Författaren

Boken om San MicheleThe Story of San Michele, den mest kända av Axel Munthes verk, blev en stor succé när den gavs ut 1929. Den översattes till svenska 1930, Boken om San Michele. Han började emellertid skriva 45 år tidigare.

Sina första verk skrev Axel Munthe för hand, men tvingades på grund av sin synnedsättning att senare motvilligt övergå till skrivmaskin.

1884 började han sin bana som författare, då han i egenskap av läkare befann sig i det av koleraepidemin hårt drabbade Neapel. Munthe reste dit på eget bevåg för att arbeta på Santa Maddalena-sjukhuset, och i brev hem till Sverige finns hans tankar och iakttagelser formulerade. Bland annat kontrasterar han sin bekymmersfria vardag i Sverige med den misär han dagligen konfronteras med på kolerasjukhuset och på gatorna i Neapel. Breven blev upptakten till hans uppdrag som utrikeskorrespondent åt Stockholms Dagblad.

Under rubriken Bref från Napoli publicerades ett antal reportage, varav de första fem osignerade. Resereportagen utgör en subjektiv och mycket personlig skildring av Napoli, dess befolkning och den pågående koleraepidemin. Det personliga tilltalet och blandningen av fakta och dikt, gjorde att Munthes bilder av fattigdom och kaos skilde sig från andra reportage:

Munthe skriver:

Se på det gulbleka, vissnade ansigtet, der ett par stora ögon lysa i feber – och du ser en bild af ’febbre napoletana’. Se på det – men gif honom en slant, ty han behöfver den väl, han har tyvärr så ofta rätt, då han säger att han är så hungrig – armodet och febern följas åt, och jag vet knappast, om jag ville önska att ’la febbre’ ej funnes till, den är kanske barmhertigare än vi, ty den hjelper så ofta det stackars barnet från både hunger och elände dit upp till fattigkyrkogården.(Ur Munthe, 1885, s. 54 f.)

Från utrikeskorre till erkänd författare

Här finns både berättarglädje och ett omisskännligt socialt engagemang. Ett år senare gavs reportagen ut i samlingen Från Napoli. Resebref (P. A. Norstedts & Söners förlag) och 1887 i engelsk översättning (Letters From a Mourning City).

Munthe fortsatte att skriva, ofta som i Små skizzer (1888), med utgångspunkt i en individ som promenerar i Paris fattigkvarter eller kontemplerar över människans förhållande till djuren. De skickliga skildringarna av platser, företeelser och människor resulterade i böckerna Små skizzer, Bref och skisser (1909) och En gammal bok om människor och djur (1931).

Pseudonymiteten

Axel Munthe har beskrivits som en dubbelnatur på flera plan: Han uttryckte kontroversiella åsikter och levde ett betydligt mer asketiskt liv än han hade behövt göra, medan hans umgängeskrets bestod av människor ur en konservativ överklass. Hans livssyn var stundtals pessimistisk och misantropisk och han genomgick depressiva perioder.

Trots det visade han medmänsklighet och handlingskraft genom att bege sig till krisdrabbade områden och genom att skänka mycket av sin författarinkomst till välgörande ändamål.

Den yttre och inre dualism som präglade hans liv, återspeglas också i författarskapet. Munthe visade intresse för Goethes Faustgestalt och arbetade emellanåt med dubbelgångarmotiv. De första böckerna är utgivna under pseudonymen Puck Munthe, ett namn Axel lånade av sin älskade hund.
Från och med Bref och skisser övergick Munthe till att skriva i eget namn, och troligen var syftet aldrig att vara anonym som författare. Den tämligen avslöjande pseudonymen tjänade snarare som en åtskillnad mellan Läkaren och Författaren –två roller som Munthe särskiljde och regelbundet kommenterade.

Vem var då Författaren Munthe?

Bengt Jangfeldt, som skrivit flera biografier över Axel Munthe, har i sin bok Axel Munthe utnämnt de något motsägelsefulla dragen ”fabuleringsglädjen, humorn, subjektiviteten och egocentriciteten, misantropin och den därtill hörande kärleken till djuren” (Jangfeldt, 2001, s. 2 f.) till några av de viktigaste i författarskapet.

Jag skulle dessutom vilja säga att Munthes sätt att skriva kan karaktäriseras både som provokativt och som modigt, med starka bilder och ett subjektivt, tydliggjort budskap.

Det framgår inte minst i det återgivna citatet ovan, där han skriver att det fattiga barnet har det bättre på kyrkogården än i livet – ett uttalande som vittnar om författarens engagerade och utmanande hållning, och som visar att Munthe inte skyggade för att belysa den etiska frågan om rika och gynnade människors ansvar för de fattiga och sjuka.

Red Cross & Iron Cross

Axel Munthes verk blev ofta skrivna i samband med yttre omständigheter som sjukdom, krig och lidande. Hur nöden blir en drivkraft i skrivandet framgår kanske tydligast i Red cross & Iron cross (1916), den starkt tyskfientliga roman om en läkare och hans gärning, som Axel Munthe skrev efter sina upplevelser som läkare under första världskriget då han arbetade med franska Röda korset på sjukhus i Frankrike och London.

Pseudonymen i första upplagan, A Doctor in France, påstås Munthe ha använt för att inte ytterligare stöta sig med drottning Victoria, vars uppfattning om kriget skilde sig diametralt från Axel Munthes. Han, som sympatiserade med England och Frankrike, vände sig både mot de tyska generalerna och mot den svenska, tyskvänliga opinionen. I den senare upplagan av Red Cross & Iron Cross (1930), utgiven i eget namn, har han lagt till ett ytterligare förord där han mildrar kritiken och försvarar bokens hårda ord:

Munthe skriver:

it was written sur pied de guerre in every sense of the word, it was written in pain and in anger. (Ur Munthe, 1930, s. 5)

Han vidhåller dock att det han skrev var den sanning han då hade för ögonen. Det han skriver om kriget är med andra ord sant, men ändå inte. På så sätt försvarar han sig mot alla parter och slutsatsen blir att han inte står för skildringen i boken, men att han står för att han stod för det då, i skrivande stund. Det är en invecklad hållning, och man kan tycka att dubbelheten är typisk för Munthe.

En välvillig tolkning är att det handlar om eftertänksamhet och insikt, men sättet att modifiera boken med hjälp av förordet, motsäger också det mod jag tidigare talat om, eftersom Munthe varken vidhåller eller tar tillbaka sin kritik.

Axel visade sig besitta en litterär begåvning och han omgav sig med en imponerande samling intellektuella bekanta som Carl Snoilsky, Anne Charlotte Leffler, Karl Warburg, Helena Nyblom, Bjørnstjerne Bjørnson och Jonas Lie. Han fick besök på Capri av författarna Oscar Wilde, Henry James, Rainer Maria Rilke, Rebecca West och Ellen Key.

Det är glädjande att Munthes vänskapskrets bestod av såväl män som kvinnor, och att han inte verkade göra någon skillnad mellan dem. Trots misantropin det talas om, har det funnits plats för alla möjliga individer i Munthes liv och författarskap; Män och kvinnor, fattiga och rika, djur och människor.

Kanske är det fel att kalla honom pessimist. För – som någon så klokt har sagt – pessimister skriver inte.

Emma Strindmar Norström
Litteraturvetare vid Stockholms universitet