Axel Munthes trädgård
Grind i järn: Foto: Peter de Ru Som en väl förborgad hemlighet ligger Villa San Micheles trädgård dold innanför de höga vita murarna, som en renässansens giardino segreto, en sluten trädgård tillgänglig endast för en utvald skara – en skara som med tiden dock blivit ganska stor. Utifrån – även på långt håll – kan man ana sig till dess härligheter, se de vita kolonnerna som bär upp den långa pergolan eller kapellet med den mytomspunna sfinxen som spanar ut över nejden. Men det är först när man har gått igenom villan och kommit ut i trädgården som man förstår hur den är utformad och kan förnimma den stämning som den utövar på varje besökare. För den som kommer hit för första gången är trädgården en storartad skönhetsupplevelse med härlig svalka från pergolan och de uppväxta träden och inte minst med en bedövande vacker utblick över omgivningarna och det ständigt föränderliga Medelhavet. Men även för den som återvänder gång efter gång skänker trädgården glädje och sinnesfrid. Vilka var då Axel Munthes intentioner med trädgården och hur gick han tillväga när han skapade den? Kan man urskilja några särskilda inspirationskällor och finns det några jämförbara miljöer i Italien eller på andra platser? Utöver det dokument trädgården i sig själv utgör och vad Axel Munthe berättat i Boken om San Michele finns det mycket lite källmaterial att tillgå. Det rör sig i första hand om en del fotografier, uppteckningar och beskrivningar i gästers brev eller dagböcker samt en del senare utförda uppmätningar. Den som hittills mest ingående har studerat villan och dess trädgård är Levente Erdeös, liksom Inga Hermelin Jungstedt. De bevarade fotografierna ger en delvis god – men något ensidig – bild av trädgården. Merparten visar den nyuppförda villan med vingården från väster. En del visar pergolan, andra den så kallade cypressgången, men trädgården i övrigt har fotograferats mycket sparsamt.
Axel Munthes vinstockar
Grunden till trädgården är alltså den vingård med intilliggande markområden som Axel Munthe förvärvade 1895 och åren närmast därefter. Att det var just en vingård är intressant ur flera aspekter. Dels fanns här redan uppväxta vinstockar och fruktträd, som Munthe kunde överta och använda, dels var marken terrasserad vilket gjorde den lämplig för odling men också för att anlägga en mera omfattande lustträdgård. Att marken redan var uppodlad var också ett slags garanti för dess lämplighet som trädgård. Arbetena genomfördes förmodligen i etapper; pergolan stod klar senast år 1900, cypressgången året därpå, men ännu 1903 låg merparten av vingården kvar innanför dessa. Förutom den mera lustbetonade trädgården, som vi strax skall återvända till, hade Munthe även önskemål om och behov av en nyttoträdgård för framställande av vin, bröd och annat som behövdes i hushållet. Än idag finns det enligt Villa San Micheles trädgårdsmästare Raffaele Scarpato vinstockar från Axel Munthes tid som också ger frukt. Redan under sin första tid i Anacapri odlade Axel Munthe för övrigt vin och säd till husbehov). Det mesta tyder också på att nyttoträdgården stod klar först eftersom den fyllde en praktisk och ekonomisk funktion, men också därför att den kunde ordnas relativt enkelt genom kompletteringar och utvidgningar av vin- och fruktträdsodlingen. Grönsakerna – potatis, ärtor med mera allt efter säsong – odlades, och odlas än idag, under vinrankorna.
