Munthe och kvinnorna

Ljusstake i mässing: Foto: Peter de Ru

Munthe skriver:

- Du säger att du skulle önska att kvinnorna tyckte om dig. Nåväl, akta dig noga för att tala om det för dem,
/…/ På det hela taget sätter jag kvinnan högre än mannen, jag säger det till dig, men jag aktar mig noga för att säga det till dem (Axel Munthe, Boken om San Michele, s.146f)

Be the flame, not the moth

I Lasse Hallströms film Casanova finns en scen som ifrågasätter föreställningen om förföraren som kvinnojägare. En ung man ber Casanova lära honom hur han ska få framgång hos kvinnorna. Casanova, tittar lite nedlåtande på honom, och säger: ”Be the flame, not the moth”. Casanovas poäng är att den framgångsrike förföraren inte jagar kvinnor utan är det intressanta men passiva objektet för kvinnornas begär. Då dras kvinnor dit som nattfjärilar till ljuset. Det är en filosofi som Axel Munthe utvecklade till en ren konstform. Boken om San Michele (förkortas hädanefter BSM) kan läsas som en enda lång meditation i konsten att vara en låga och inte en fjäril.

Axel Munthe hade ett grundmurat rykte om sig som en man som utövade exceptionell dragningskraft på kvinnor; ”Kvinnor föll för honom och var under hans trollspö.”, som Jessica Brett Young skrev (Jangfeldt s. 472). Munthe beskrivs å ena sidan som en demonisk kvinnotjusare och å andra sidan som impotent och passiv (Tjerneld s. 101). En del har antytt att han är bisexuell (Tapper). Kvinnorna föll för Munthe men sällan han för dem.

Många var kvinnor som svärmade för sin doktor. En ömsesidig beroenderelation där patient och läkare möts ”i olika bekräftelsebehov” som Karin Johannisson påpekar. Munthes berättarjag säger i Boken om San Michele ”Jag vet väl att jag i viss mån har alla dessa neurotiska damer att tacka för att jag är ’på modet’” (BSM s. 146). Ett skäl, skriver Bengt Jangfeldt, till Munthes rykte ”som cynisk kvinnokarl” var att han utnyttjade kvinnors intresse för att de fungerade som en rökridå kring kärlekshistorien med kronprinsessan Victoria (Jangfeldt, s. 344).

Bilden av Axel Munthe som en man som trollband kvinnor var dock något Munthe själv aktivt bidrog till. Både i faktiska relationer till kvinnor men framförallt genom den litterära iscensättningen av sig själv i relation till kvinnor i sina texter. Att kvinnor spelar en stor roll i hans texter gör det viktigt att titta på vad han faktiskt skriver. Att Munthes texter utspelar sig ”på det illa utstakade gränsområdet mellan det sannolika och det osannolika” (BSM s. 15) gör dem snarast mer intressanta i detta hänseende. Det är således Munthes gestaltning av sitt fiktiva alter ego, kallad berättarjaget, som här kommer att undersökas. Kvinnor, visar det sig, är ett centralt motiv i Boken om San Michele. I 27 av 34 kapitel finns någon historia om berättarjaget Munthes relation till en viss kvinna Textens Munthe är dock ingen förförare i vanlig mening. Det är inte han som är jägaren, utan bytet.

Munthe, kvinnorna och den gränsöverskridande maskuliniteten

Både personen Axel Munthe och den litterära gestalten Munthe var, med 1800-tals mått, en ovanlig och rent av omanlig man. Edith White skrev efter sitt möte med Munthe en nyckelroman där han figurerar som ”Tollander”. Han beskrivs som en man som vände männen mot sig men ”fick alla kvinnor på sin sida” (Jangfeldt s. 128). En frånvaro av traditionell manlighet som samtidigt charmar kvinnor såg också den feministiska författarinnan Anne-Charlotte Leffler hos Munthe. Hon uppskattade Napoliboken mycket, och lärde känna Munthe under senare delen av 1880-talet, Leffler beskriver Axel Munthe som en sällsynt man med kvinnliga drag:

Han hör till denna slags män, som med manlig själständighet förena en kvinnas mjukhet och finhet, en mycket sällsynt variant av speciet man, /…/ Han påminner de engelska miss-romanhjältarna i det fallet att han tycks obunden af alla band och uppträder på det mest oväntade sätt än här, än där i verlden. (Ann-Charlotte Leffler i brev till Adam HauchJangfeldt 9/9 1887, Jangfeldt s.195f.)

