Grand Tour

Foto: Peter de Ru
På öar är man på grund av klippornas höjd och landmassans avskildhet bättre skyddad mot inkräktare, men man upptäcker också med starkare vemod att det inte någonstans ges skydd mot inkröktheten. Dumhet bör dock bemötas med eftertanke, och naturen visar Italienfararen vägen. Men hur långt?

Havets brus, är det respekt eller likgiltighet? Salto di Tiberio, det är stupet på Capris nordöstra sida där den romerske kejsaren lät knuffa ner sina meningsmotståndare och eftersägare.

Ett fritt fall på trehundra meter uteslöt behovet av efterbehandling inför evigheten. Naturen hade laga kraft.

Hallberg skriver:

Man lär sig lyssna till sig själv inför sådana perspektiv, om man för ett ögonblick undkommer turistguidens sammanfattning och resenärernas kompaktkameror. Avtryck i brist på intryck, närvarobevis som kompenserar frånvaron i ögonblicket. Den tekniska termen »slutaren» antyder att kameran är ett av kejsar Tiberius inspirerat avrättningsinstrument. Schluss jetzt: Klick! (Ur Hallberg, 2005, s. 177)

"Stoppa Goethe i ena fickan och Winckelmann i den andra, – så att du icke må förvillas af ditt eget omdöme!" Så kunde ett gott råd till Italienresenären lyda på artonhundratalet.

Idag har alla en turistguide i fickan, och precis som Atterbom stryker vi omkring som dumbommar "i ruinhopar och konstsalar". Tyvärr är de omdömen vi nu citerar ännu enfaldigare än förr. Artonhundratalets resenärer lät sig inspireras av de stora föregångarnas antikdyrkan och naturkult i böcker.

Idag stirrar de flesta på sina mobiltelefoner, som om svaret på Söderns gåta finns där. När vi som romantikerna lägger pannan i djupa veck och suckar inför det sublima och pittoreska måste vi omedelbart tala om det för någon vän på en helt annan plats. Ingenting är som leendet hos resenären på utsiktsplatsen när mobilen ringer.

Vårt största problem är inte värdshusvärdar eller landstrykare som sticker revolvern i ryggen på oss, utan snarare den stora mängden identiska reskamrater före oss i kön. Lika obehagliga som vi. De står där i hundratal och knuffas. Men väl på båtdäck, med Neapelbuktens panorama framför mig, förlåter jag dem alla. Det är rätt skönt att vara en korkad romantiker på bildningsresa i Italien, även i massturismens tidevarv.

Och herregud, hela trunken är ju full med böcker! På Capri har ju alla varit och ödslat bläck. Där framme reser sig de knivskarpa klipporna mot himlen, kalkstensvita och hårda! Och husen breder ut sig på sluttningarna i små fyrkantsenklaver, med antikinspirerade statyer lite överallt.

Det måste vara paradiset. Kejsar Augustus köpte ön av neapoletanerna och slog sig ner där med sina hjälm- och svärdförsedda romare. Tiberius drog sig tillbaka dit, trött och förbittrad på intrigerna i Rom. På den tiden var stupen det bästa skyddet mot angripare, idag är de snarast skådeplatser för den höga självmordsstatistiken i regionen.

Bildningsresa med excesser på programmet

Redan på kajen i Marina Grande förstår man på rösterna innebörden i artonhundratalstermen Deutsch-Capri. Det var nämligen en tysk senromantiker, August Kopisch, som upptäckte den magiska »blå grottan» och satte fart på helvetesmaskinen. Den tyske poeten Jean Paul konstaterade för sin del att ön ser ut som en hemlighetsfull sfinx. Absolut! Himmel eller helvete, idyll eller inferno?

Industrimagnaten Friedrich Wilhelm Krupp upptäckte ön mot slutet av artonhundratalet och utrustade jättelika skepp med väldiga stålanordningar för att vinscha upp djuphavsfaunan, samtidigt som han lärde sig koppla av och kände sig som en ny människa.

»Kanonkungen», som anlände med astma och hjärtbesvär vid fyrtiofyra års ålder, beskrevs av Norman Douglas vid ankomsten som "en äldre, sjuklig herre, något över sextio". Krupps främsta nöje var att bjuda sina vänner på middag i grottan Fra Felice, som inreddes i neo-renässans för ändamålet.

Krupp kände sig "svärmisk" och "barnslig" i den inspirerande medelhavsmiljön och betraktade capresarna som "naturbarn". Han mådde bättre här. Men han underskattade motståndet mot allt Italien-svärmeri.

Den 15 oktober 1902 publicerades en anonym artikel i Neapels socialistiska tidning »La Propaganda». Under rubriken »Capri Sodom» anförde skribenten att det på ön rådde förhållanden som vida överträffade bibelns legendariska.

Ytterligare artiklar följde, och förtalet spreds snabbt ut över Europa. Det hävdades att vid grottorgierna stod tre violinister för det musikaliska ackompanjemanget, samtidigt som orgasmerna firades med avskjutande av fyrverkeripjäser. Nio veckor senare var Italienromantikern död.

Ulf Peter Hallberg
Författare

(Ur Ulf Peter Hallbergs Grand Tour, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2005, s. 177, 179-183)