Från anspråkslös vingård till representativ trädgård
Mastro Vincenzos anspråkslösa vingård förvandlades med hårt arbete till den storslagna trädgård vi kan se än idag. Axel Munthe ger i Boken om San Michele en impressionistisk skiss av hur det gick till. Beskrivningen är gjord i efterhand, men formulerad som om arbetet låg framför honom. Det råder ingen tvekan om att det genomfördes i högt tempo:
Munthe skriver:
"Den stora loggians arkader höjde sig snabbt ur marken, en efter en reste sig pergolans hundra vita kolonner mot skyn". (Axel Munthe, Boken om San Michele, 2005 s. 252)
Som flera forskare redan påpekat hävdade Munthe att han själv hade stått för villans utformning utan arkitekthjälp, dock tillstod han i den italienska utgåvan av Boken om San Michele att arkitekten och konstnären Giulio Aristide Sartorio hade bistått honom. Levente Erdeös var den som först uppmärksammade Sartorios medverkan. Hans Henrik Brummer har också behandlat detta förhållande. Huruvida Sartorio var inblandad i trädgårdens utformning har inte kunnat avgöras, några ritningar eller skisser har inte påträffats, och det är oklart om sådana utarbetades. Enligt Munthe gjordes arbetet på fri hand; det är möjligt att så var fallet, detta var ännu vid 1800-talets slut inte helt ovanligt i trädgårdssammanhang. Det förefaller dock troligt att åtminstone en trädgårdsmästare – utöver byggmästaren – var inblandad i arbetet. Munthe namnger också en sådan: "Baldassare, min trädgårdsmästare". (Axel Munthe, Boken om San Michele, 2005 s. 324). Munthe hade periodvis mycket ont om pengar, men enligt Bengt Jangfeldt blev han ekonomiskt oberoende under den tid då han arbetade med villan, vilket kan ha möjliggjort det omfattande byggnadsprojektet. Förmodligen var det också den förbättrade ekonomiska situationen som möjliggjorde ytterligare mark- och husförvärv omkring år 1900. Förutsättningen för att kunna anlägga en så påkostad trädgård utan nyttofunktion på Capri var – förutom pengar – möjligheten att samla vatten, och en stor regnvattencistern byggdes också på en av de övre terrasserna. Capri saknar färskvatten, det har därför varit nödvändigt att samla regnvatten i cisterner till hushållet och till bevattning av trädgården. Villa San Michele har flera vattencisterner varav de äldsta stammar från Axel Munthes tid. Bristen på vatten torde ha påverkat växtvalet.
"Utsigten från terrassen är den vackraste i verlden utan öfverdrift"
Så beskrev en av Munthes vänner, Alexandra Bildt, pergolan efter att ha besökt villan. Från villans mörka inre leds man via skulpturgalleriet ut till den på samma gång soldränkta och svalkande pergolan. Någon tydlig gräns mellan hus och trädgård, ute och inne, finns inte. Den långa skönt svängda pergolan som stod klar omkring år 1900 utgör trädgårdens huvudnummer. Den förbinder villan med kapellet och är tillsammans med Sfinxen den del av trädgården som syns bäst från olika platser utanför villan.
Nolin skriver:
Pergolan är verkligen anslående, men något modestare än vad Munthe antydde, den bärs av 37 vita kolonner. Den fint avvägda avslutningen gör att man först inte kan avgöra hur lång pergolan är, den kan fortsätta i det oändliga.
Som arkitektonisk form vilar den på två ben. Det ena är den lokala byggnadstraditionen, många capresiska hus hade liknande, om än inte lika grandiosa, pergolor som fungerade som extra uterum. Det torde dessutom ha funnits gott om pergolor längs Amalfikusten och vid till exempel Sorrento. Det andra benet är den samtida, främst brittiska, trädgårdskonsten; pergolor var i början av 1900-talet en modeföreteelse och i tidens trädgårdsteoretiska litteratur ges många exempel. Munthes brittiska orientering talar också för att han var väl orienterad om modern brittisk trädgårdskonst. Idag täcks pergolan av blåregn, och så har det varit åtminstone sedan 1920-talet. Det hittills tidigaste påträffade bildbeviset på att pergolan under mycket lång tid har varit täckt med blåregn är en akvarell som tonsättaren Hugo Alfvén gjorde vid ett besök i Villa San Michele 1924 (Alfvéngården, Tibble). Om det också var så vid 1900-talets början är svårt att avgöra; endast några få växter kan identifieras utifrån de svartvita fotografierna, däribland vinrankor. Detta bekräftas också av Munthe:
