Utgivningshistorik

Porslinstallrik från Rörstrand, Slott (1800-tal): Foto: Peter de Ru

Efter den enorma framgången med The Story of San Michele, som skrevs på engelska och utkom i London 1929, kastade sig förlagen över Axel Munthes tidigare böcker, som vid det här laget var bortglömda. Att Munthe hade debuterat redan på 1880-talet var det i själva verket få som kände till.

När Bonniers, liksom flera utländska förlag, 1931 gav ut En gammal bok om människor och djur var det ett urval ur en bok från 1909, Bref och skisser, som i sin tur byggde på två tidigare böcker: Från Napoli. Resebref (1885) och Små skizzer (1888). Båda dessa böcker hade utgivits också på engelska, av John Murray, samma förlag som gav ut The Story of San Michele.

Bref och skisser. Gammalt och nytt, som kom av trycket i december 1909, innehöll Från Napoli i förkortad version samt hela Små skizzer – samt tre ”skisser” som inte tidigare tryckts i bokform: “La Madonna del Buon Cammino”, “Hundarna på Capri” och “Messina”.

Enligt förlaget, P. A. Norstedt, motsvarade Bref och skisser andra upplagan av Letters from a Mourning City (1899) och Vagaries (1898), men det var inte helt sant: den självbiografiska skissen “Hypocondria” saknades. Det gjorde den för övrigt också i den nyutgåva av Vagaries som getts ut i London 1908 med titeln Memories and vagaries.

Jangfeldt skriver:

”Hypokondri” skrevs redan 1886 men bedömdes av Munthe som “för vansinnig” för att tryckas. Han lät visserligen publicera den tio år senare i tidskriften Julqvällen med illustrationer av Albert Engström, men han tog aldrig med den i några av sina svenska böcker. När den nu trycks i denna volym är det således första gången som den publiceras i bokform på svenska.

Varför betraktade Munthe skissen som “vansinnig”? Delvis på grund av den drift med läkarvetenskapen som han tillät sig, kan man förmoda. Men ett ännu starkare skäl till hans tvekan att trycka den var dess självbiografiska karaktär – den handlar nämligen om honom själv och den svartalf som allt som oftast gick segrande ur den själsstrid som alltsedan ungdomen rasat i hans inre. Alla Munthes skisser har en självbiografisk bakgrund, men det psykologiska porträtt som han tecknar i ”Hypokondri” var självutlämnande på gränsen till det publicerbara.

Bref och skisser hyllades i den svenska pressen. Till Munthes gamla beundrare Karl Warburg och Carl-David af Wirsén sällade sig nu den inflytelserika litteraturkritikern Klara Johansson, som i en recension i Stockholms Dagblad sade sig “rodna över att i årtionden ha ignorerat en av de finaste och egendomligaste prosalyriker, som skrivit på svenska”: “Ett rikt levande och outtröttligt hjärta, en högt odlad andes vida och fria tankar, en diktares visionära ögon – och till allt detta en stil av oemotståndligt behag, strålande av färg, glittrande av humör, leende i pojkaktigt skälmeri och beslöjad av sorg, en stil raffinerad i sin förnäma enkelhet.”

Författaren röjer, fortsätter hon, “en världsborgerlig kultur, uppburen som om den vore honom medfödd” och hans skriftställartyp påminner närmast om de moralistiska kåsörer som förekommer inom den engelska litteraturen: “Ädelt brittisk förefaller framför allt hans art av patetisk humor, den han själv möjligen hellre vill härleda från släktskap med Heine, hans och anglosaxernas tyske favoritpoet, om vilken den också påminner i de stunder, då den hårdnar till en tandagnisslande och grym satir.”

(Ur Bengt Jangfeldt, utgivningshistorik i Bref & Skisser, bookLund Förlag 2007)