Man säger, att människokärleken är den högsta dygd, som finnes. Jag beundrar människokärleken, och jag tror förvisso, att den enbart är ädla andar förbehållen.
Min själ är för liten, min tanke flyger för nära Jorden för att någonsin nå dit, och jag nödgas bekänna, att ju mer jag lever, desto mer avlägsnar jag mig från detta höga ideal. Jag skulle ljuga, om jag sade, att jag älskar människorna.
...
När man talat med en människa i en kvarts timme har man i regel haft nog,inte sant? Jag åtminstone känner då vanligen lust att gå min väg, och jag är alltid förvånad över att den jag talar med inte sökt komma undan långt förut.
...
Jag kan sitta halva dagen i en hage och se på de betande kossorna och hästarna, och att observera en liten åsnas fysionomi anser jag för en psykolog vara en verklig njutning.
Men det är egentligen då åsnorna gå fria som de är mest intressanta, en bunden åsna är på långt när ej så meddelsam och natursann, som då hon får gå lös och ledig, och det är väl ej att undra på för resten. På Ischia levde jag en längre tid nästan uteslutande med en åsna. Det var slumpen som fört oss bägge tillsammans. Jag bodde i en liten sjöbod alldeles nere vid Marinan, och åsnan bodde vägg om vägg med mig.
Jag hade alldeles kommit ifrån att sova där uppe i hotellets kvava rum och hade med glädje antagit min vän Antonios inbjudning att bo nere i hans svala sjöbod, medan han var ute på långfiske uppe i Terracinabukten.
Jag mådde utmärkt bra där inne bland ryssjor och fisknät, och grensle över kölen på en gammal båt skrev jag långa kärleksbrev till havet. Och när kvällen kom och det började skymma där inne i sjöboden, gick jag till kojs i min hängmatta med ett segel till täcke och minnet av en lycklig dag till huvudkudde. Jag somnade in med havsbruset och jag vaknade med dagen.
Och var morgon kom min granne, den gamla åsnan, och stack in sitt allvarliga huvud genom sjöbodens öppna glugg och såg orörligt bort till mig. Jag förundrade mig alltid över att hon stod så stilla och bara stirrade på mig, jag kunde inte få någon annan förklaring däröver än att hon tyckte jag var vacker att se på.
Och jag låg där halvvaken och tittade på henne - jag tyckte också att hon var vacker, hon såg ut som ett gammalt familjeporträtt, där hon stod med sitt grå huvud i ramen av den mörka dörröppningen mot sommarmorgonens blånande fond.
Där utanför ljusnade det alltmer, och havets blanka yta började glänsa. Så kom en solstråle dansande och lyste mig rätt i ögonen, och då sprang jag upp och hälsade på golfen. Jag hade ingenting alls att göra hela dagen, men den stackars åsnan skulle egentligen tjänstgöra hela förmiddagen uppe i Casamicciola.
Men där uppstod en sådan sympati mellan oss att jag skaffade henne en vikarie, och så drev vi sorglösa kring hela dagen i ända som riktiga vagabonder, varthelst kosan bar.
Ibland var det jag, som gick först, och åsnan vandrade beskedligt i hälarna på mig, ibland hade hon någon bestämd idé, och då följde jag naturligtvis med henne. Jag studerade hela tiden med uppmärksamhet den intressanta karaktär, jag så oförmodat kommit i beröring med; och på länge hade jag ej trivts så väl i någons sällskap. Mycket skulle jag kunna orda härom, men som dessa psykologiska spörsmål är för allvarliga för en stor del av mina läsare, tror jag mig böra stanna här.
(Ur Axel Munthe, En jägares dagbok 4. Zoologiska studier, 14 juni 1885 i Stockholms Dagblad)