För den litterärt skolade Leffler påminner Munthe mer om en romanhjälte ur en kvinnlig författares värld, än om en vanlig borglig 1800-talsman. Munthes själviscensättning hade uppenbarligen tidigt litterära kvalitéer. Som en pendang är det intressant att notera att den verklige Munthe tycks ha haft en litterariserande effekt på kvinnorna han mötte. Påfallande många kvinnor som mötte Munthe, valde att något sätt berätta om det i en skriven historia: Alexandra Kieller, Edith Balfour, Maud Valerie White, Ottoline Morrel, Ellen Lundberg-Nyblom, prinsessan Maria Pavlovna, Claire Sheridan och dr Elisabeth Moore.

Axel Munthe levde och verkade under en tid då könsrollerna var under stor förändring, vilket avspeglas i hans texter. Boken om San Michele är skriven på 1920-talet men utspelar sig i hög grad under 1800-talets sista decennier och 1900-talets första. Den är skriven i en äldre stil, samtidigt företräder berättarjaget Munthe en mängd radikala åsikter, bl.a. i synen på könspolitik och sexualitet som var kontroversiella, rentav omöjliga att trycka på 1880-talet. När boken skrivs på 1920-talet är dessa åsikter mer självklara även för en bredare publik.

I Boken om San Michele, och i andra texter, går Munthe explicit in på sekelskiftets stora debattfrågor som manlig dubbelmoral, kvinnorollens begränsning, synen på homosexualitet, medicinens patologisering av kvinnokroppen. Munthe pendlar här mellan radikalitet och konservatism. Kvinnornas närvaro i Boken om San Michele gör diskussionen av kvinnligt och manligt ovanligt framträdande. Gång på gång redogör Munthe i texten för sin relation till fröken Y eller fru X, men på ett sådant sätt så att tilltalet tycks underförstå en manlig läsare. På så sätt framkallas en bild av berättarjaget som just man.

Munthe är inte å något sätt unik i att markera sin manlighet. Det intressanta är att den manlighet som Munthe skriver fram i sina texter på många sätt avviker från traditionell manlighet kring 1900. I Boken om San Michele gestaltas ofta först en traditionell maskulinitet som sen plockas isär och avvisas. Istället framhålls en ”omanligare”, ibland mer modern maskulinitet. Boken om San Michele speglar en manlighet i kris och förändring.

Kring 1900 var manligheten under hot från flera håll. I forskningen talas om en ”kris i maskuliniteten” (Ekenstam, Lorentzen s. 9). Den borgliga familjens åtskilda sfärer för män och kvinnor var under attack från bl. a. kvinnorörelsen. Manlighet och medborgare hade varit synonyma begrepp, nu kullkastade kvinnornas krav på rösträtt och medborgerliga rättigheter grunden för den borgliga mannens identitet.

I Norden hade vi den stora striden om sexualmoralen på 1880-talet där den manliga dubbelmoralen starkt kritiserades. Den Nya kvinnan var mindre beroende av mannen genom egen yrkesverksamhet och ställde krav på en förändrad manlighet. I medicinen, växer en ny syn på homosexualitet fram, som en identitet, vilket medför att homosexualitet blir sinnebilden av omanlighet (Lillequist). Vad som var en ”riktig” man var en fråga under prövning

Feministisk teori understryker att genus skapas i relationen mellan könen. Normativ maskulinitet byggs dock upp både genom ett avstånd till kvinnor och till kulturens stereotyper av o-manlighet, som ”fegisen”, ”den homosexuelle”. I medicinska, litterära och politiska sammanhang blev manlig karaktär knuten till självbehärskning, ståndaktighet, mod, viljestyrka och uthållighet (Tjeder).

