Boken om San Michele

Foto Peter de Ru
"The Story of San Michele" betraktas som Munthes livsverk. Det var den bok han ägnade längst tid åt att skriva, och den innehåller historien om hans liv och, som titeln antyder, hans hem. I förordet till den svenska utgåvan förnekar Munthe emellertid att boken är en självbiografi:

Munthe skriver:

Engelska kritici har gjort sig mycket huvudbry att söka klassificera The Story of San Michele, och jag undrar ej därpå. Några ha kallat boken En Självbiografi, andra ha kallat den En läkares memoarer. Boken är varken det ena eller det andra. (Ur Munthe, 1930, s. viii)

Axel Munthe engagerade sig i sina böcker även sedan de var färdigskrivna och utgivna. Han förhandlade med förlagen, hade synpunkter på utgivningen och använde gärna förorden till att kommentera både hela sitt författarskap och de enskilda texterna.

Förorden följer samma mönster: Munthe skriver att han tvekade inför att publicera texten, men har blivit övertalad. Han hade planerat att korrigera och förbättra texterna före utgivningen, men det har inte blivit av.

Skulle han ha gallrat bland texterna, hade det dessutom inte blivit något kvar som var värt att trycka, enligt honom själv. Egentligen är han för övrigt överhuvudtaget ingen författare, och han förväntar sig hård kritik. I Från Napoli. Resebref skriver han skämtsamt:

Munthe skriver:

innan herrar kritici bereda sig att äta upp mig lefvande, vill jag dock varna dem, ty det kunde ju hända, att några koleramikrober följde med…(Ur Munthe, 1885)

Denna hållning av det som man får förmoda är spelad ödmjukhet, återkommer i stort sett i alla böcker trots tidigare framgångar hos både läsare och kritiker.

Ett annat sätt att distansera sig från författarrollen, är leken med identiteter. Med hjälp av de olika rollerna (Puck, Axel och de språkrör som likt åsnan Rosina talar åt honom i böckerna) kan han avsäga sig eller ta på sig ansvar för texterna.

Ett talande exempel är förordet till Från Napoli. Resebref, där han som Puck friar doktor Axel Munthe från alla misstankar om att vara bokens författare, trots den fatala namnlikheten med den ”verklige” författaren Puck Munthe. Inte heller denne vill bära allt ansvar för bokens innehåll, utan skyller i sin tur på åsnan Rosina, som förekommer i boken. Senare, i Små skizzer, ångrar sig Puck och tar på sig allt ansvar för breven från Napoli.

Munthes kurragömmalek bakom namnen, utgör ofta ett humoristiskt inslag i böckerna. Som läsare ler jag då han i sina olika roller skyller på varandra – sig själv! – och då han utnämner åsnan till upphovsman. Att samtidigt återknyta till tidigare böcker är också ett sätt att förena böckerna i ett helt författarskap.

Litteratur och kultur var en del av Axel Munthes liv, men det var trots allt erfarenheterna som läkare, som fick honom att skriva. I förordet till Boken om San Michele skriver han:

Munthe skriver:

Jag begär ej bättre än att inte alltid bli trodd, jag har i alla fall alldeles tillräckligt att svara för. Det skall smickra min författarefåfänga om jag lyckats i dessa mina bemödanden. Livet är en berättare av rang. (Ur Munthe, 1930, s. ix)

Emma Strindmar Norström
Litteraturvetare vid Stockholms universitet

Se även en tidslinje över Munthes liv