Författare och övärlden
Foto: Peter de Ru
Hallberg skriver:
Författare favoriserar öar som flyktmöjligheter; huvudsaken är att undkomma något: vardag, människor, uppdragsgivare, politiska motståndare, skulder – kort sagt, sig själv som samhällsvarelse. Och frågan är om inte Capri, även härvidlag, slår alla rekord.
Här lodade Rainer Maria Rilke omkring vid tillvarons stup 1907–08, när han fått sparken av megaskulptören Auguste Rodin i Paris. Rilke diktade om solnedgången, havet, kärleken och döden, och försökteförmedla vetskap om en annan verklighet: "så att vi för en kort sekund rycks med / och leker livet, utan tanke på applåder."
…
Maxim Gorkij bodde på Capri 1906–13, på flykt undan tsarismens diktat. Han träffade Rilke, som han karakteriserade som »salongslitteratör» – en som i samtal om andra författare framför allt talar om ifall han ätit middag med dem eller inte. Gorkij skrev både Modern och Min barndom på Capri. På ett fotografi från »Röda villan» under Monte San Michele spelar en av Gorkijs besökare, Vladimir Iljitj Lenin, schack mot Bogdanov.
Norman Douglas kallar i nyckelromanen South Wind (1917) Capri för Nepenthe och skildrar ölivets ödesdigra inverkan på huvudpersonens moral. Är detta ötillvarons ledmotiv, frikopplingen från fastlandets säkerhetslinor, en hybris inför delaktighet och samvete?
Många lämnade i likhet med Norman Douglas Capri under den fascistiska perioden. Men Capri klarade sig undan all förstörelse, såväl Mussolini som Hitler gjorde halt inför denna »naturliga skönhet». Neapel – som ter sig så mänskligt och sårbart – bombades svårt av de allierade under andra världskrigets slutfas och Vesuvius sena utbrott vållade stor skada i omgivningarna.
Men klippön Capri låg därute i den neapolitanska golfen, oskadd. »Vi är neapolitanarnas Amerika», sa capresarna om sin ö. 1948 anländer en tystlåten engelsman som köper en av de vitmenade villorna, »Il Rosaio», med en liten skrivarstuga på tomten. Det är Graham Greene.
Hallberg skriver:
Jag vandrar i Anacapris gränder efter det att turisterna åkt tillbaka till fastlandet, när souvenirförsäljarna slappnar av och pojkarna kickar boll mot husväggarna. Inga vassa röster, inga skildringar, inga myter, inga stora ord, bara minnet av Greene och hans tid på ön. Och en känsla av komprimerat nu. Fråga Deglia i mataffären, hon vet var huset ligger!
Vid via Caprile, i en gränd som sluttar ner mot Ceselle, ligger det anspråkslösa huset som idag ägs av en neapolitanska. En liten minnesplatta på muren utanför erinrar om att Graham Greene var hedersmedborgare i Anacapri.
Greene lärde sig aldrig italienska, han talade sällan med någon och hans liv på ön styrdes helt av de trehundrafemtio ord om dagen som han skrev.
För romanförfattaren Greene är Capri den plats dit han i fyrtio år periodvis kommer för att avskärma sig från irrelevanta uppgifter och avbrott. Han söker inte skönhet utan självständighet. Som nattfjärilen på den vita väggen bländas han av ett artificiellt ljus.
Detta utforskande av den egna inre rymden kallar Greene för Ways of Escape, sätt att fly. Det han flyr är entydighet, fasta åsikter och dumhet. I Greenes prosa drar berättelsen med sig läsaren i existensens malström. Den tystlåtne engelsmannens konstnärliga etik är skönheten i skildringen – utan tanke på applåder.
Mot slutet av sitt skrivarliv liknar Greene romanförfattaren vid ett lik som täckt av nejonögon sköljs upp mot stranden av havet. Nejonögon är ålliknande parasiter som suger sig fast i köttet och gnager sig in till skelettet med sin rasptunga.
För Graham Greene blir ön aldrig idyllisk. Skrivbordet stupar brant mot havet och varje pappersark förmörkas av Tiberius skugga.
Ulf Peter Hallberg
Författare
(Ur Ulf Peter Hallbergs Grand Tour, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2005, s. 177-179)