Munthe skriver:
Pergolan var redan täckt med unga vinrankor och rosor, och kaprifolium och epomea slingrade sig runt den långa raden av vita kolonner.” (Axel Munthe, Boken om San Michele, 2005 s. 323)
Med epomea menade Munthe säkert släktet Ipomoea, alltså vindeväxter av olika slag, vilka gärna klänger på kolonner och liknande. Rosenintresset var vid den här tiden mycket stort, nya sorter odlades fram och i tidens trädgårdslitteratur gavs förslag på hur särskilda rosenträdgårdar kunde anläggas. Rosorna bredde ut sig både på och mellan kolonnerna. Enligt en muntlig tradition skall ett par av trädgårdens äldre rosenbuskar av sorten Rosa banksiae (Rosaceae) stamma från den gamla vingården. Vinrankorna, blåregnet, rosorna och övriga växter i krukor och kärl skänkte – och skänker – detta trädgårdsrum stor variation i färg och blomning, något som ytterligare förstärks av ljuset och solen vid skiftande tidpunkter på dygnet. Markbeläggningen bestod ursprungligen av sand eller grus, vilket harmonierade med pergolans likaså enkla träkonstruktion, samtidigt som den lät växtligheten dominera. Vid pergolans avslutande kurvatur infogades i muren minnesstenar över kronprinsessan Victorias hundar Tom och Fellow; detta var också en av kronprinsessans favoritplatser. Höjden upp mot kapellet täcktes av murgröna, agave och högresta slanka cypresser som framträdde tydligt mot de vita murarna. Ovanför kapellet dominerar barrträd av olika slag; tallar, cypresser och så vidare. Denna del av trädgården kan ses som ett möte mellan det byggda och vad naturen själv hade att erbjuda i form av det skrovliga berget och täta snår av frodig grönska, dock ska man ha i åtanke att det inte enbart rör sig om vilda växter, utan även planterade. Frodigheten till trots är det utsikten över klipporna, Barbarossaberget och bukten som fångar uppmärksamheten. Den som lyfter blicken ser ända till fastlandet, och vyn är kanske som mest fantasieggande i dis eller dimma. Utsikten måste ha varit ännu mera storslagen i början av 1900-talet då bebyggelsen var sparsam och landskapet helt dominerade vyn. Det andra bärande inslaget i trädgården är cypressgången som förbinder villan med kapellet längs trädgårdens östra sida. Själva vägsträckningen var en allmän väg som Axel Munthe lät inkorporera i villan. Cypresserna planterades förmodligen 1901, en tidpunkt som kan fastställas med hjälp av kronprinsessan Victorias fotografier, och enligt Munthe hade träden hämtats från villa d'Este i Tivoli, vilket möjligen skall förstås som att Villa d'Este hade en plantskola. Cypressen växer vilt ända ned i Syditalien, men det är alltså den odlade pelarformade sorten, Cypressus sempervirens, som används i Villa San Micheles trädgård. Än idag skaffas nya cypresser till Villa San Michele från Norditalien. Cypresser har i århundraden använts som alléträd i större parker och trädgårdar, som i den välkända Giardini Giusti i Verona, som Munthe kan ha varit bekant med. Allén kan också liknas vid en filosofgång, en plats för kontemplation och djupa tankar. Men trädslaget kopplas lika ofta samman med död, sorg och melankoli och var då – och är än idag – vanligt vid kyrkor, kapell och begravningsplatser. Med tanke på trädslagets symboliska betydelse, och Munthes besatthet av döden, kan det ses som ett helt självklart val till den allé som kantar gången fram till kapellet. Därtill kommer trädens utpräglade pelarform som gör att kapellet även på långt håll framträder tydligt genom allén.
Arkitektur och trädgård i skön förening
Pergolan och cypressgången bildar alltså stomme och arkitektonisk form till trädgården. Däremellan ligger flera trädgårdsrum av varierande form och storlek. Ett av dessa är klostergården eller chiostron vägg i vägg med skulpturgalleriet. Både formen och benämningen ger associationer till klostermiljöer, men de vitputsade murarna och den avslutande bården av keramikplattor upptill leder också tankarna till morisk arkitektur. Axel Munthe beskrev rummet sålunda:
Munthe skriver:
"Bland cypresserna på den lilla klostergården stod den Dansande faunen på sin pelare av cipollino" (Axel Munthe, Boken om San Michele, 2005 s. 323).
