Välsignade amygdala!

Aleksander Perski, stressdoktor och en av Villa San Micheles gäster, skriver om sina upplevelser i samband med en promenad i villans omgivningar. Han berättar även om amygdala, en struktur i reptilhjärnan, som hjälper oss ur farliga situationer.

För att komma igång med skrivandet på Anacapri började jag dagen med en promenad längs stigen som leder till klostret Cetrella vid andra sidan berget. Strax innan jag nådde den punkt där man har utsikt över hela ön, fann jag mig helt plötsligt stående cirka tre meter från stigen mitt i en rosmarinbuske. Efter en kort stunds förvirring fick jag en minnesbild av en ganska stor svart orm som ringlat ner från en soldränkt sten precis framför mina fötter.

Perski skriver:

I mellanhjärnan bakom mina ögon sitter tack och lov, precis som hos alla andra människor, en liten struktur benämnd amygdala som har förmågan att avlägsna mig från en fara utan medvetandets inblandning.

Denna mandelformade struktur (amygdala betyder mandel på latin) tycks fungera som ett centrum för emotionsstyrda reaktioner, framför allt i fråga om känslor av hot och rädsla eller fasa.

Amygdala får ständig information från våra sinnen om allt som pågår omkring oss. Det är tydligt att den här lilla strukturen blixtsnabbt bearbetar inkomna data och kan urskilja bilder, ljud, lukter eller smaker som tidigare varit associerade med något mycket farligt. Det troliga är att det sker en kontinuerlig ansamling av emotionellt minne i amygdala.

Det mesta som vi upplever i livet lämnar spår där– speciellt upplevelser av något farofyllt. Den snabbhet med vilken denna struktur bearbetar negativt känsloladdad information som tyder på fara, och det känslominne som den förfogar över, har säkert varit till stor fördel för oss, trots att det ibland orsakat falsklarm.

Perski skriver:

På den tid då människolivet inte var särskilt omväxlande och de olika faror vi mötte inte var så olikartade, var systemet säkerligen enastående effektivt. Det moderna livet, med sina ständiga förändringar och nya situationer och miljöer som vi inte tidigare upplevt, kan hårdbelasta amygdala och leda oss fel.

Sjöhästen i hjärnan

Amygdala har hjälp av en närliggande struktur i hjärnan som kallas hippocampus (sjöhästen). I hippocampus sker en orientering i tid och rum och en sammanfattning av information i form av ett helt mönster av intryck, känslor och fakta kring viktiga händelser. Det är förmodligen i denna form som data sedan arkiveras i hjärnbarken, och det tycks också vara så att amygdala använder denna information vid valet mellan aktion och icke-aktion vid en plötsligt uppdykande farosignal.

Amygdala förfogar över ett kraftfullt åtgärdsprogram för att rädda oss undan faran. I mitt fall lyckades den förflytta 80 kilo kroppsvikt till ett behagligt avstånd från snoken, men inte så pass långt att jag föll nedför ett närliggande klippstup, tack vare hippocampus som är bl.a. utrustat med en välfungerande GPS system.

Vid min nästa vistelse, då jag skulle uppdatera min bok om stress ”Ur balans”, berättade trädgårdsmästaren på Villa San Michele, att snokar på Capri inte är giftiga. Utrustad med den kunskapen började jag åter mina promenader uppför berget. En gång såg jag plötslig en stor svart orm som låg och solade sig på en mur som jag ville passera.

Perski skriver:

Nu utspelade sig en kamp mellan amygdala(mellanhjärna) och min hjärnbark – ormen är farligt – nej, den är ofarlig – jag ska bara långsamt gå förbi.

Jag tog mig samman och halvsprang förbi. Men efteråt var jag totalt slut och måste sätta mig och vila ordentligt. Det är alltså sant att psykisk kamp kan vara lika utmattande som vedhuggning!

Aleksander Perski
Stressforskare på Karolinska Institutet i Stockholm

(Ursprunget till texten finns i Sällskapet San Micheles Vänners Medlemsblad, 16 februari 2006)