Manlighet skapas i Boken om San Michele både genom konstruktionen av mottyper, som andra läkare, men också andra män. Munthes berättarjag ställs ofta vid sidan av tidens manlighetsideal i en skör balansgång mellan den hopplöst omanlige eller den moderne. Som ständigt ogift blir han ett slags läkeriets James Bond som gång på gång visar hur kvinnorna dras till honom, från de vackra som grevinnan, över den spöklika Mamsell Agata, till de rent galna som Mrs Charles Washington Longfellow Perkins junior. Till och med den kvinnliga ugglan, Minerva, avstår sin frihet av kärlek honom. Kvinnornas begär garanterar berättarjaget som heterosexuell man.

Sysslolöshetens colitis

Tidstypiska är Boken om San Micheles olika exempel på kvinnosjukdomar av mer eller mindre fantiserad art. Det är ingen slump att en av bokens kvinnliga huvudpersoner är en av Charcots berömda hysterikor. Gynekologi, som Munthe disputerade i, var tidens modegren inom medicinen. Det sena 1800-talet visar ett intensivt intresse för att söka samband mellan kvinnans psyke och hennes kropp (Russet). Feministiska forskare har visat på kopplingen mellan den framryckande kvinnorörelsen och medicinens allt intensivare påpekanden att kvinnans kropp var hennes öde och begränsning (Johannisson, Showalter).

Några av de mest infama skildringarna i Boken om San Michele är av andra läkare. De har den dubbla funktionen att både framhålla det Muntheska berättarjaget som den goda läkaren mot charlatanerna, men också som manliga mottyper vars kontroll över kvinnokroppen gått för långt. Professor Péan t.ex., är en ”fruktansvärd slaktare” som iklädd frack går lös med kniven på friska kvinnokroppar (BSM, s. 223)

När grevinnan uppsöker Munthe för sin appendenicitis och han istället diagnostiserar henne med den påhittade sjukdomen ”colitis” är hans succé som societetsläkare ett faktum. Samtidigt som berättarjaget raljerar över colitis; ”en nätt och bekväm åkomma/…/avpassad för allas smak” (BSM, s. 48) ger han grevinnan bekräftelse på både kvinnlighet och klass. Grevinnan är tidstypisk med sin sysslolöshet och sjuklighet, men i en djupare mening otidsenlig. Samtidigt som grevinnan och hennes väninnor sysslade med att ha colitis var rösträttsrörelsen redan igång, och i Paris flockades kvinnor från hela Europa för att utbilda sig till konstnärer. En arbetsmarknad för kvinnor även från de övre klasserna började öppna sig. När grevinnan besöker Munthes mottagning är allt detta ännu väldigt nytt, men samtidigt tillräckligt starkt för att viska om en annan tid som skall komma.

Dessa överklasskvinnor är den Nya kvinnans rikare och försiktigare systrar. De saknar skäl att arbeta eller studera. Men de har gripits av aningen om ett annat slags liv. Munthes berättarjag ser denna längtan och ordinerar promenader, hundar som sällskap, docktillverkning, eller någon form av filantropisk verksamhet. Okontroversiella sysslor för en dam i överklassen, men ändå en bekräftelse på att det är en verksamhet som är boten: Grevinnan, Damen med dockorna, Den sköna damen, Mamsell Agata, Mrs P, Mrs Hall, Gamla Anna, alla får något att göra. Berättarjaget utmanar kvinnorna att ifrågasätta sig själva och sin livsstil – och de svarar med att bli förälskade i honom.

Don Juan

Munthes läkarmanlighet i texten är fjärran från den galante och uppvaktande mannen. Historikern David Tjeder har visat hur dubbel 1800-talets syn på förföraren var. Å ena sidan är han tillsammans med drinkaren en mottyp till den goda maskuliniteten, å andra sidan representerar Don Juan urtypen för maskulinitet (Tjeder 2003). Munthes text balanserar mellan båda dessa ideal. Kritiken av den manliga dubbelmoralen är genomgående. Samtidigt kan han omtala sig själv som just ”en utbrunnen gammal don Juan” som är ”för utlevad för att kunna älska”. (BSM s. 100)

Berättelsens skurk, grevinnans kusin, är just en sådan förförare, en borglig nidbild av adeln. Vicomte Maurice är skrytsamt manlig, tränar prickskytte mot småfåglar, och konkurrerar med berättarjagets om grevinnans gunst. Berättelsen kräver att han omintetgörs. I utstuderad hämndlystnad golvas denne högfärdige militär, genom att skrämmas till sängs på vatten och ricinolja. Mot adelsmannens militäriska aktiva maskulinitet, ställs Munthes borgliga dito baserad på karaktär, och kunskap.

