44 arga kollegor i Rom

Det dröjde inte länge förrän Axel Munthe öppnade praktik in Rom. Han slog upp sina portar i ett hus vid Spanska trappan i hjärtat av staden. Han var uppe i ottan, tog emot patienter och gjorde besök.

Munthe skriver:

Snart åkte jag kring i Rom i en elegant rödhjulig viktoria, dragen av två suberba ungerska hästar med min trogna lapphund Tappio på sätet bredvid mig.

Jag medger gärna, att det var ett något ovanligt läkarekipage, och att det kunde lätt ha misstycks som reklam, om jag ej redan passerat det stadium då jag behövde göra reklam för mig. I alla händelser var det en nagel i ögat på mina fyrtiofyra kolleger, därom är intet tvivel.

Några av dem åkte i högtidliga gamla kalescher från Pio Nonos tid, vilka sågo ut som om de varit avsedda att när som helst kunna apteras till likvagnar för deras avlidna patienter.

Andra vandrade dystert omkring i långa bonjourer med höga hattar neddragna i pannan liksom i djupa meditationer över vem de skulle balsamera härnäst. De glodde alla ursinnigt när jag åkte förbi dem, de kände mig alla till utseendet. Snart tvingades de också lära känna mig på närmare håll, jag började nämligen kallas till konsultation av deras döende patienter.

(Ur Axel Munthe, Boken om San Michele, Bokförlaget Forum, 2000, s. 262)