, han gav sig iväg till Tyskland med fru och barn men det blev för påfrestande med så mycket samliv – man får ett intryck av att Rilke helst skötte sitt äktenskap per brev – och han passade istället på att säga ja till en invitation till Capri.

Den kom från friherrinan Nordeck zur Rabenau, Alice Faehndrich, som disponerade Villa Discopoli, en ”morisk” villa i utkanten av det som då var småstaden Capri, på lagom avstånd från dess ”centrum”, piazzettan. Rilke fick disponera det lilla ”Rosenhuset” i änden av den stora tomten.

Han anlände på sin 30-årsdag, 4 december 1906 och stannade till 20 maj 1907 för att återkomma under några månader våren 1908. Andra gäster i huset var baronessan Julie von Nordeck zur Rabenau samt den unga grevinnan Manon zu Solms-Laubach – man upphör aldrig att förvånas över Rilkes förmåga att knyta förtroliga band med adliga kvinnor med långa namn!

Ytterligare en sådan kvinna som skulle få stor betydelse för Capri var baronessan Gudrun von Uexküll: Rilke korresponderade flitigt med henne; hon var nära släkting till Alice Faehndrich och skulle få ärva Villa Discopoli. Sedermera översatte hon Axel Munthes Drömmen om San Michele till tyska och blev Munthes allt i allo på hans gamla dagar; efter hans död fick hon dessutom överta hans lukrativa copyright. Rilke träffade för övrigt Munthe en marsdag 1907 och blev visad runt på Villa San Michele.

Rielke konverterar

Till en början är Rilke påfallande skeptisk till Capri, att döma av de brev han skriver till sin hustru: ”Jag blir alltid ganska nerslagen i sådana landskapsutställningar, inför denna tydliga, prisbelönta, oanfäktbara skönhet”. Capri är ein Unding (11/12 06).

Jag är inte särskilt förtjust i Capri, som verkar som gjort av missförstådd tysk beundran. (13/12 06) Här har både folk och landskap enats i ett trist mått av billig begeistring. (14/2 07)

Och det är mycket klagomål över vinterkyla och vinterstormar, växlande med enstaka mäktiga intryck av hav och månsken.

En påfallande omsvängning kan dateras till 16 februari 07: då har Rilke tydligen företagit en vandring upp till Anacapri och vidare bort till den västra spetsen, Migliera, där man har en formidabel utsikt över hav och landskap. Möjligen hade han sällskap av grevinnan Manon, för på kvällen skriver han ner en lång dikt till henne, med titeln ”Migliera”, inledd med orden ”Slut nu dina ögon”.

Rilke upptäcker Anacapri

Från och med nu börjar han ”upptäcka” Anacapri: bort till Migliera och upp längs Monte Solaro ovanför Anacapri strövar han i ett ”arkaiskt” landskap med utsikt över ett ”grekiskt” hav, där han föreställer sig att Odysseus en gång lät sig surras vid masten för att höra sirenernas sång (så skriver han i ett brev 18/2 07). Däruppe finns också ett litet kapell, Santa Maria a Cetrella, där Rilke finner en ”bortglömd” madonna, som han ägnar en diktsvit i lätt naivistisk stil. Han tycks under en period dagligen ha företagit den långa och ansträngande vandringen ditupp och tillbaka.

Kanske det blev lite instängt i det lilla ”rosenhuset” på Capri? Kanske vandringarna upp till Anacapri kändes befriande?

I alla händelser kan man nog vara säker på att Rilke inte tillbringade kvällarna med andra tyskar på ölhallen med det bisarra namnet Zum Kater Hiddigeigei strax intill piazzettan. Istället märker man på breven en allt större längtan tillbaka till Paris och den ”stora ensamhet” som han där drömmer om att gå in i.

Rilke betedde sig med andra ord inte som en god tysk turist: han var snarare en anti-turist som helst strövade ensam i fredade trakter och som framför allt var inställd på att arbeta: skriva!

Och det han skrev på Capri avviker också på flera intressanta sätt från Capri-litteraturen: här finns varken exalterade naturbeskrivningar, turistiska impressioner, mytologiserande fantasier eller erotiserade sociala miljöer. Rilkes Capri är snarare en förevändning eller en kuliss, som han använder för att upprätta de poetiska rum som han anser för verkligt verkliga. För att nå dit behöver han dra sig undan världen mer än möta den eller utforska den.

Eller dra sig undan för att utforska. Man anar att vandringarna upp till Anacapri och Monte Solaro just var ett sätt att skapa distans till overkligheten i Capri stad och istället möta det som han i ett brev kallar ”en värld och mycket verklighet” (1/3 07). För övrigt kan man göra liknande erfarenheter idag:
Capri stad runt piazzettan myllrar av turister, flotta butiker och eurotrash. Men går man bara några steg åt sidan liknar den genast en normal italiensk småstad.