Hur länge cypresserna stod kvar är okänt, idag pryds detta uterum av dvärgpalmer medan den dansande faunen har bytts ut mot en kopia av Andrea del Verocchios skulptur Putto med delfin från omkring 1470. Det verkligt speciella med denna del av trädgården är emellertid de många antika fragment och skulpturer som har infogats i murarna – eller för att citera Bruce Chatwin "proppats in i väggarna som nötter i nougat" (Bruce Chatwin, En studie i rastløshed, 1996 s. 170). Fragmenten har varierande ursprung; en del fann Axel Munthe och hans medarbetare då de grävde i jorden, andra hade han köpt. De många fynden och konstverken från antiken gör att man uppfattar villan som en del i en mycket lång tradition, som om den alltid har legat här. Mot klostergångens tydliga form står trädgårdens friare mittparti med ett stort antal träd och buskar som skänker skugga under heta sommardagar. Det är svårt att avgöra åldern på de enskilda träden, men flertalet av de större tallarna, pinjerna (inklusive en australisk pinje), cederträden och palmerna, bör ha planterats av Munthe, som den praktfulla Aleppotallen (Pinus halepensis) och den australiska honungsmyrten (Melaleuca armillaris). Här finns även stenek (Quercus ilex) och kermesek (Quercus coccifera). Förmodligen flyttades även vilda växter som murgröna och kaprifol, rosmarin, myrten och cistrosor in i trädgården då Munthe visste att de skulle trivas och stå emot torkan. De växer naturligt på Barbarossaberget, och Munthe har i Boken om San Michele berättat om hur kapellruinen var övervuxen med dessa växter. En del myrtenbuskar (Myrtus communis) kan för övrigt stamma från trädgårdens tillkomsttid. Utöver ovan nämnda trädgårdsrum hade Munthe även planer på en "grekisk teater" på Barbarossabergets sluttning (Levente Erdeös, Axel Munthe's villa in the Capri sun, 2006 s. 61). Den utfördes förvisso inte, men talar för att han hade tänkt sig att Villa San Michele skulle stå öppen även för en vidare krets än de närmaste vännerna.
Från San Michele till Villa San Michele
Villa San Micheles trädgård ger med sin lummighet och de många uppväxta träden känslan av att vara nästintill orörd av tidens gång. I själva verket har den genomgått flera förändringar, mera omfattande dock troligen först efter Munthes död. Hugo Alfvén har i en akvarell av pergolan från 1920-talet visat att växtligheten då hotade att svämma över alla bredder. Villa San Micheles första intendent Josef Oliv har beskrivit hur han i början av 1950-talet kom till en förfallen och vildvuxen trädgård som behövde anpassas för att fungera som besöksmål för en större mängd besökare. Nya trappor tillkom för att förbinda olika delar av trädgården med varandra och för att skapa en rundvandring för turisterna. Markbeläggningen i pergolan och cypressgången ändrades från sand till slittåligare betong och kalkstensplattor. En gallring av träden företogs, andra träd – liksom hela pergolan – föll för den tromb som drog genom trädgården 1959. Annueller utgör idag ett stort och färgrikt inslag i trädgården, men sådana torde ha varit ovanliga vid dess tillkomst, dels därför att de ansågs omoderna, dels därför att de var alltför arbets- och vattenkrävande, särskilt på en ö utan färskvatten. Axel Munthe beskrev själv Villa San Michele på följande vis:
Munthe skriver:
Huset var litet och rummen få, men där var gott om loggior, pergolor och terrasser från vilka man kunde se solen, havet och molnen – själen behöver mer utrymme än kroppen." (Axel Munthe, Boken om San Michele, 2005 s. 321)
Denna strävan efter rumslighet och utblickar mot den livgivande naturen gör att trädgården uppfattas som varierad och rik. Det var också ett tidens tecken, som man finner i många trädgårdar från omkring 1900. Samtidigt kan man se villan som en inkarnation av begreppet villa i dess ursprungliga betydelse, alltså en egendom som omfattar både bostadshus, lustträdgård och nyttoodlingar. Vid tiden för villans tillkomst var intresset för Italien och italienska trädgårdar stort i både Europa och USA. Flera böcker om italienska trädgårdar utkom, som Edith Whartons Italian Villas and their Gardens (1904) och George S. Elgoods Italian Gardens (1907), och många italienskinspirerade trädgårdar anlades. I trädgården finns också gott om referenser till