Nästa gång de möts har vicomten har blivit grevinnans älskare. Berättarjagets har fortfarande inte kontroll över sina affekter utan provoceras av att vicomten förfaller ”utomordentligt självbelåten” och beter sig som en ”segrare” något som ”irriterar” berättaren ”i allra högsta grad” (BSM s. 186). Men i den omanlighetens antihjältehistoria Munthe vill teckna vore det fel att låta berättarjaget provoceras till hämnd för kvinnas skull. Nej, något utanför det erotiska spelet måste vara orsaken. Hunden Tom får spela den rollen. Vicomten sparkar honom så illa att han måste avlivas. Det utlöser en av de få fysiska våldsamheter som Munthe låter berättarjaget begå.

Vicomten utmanar berättarjaget på duell. Duellen, denna maskulinitetens mest romantiska trop finns också med i Boken om San Michele, med dimma, rykande pistoler och allt. Vicomte Maurice står på plats ”med sin vanliga min av oförskämd nonchalans, cigaretten mellan läpparna, fullkomligt lugn och obesvärad” (BSM s. 188). Som den sanne antihjälte berättaren är, träffar han vicomten utan avsikt. Först efteråt förstår han att han undgick döden med hårsmån. När Munthe visat att hans berättarhjälte är man nog, kan han låta den icketraditionella maskuliniteten avgå med segern och avsäga sig hjälterollen ”Jag såg på min hatt och plötsligt gick ridån ner över mitt gästspel som hjälte i pjäsen” (BSM s. 189). Svimfärdig och ”darrande av fruktan” inser han att den Monte Christoartade maskuliniteten är en ”illasittande teaterkostym”, endast förställning och sken (BSM s. 189). Tydligare kan det inte sägas att maskulinitet är en kulturell konstruktion.

Den goda horan

Lite klichémässigt låter Munthe de fattiga representera det autentiska och rika det inautentiska. Goda mödrar hos Munthe är nästan alltid fattiga eller fallna kvinnor, som Anarella i Neapelboken (FNR s.13), Rafaella, i En gammal bok om människor och djur, Josephine i Red Cross Iron Cross, eller som Syster Philomene, den anonyma modern i Messina, den sköna damen som är Johns mor och den prostituerade Flopette i Boken om San Michele. Även om den goda horan också är en konvention så är det mer ovanligt att låta henne representera sann moderlighet som i historien om Flopette.

Även om om Munthe sentimentaliserar moderligheten så kritiserar han manlig dubbelmoral. I berättelsen om konstmodellen Rafaella, som först är hyllad och sedan lämnas åt sitt öde när konstnären gjort henne gravid, gestaltar Munthe hur män betraktar fattiga kvinnors kroppar som ren konsumtionsvara. Prostitution som förströelse satiriseras med bordellmammans ”amusez-vous” då berättarjaget hämtar Flopette, utklädd till sjuksköterska, till dotterns dödsbädd (BSM s. 151). Genom berättelser som kontextualiserar kvinnors situation mot en omgivande samhällssyn visar Munthe tydligt att mannens kvinnosyn, eller snarare hans sätt att vara man är djupt problematisk. Detta gäller för såväl Flopette och Rafaella, som för den sköna damen som nästan omkommer när hon tvingas föda barn i smyg, eller Maupassants älskarinna som han överger då hon blir sjuk. ”Glöm inte bort att de har en man att tacka för vad de är” säger berättarjaget om Flopette (BSM s. 148).

Kvinnligt mannamod

Som en nyckeltext i Boken om San Michele, där alternativ manlighet, läkeri, utanförskap och skrivande smälter samman, framstår berättelsen om Lappland och mötet med sameflickan Ristin. Bergsbestigning och Lapplandsresor hörde också till sekelskiftets populära manbarhetsriter (Eskilsson). I de borgerliga männens dust med naturen fanns ingen plats för kvinnan, och även den infödde samen betraktades ofta som underlägsen. Munthe däremot, som drogs till utanförskapet, såg samerna som civilisationens offer tillsammans med indianerna. (Jangfeldt s. 126). Munthes Lapplandshistoria är punkt för punkt en motberättelse.

