Markisinnan Luisa Casati Stampa

Submitted by Anne Jouis on Mon, 2007-05-14 15:43.

The Marchesa Luisa Casati by Adolph de Meyer, Venice, 1912
Image of the Marchesa Casati © Ryersson & Yaccarino/The Casati ArchivesThe Marchesa Luisa Casati by Adolph de Meyer, Venice, 1912
Image of the Marchesa Casati © Ryersson & Yaccarino/The Casati Archives

Den första juni (2007) var det femtio år sedan den extravaganta italienska markisinnan Luisa Casati Stampa dog, men legenden lever och det i allra högsta grad och hon återupptäcks ständigt.

Från 1912 fram till 1927 hyrde Munthe ut Villa San Michele till Luisa Casati Stampa (1881-1957). I excentrisk, sensuell och mycket bisarr anda lyckas hon förvandla Villa San Michele till något som mer liknade en teaterkuliss än det konstmuseum Axel Munthe skapat. Bilder finns som dokumenterar detta och hennes tjänarstab bodde i Foresterian.

Munthe kände sig skandaliserad av Stampas framfart i villan samtidigt som han måste ha hyst någon sorts beundran för henne. När Munthe förebrår markisinnan för de radikala ingreppen i villan, svarar hon:

Doktorn vet väl, att ingen annan orkar bo på detta ställe utom jag själv. (Ur Bonde 1946, s. 73-79)

Jessica Brett Young

Under 20-talet gör Munthe upprepade försök att bli av med Casati men lyckas inte.

Munthe och Casati är indragna i en korseld av stämningar. (Från Brett Young till Martin Secker 10/8 1920)

Enligt Jessica Brett Young säger Munthe så här om sin hyresgäst. "Fastän jag lyckats tämja min vilda hyresgäst till en sorts tillfällig underkastelse, är framtidsutsikterna mycket osäkra och min önskan att ta henne i hennes röda skalp och slunga hennes degraderade skrov utför stupet är starkare än någonsin.”

Faith och Montague Compton Mackenzie hade en del umgänge med Casati.

Mycket riktigt stod det en förgylld gasell på ömse sidor av den tunga entrédörren som öppnades av en negerbetjänt, denna gång klädd i blå sammetsfrack och knäbyxor. Cisisbeon fladdrade runt i entrén för att berätta att markisinnan var beredd att ta emot mig; inom kort skulle vi dricka te i pergolan. Jag fortsatte till salongen och gick in. Förvåning är inte rätta ordet för min reaktion när jag såg min värdinna liggande på den stora björnfällen framför den stora öppna spisen utan en tråd på kroppen. (Ur Bonde 1946, s. 176)

1925 bor Lucia Casati Stampa fortfarande kvar på San Michele. Ryktet säger att Munthe vägrar att hyra ut fortsättningsvis men att hon objuden återkommer och ockuperar villan. När hon underlåter att betala hyra uppstår rättstvist. Så småningom sluts fred och den säregna markisinnan får förlängt hyreskontrakt i tre år.

Wivica Ankarcrona

Wivica Ankarcrona säger till sin bror Sten om Munthe och Casati: "Han säger jämt att han är så fattig men nu har han hyrt ut San Michele för 70 000 lire om året till samma Marchesa som han processat med för att bli av med innan kontraktet var slut. Bli klok på den!" (Wivica Ancarcrona till Sten Ankarcrona 19/11 1925 och 8/12 1927)

Erdeös skriver:

Under perioderna då markisinnan uppehöll sig på Capri, hände det, att även doktor Munthe kom på visit till San Michele. Deras möten ägde rum vid fullmåne. Paret vandrade arm i arm uppför cypressallén för att från sfinxen beundra himlakroppen (Massimino). Dessa är de år under vilka Munthe stänger in sig i sitt torn och författade boken om San Michele. (Ur Levente A. S. Erdeös, 1998, s. 55)

Prins Lennart Bernadotte

1927 kommer Victorias sonson, Prins Lennart Bernadotte till Capri och besöker Luisa Casati Stampa i villan. I sin memoarbok "Käre prins, godnatt", skriver han om den ”vackra och sympatiska markisinnan. Sällan har jag sett så mycket vackert på en gång som där. Det var bara det ena snyggare än det andra. Jag tog åtskilliga fotografier, som jag hoppas blivit bra. Allt var synnerligen intressant, inte minst värdinnan själv”. (Ur Levente A. S. Erdeös, 1998, s. 55)

Anders Lindström Muntheana