italiensk arkitektur och trädgårdskonst, men den är först och främst en internationell trädgård med brittisk klangbotten, lika internationell som Axel Munthe själv. Som Hans Henrik Brummer och Levente Erdeös har visat finns det också rikligt med möjligheter att associera till samtidens konst, som Fernand Khnopffs symbolism och Arnold Böcklins imaginära italienska landskap, liksom de brittiska Prerafaeliterna. Dessa drag är dock tydligast i interiörerna och inventarierna. Finns det då några paralleller till Villa San Micheles trädgård? Munthes egen villa Stengården (idag kallad Hildasholm) i Leksand kan med sin tydliga förankring i det nationella betraktas som en kontrast till det italienska hemmet. De brittiska influenserna syns förvisso även här, men trädgården ordnades inte av Munthe, utan av hans engelska hustru Hilda Pennington Mellor. Drottning Viktorias villa Solliden på Öland gjordes delvis som en replik av Villa San Michele, man känner till exempel igen en del fönster och mosaikarbeten. Närmast huset gjordes en pergola och en terrass med trappor vilka klart alluderar på Caprivillans trädgård och som utgör den förmedlande länken till omgivningarna. Trädgården i övrigt har dock inte mycket gemensamt med förebilden. En mera fruktbar jämförelse är skulptören Carl Milles hem Millesgården på Lidingö utanför Stockholm som delvis tillkom samtidigt som Villa San Michele. En av Milles främsta drivkrafter var, förutom att ordna en utställningsplats för de egna verken, att skapa en italienskinspirerad miljö. Milles besökte Italien åtskilliga gånger, men hade förmodligen inte varit på Capri när han började planera sitt hem. Han kan ändå ha känt till Villa San Michele, som ju var en stor sevärdhet redan under 1900-talets första decennier. Långt senare uttryckte han också sin beundran för villans pergola. Det finns en del likheter mellan villornas ägare, båda hävdade till exempel att de hade varit sin egen arkitekt och båda strävade efter att mytologisera sitt liv och sitt hem. En annan parallell är poeten Gabriele D'Annunzios villa Vittoriale vid Gardasjön i norra Italien som uppfördes under 1920- och 1930-talen. Här finns bland annat samma storslagenhet och dramatiska läge.
Trädgården som en spegling av ägarens sentiment
Villa San Michele och dess trädgård rymmer sålunda många av tidens konstnärliga, arkitektoniska och känslomässiga ideal. Samtidigt är trädgården i hög grad helt unik, främst tack vare det framträdande läget och pergolan med utsikten. Axel Munthe framhävde gärna att han ville stå på jämbördig fot med Anacapris befolkning genom att till exempel äta samma enkla kost som denna. Med vinodlingen och nyttoträdgården förverkligades denna intention, bortsett från att de var betydligt större än en genomsnittlig Anacapri-trädgård. Den del av trädgården som idag står öppen för besökare ger emellertid helt andra signaler än viljan att leva ett enkelt liv. Den kan ses som en uppvisning och social markering, en strävan efter att positionera sig, dels gentemot andra villainnehavare på Capri, dels gentemot den elit Munthe umgicks med och behandlade i bland annat Rom. Axel Munthe var inte furstlig, men trädgårdens läge och karaktär förlänar den furstliga drag. Villans belägenhet, enligt traditionen på platsen för en av kejsar Tiberius tolv villor, är en del i denna gest. Inledningsvis jämfördes trädgården med en renässansens giardino segreto, alltså en avskild trädgård tillgänglig endast för en intim krets. Samtidigt bidrar det dramatiska läget till att villan behärskar omgivningarna, men också till att Medelhavet, landskapet och himlen blir en del av trädgården, de lånas in som motiv. Villa San Michele byggdes som privatbostad, men trädgården är i hög grad motsägelsefull: det representativa och det intima står i skarp kontrast till varandra. Villa San Micheles trädgård kan sägas sammanfatta och vara ett uttryck för Axel Munthes komplexa person, hans inställning till livet och till det egna jaget, på en gång intimt och tillbakadraget, självhävdande och storslaget. Catharina Nolin Filosofie doktor, verksam vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet Konsultera litteraturlistan för referenser. Om du vill veta mer om Axel Munthes trädgård av idag, klicka på En trädgård för själen.