Ristin är starkare och uthålligare än berättarjaget, hugger ved, gör upp eld, fixar både mat och nattskydd. Tack vare hennes kunskaper tar de sig fram. Han ”förlitar” sig helt ”på Ristins instinkt.” (BSM s. 115) Maskulina, civilisatoriska manicker visar sig värdelösa. Elddonen funkar inte och ryggsäcken ”av bästa Londonfabrikat” håller inte torrt, till skillnad från hennes näverkont (BSM s. 115). Munthes berättelse framhåller Ristin som den tveklöst modigaste av de två. När de möter en björn är han ”ur stånd att röra sig ur fläcken” (BSM s. 113). Det är Ristin som skrämmer bort björnen, genom att lyfta på sin kjol. Här ställs mannamod och ridderlighet åt sidan för kvinnligt dito i en scen som ytterst antyder att den kvinnliga sexualiteten är kraftfull nog att skrämma björnar på flykten. Än en gång misslyckas berättarjaget med att vara hjälte.

Fjällvandringens träning i omanlighet förbereder för mötet med tomten och ytterst för skrivandet. Endast barn kan se tomtar. Med en litterär kronologi (i verkligheten var Munthe i Lappland efter Neapel) blir det just här, efter samtalet med tomten som berättarjaget hittar en tidning med nyheten om koleran i Neapel. Upplevelserna som koleraläkare sätter sedan igång författarskapet. Under vandringen med Ristin över fjället korsas gränser för etnicitet, ålder och maskulinitet. I den sensibilitet och det utanförskap som överskridandet av traditionell maskulinitet erbjuder finner Munthe sitt språkliga tilltal. Att så många var intresserade att lyssna är en annan, men lika märklig, historia.

Claudia Lindén, fil. dr i litteraturvetenskap
Disputerade 2002 på Om Kärlek. Litteratur sexualitet och politik hos Ellen Key. Verksam som lärare och forskare vid Estetikämnet på Södertörns högskola i Stockholm

Förkortningar

Från Napoli. Resebrev (FNR)
Boken om San Michele (BSM)

Litteraturlista

Eskilsson, Lena, ”Masculinity and the North”, Among Men. Moulding Masculinities, vol I ed. Søren Ervø and Thomas Johansson, Ashgate 2003.
Jangfeldt, Bengt, En osalig ande, Berättelsen om Axel Munthe, Stockholm 2003.
Johannisson, Karin, Den mörka kontinenten, Stockholm 1994; ”Med jaget som bot. Munthe läkaren”, Artes 3-4 1999.
Kimmel, Michel, Manhood in America. A Cultural History, New York 1996.
Leffler, Anne-Charlotte, 9/9 1887, brev till Adam Hauch. i Anne Charlotte Lefflers arkiv,Kungliga biblioteket, Stockholm
Lillequist, Jonas ”Sexualiteten”, Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840-1940, red. Jørgen Lorentzen och Claes Ekenstam, Stockholm 2006.
Moore, Elisabeth, En omöjlig kvinna. Dottoressan Moores minnen, utgivna och med en epilog av Greham Greene, sv. öv. Ragnar Svanström, Stockholm 1975.
Mosse, George L. , The Image of Man: The Creation of Modern Masculinity, Oxford 1996.
Munthe, Axel, Från Napoli. Resebrev, Stockholm 1885
Red Cross Iron Cross, London 1916,
Boken om San Michele, Stockholm (1930) 2000,
En gammal bok om människor och djur, Stockholm 1931.
Russet, Cynthia Eagle, Sexual Science, New York 1991.
Showalter, Elaine, Sexual Anarchy, London 1991.
Sylwan, Maj, Anne Charlotte Leffler – en kvinna finner sin väg, diss. Stockholm 1984.
Tapper, Miriam, Axel Munthe och Ellen Key. Två smålänningar i världen, sedda ur ett
psykologiskt – kulturellt perspektiv, Gamleby 2004.
Tjeder, David, The Power of Character: Middle-class Masculinities 1800-1900,
diss. Stockholm 2003,
”Borgerlighetens sköra manlighet”, i Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840-1940, red. Jørgen Lorentzen och Claes Ekenstam, Stockholm 2006.
Tjerneld, Staffan , Den mystiske dr Munthe, Stockholm 1973.