Tar man sig upp till Anacapri får man ytterligare en kontrast, som är särskilt effektiv under vintertid, då Capri stad ligger i det närmaste död medan Anacapri lever sitt normala liv. Monte Solaro ger ytterligare en kontrast: man kan numera ta linbana till toppen, vilket garanterar turistflödet, men vandrar man ner och tar vägen över Rilkes madonna i det lilla kapellet så kan man lätt föreställa sig att här är verkligheten som den alltid har varit.

Rilkes poesi

Rilkes redskap för verklighet var som alltid: hans poesi. I och med den skulle han skapa en ny och egen värld, verkligare än den verkliga eller bättre: en värld som gör tingen och rummet verkliga. Under sin tid på Capri skrev han en liten samling prosalyriska stycken som går under beteckningen ”Uppteckningar från Neapel och Capri”, vidare ett ganska stort antal dikter, varav 8 fick plats i de två delarna av Nya dikter, som utkom 1907.

Jag återger här den mest kända av dessa: ”Sång om havet”:

LIED VOM MEER
Capri. Piccola Marina
Uraltes Wehn vom Meer,
Meerwind bei Nacht:
du kommst zu keinem her;
wenn einer wacht
som muß er sehn, wie er
dich übersteht:
uraltes Wehn vom Meer,
welches weht
nur wie für Ur-Gestein,
lauter Raum
reißend von weit herein …
O wie fühlt dich ein
treibender Feigenbaum
oben im Mondschein.

SÅNG OM HAVET
Uråldrigt vin från havet,
havsvind i natten:
du når inte fram till någon;
om någon vaknar,
så måste han förstå, hur han
utstår dig:
uråldriga vin från havet,
som viner
bara som för ur-berg ,
rent rum
rivande vida ifrån hitin …
O som dig känner ett
stretande fikonträd
ovan i månskenet.
Vin och vind

Vi befinner oss vid Marina Piccola på öns sydsida, på natten, vända mot havet. Poeten ser egentligen ingenting av den lilla hamnen utan hör bara ljud: vinandet från havet.

Melberg skriver:

Tyskans Wehn, som jag har översatt med ”vin”, kan syfta på vinden men har också klang av klagorop, födslosmärtor.

Ordet återkommer hos Rilke, 15 år senare, i en av Orfeus-sonetterna (I: 3), tillsammans med vinden. Som flera av dikterna och prosastyckena från Capri pekar denna dikt framåt mot Orfeus-sonetternas magiska värld, men skiljer sig också genom att sakna Orfeus-sonetternas lätthet; där fläktar det, här viner det konstant från ur-berget som en ihållande påminnelse om Varats olidliga tyngd.

Med inrim och assonanser vill poeten ge ett intryck av att också hans dikt är ett vinande och därmed lånar sin auktoritet från själva ”ur-berget”. Vinden kommer ”vida ifrån” men den är också ”rivande” – jag antar att det betyder att den är som bortriven från det ”rena rum” som är dess ursprung. Den når oss därför bara fragmentariskt eller den ”når inte fram till någon”; skulle den ändå nå fram och ”väcka” någon så gäller det att ”utstå”.

Tyskans ”übersteht” är inte så lätt att begripa sig på; det kan också betyda skymma, skugga, men har här betydelse av att ”uthärda”.

Detta att ”utstå”är en uppgift, som både betingas av att vi nås av det urgamla vinandets påminnelser om ”ur-berget” och det ”rena rummet” och att vi är slutgiltigt avskilda därifrån. Detta är en grundläggande erfarenhet för Rilke: genom dikten upprättar vi kontakt med den verkligare verklighet som vi annars saknar. Dikten är ett sätt att ”utstå”. Rilke vid Marina Piccola en natt i januari 1907: ensamhet och utsatthet. Men också uppgiften: att utstå. Skymten av en verkligare verklighet. Ett vin.

Rilkes Capri-dikter abstraherar bort det konkreta liksom det mytiska Capri för att skapa ett poetiskt rum, som istället ”handlar om” eller närmar sig något större, märkvärdigare, beständigare: den verkligare verklighet som han kallar det ”rena rummet”. ”Ur-berget”. Själv måste han söka sig till havet på natten eller vandra upp till ensamheten på Monte Solaro för att komma undan det turistinvaderade och larmande Capri och för att finna det mörker och den tystnad där han själv kunde bli funnen och komma till tals.

Arne Melberg
Litteraturprofessor vid Oslo universitet