Hunden - andra klassens resenär

Hundars rätt till drägliga förhållanden under tågresor är idag en självklarhet för oss idag utan att vi ens tänker på det. Munthe formulerar här sin kamp mot Järnvägsstyrelsen, dåtidens SJ, i lyriska ordalag.

När jag reser på järnvägen sitter han hur länge som helst utan att knota ihopklämd i sin lilla kupé i saknad av all den enklaste komfort med den skarpa vinden blåsande rätt igenom sin vagn, öm i alla leder av den ideliga skakningen, som inga fjädrar lindrar, svart i ansiktet som en sotare av lokomotivets kolrök.

Och dock var gång tåget stannar ropar han belåtet att han är med och att allt är väl ombord. Och hinner jag så springa fram och hälsa på honom, så tittar han tålig och förnöjd ut genom sitt lilla gallrade kupéfönster och trycker sin torra näsa mot min hand – aldrig en aning om att han tänker på hur obekvämt han har det mot mig, som sitter därinne i den rymliga kupén, aldrig en minsta anmärkning mot järnvägsstyrelsen, som gjort så förvånande lite för resande av hans klass.

Och jag kan gärna tala om för dig, att jag tänker ställa mig i spetsen för en petition i syfte att protestera mot den ojämna fördelningen av komfort för järnvägsresande. Jag har hört mig för under de många år jag flackat kring på alla möjliga länders järnvägar, och jag anser mig redan nu förvissad om ett betydande antal signaturer av i saken intresserade resenärer.

Järnvägsstyrelsen

Mänskorna, som över allt håller sig framme och bara tänker på sig själva, har även lyckats få åtskilliga fördelar sig meddelade på järnvägarna, fördelar som uteslutande kommer dem till godo och som utgör en skriande orättvisa mot alla andra resande, vilka även betalar sin biljett och följaktligen enligt allmänna lagbegrepp har rättighet även de att fordra infriandet av de förbindelser, som järnvägsstyrelsen åtagit sig vis á vis dem.

Om jag vaknar på natten, där jag ligger och sträcker mig på min mjuka kupésoffa, vid att värmeledningen slocknat och det är kallt i vagnen, så har jag rätt att klaga för överkonduktören - men jag har otaliga gånger hört ljudlig klagan från hundkupéerna även den iskalla nattvinden som blåser rätt igenom, men ingen människa har brytt sig om detta.

Om min granne tänder en dålig cigarr och sen han blåst den mitt i ansiktet på mig frågar, om jag tillåter att han röker fast det inte är rökkupé, så har jag bara att svara nej (vilket man alltid ska göra för att bereda honom en överraskning), så slipper jag röken – men vem har någonsin frågat hundarna om de tycker om den tjocka sotröken, som lokomotivet flåsar dem i ansiktet hela tiden, där de stackarna sitter framme i första vagnen!

Om det sitter fler än 8 personer i min kupé, så har jag enbart att klaga för att få gott utrymme igen – men vem har någonsin frågat de stackars oxarna om de har det för trångt där de stå på varandra, med hornen rännande i varandras ögon, och där de svagare redan är ihjältrampade innan de hunnit sin resas mål, stationen, där de under lidande utan namn ska skeppas på en ångbåt för att föras till döden.

Måltidspauser

Alla tåg stannar för bestämda måltidsraster, och vi har bara att springa in i buffén för att få äta oss mätta – men är det någon som vet hur svårt det är att få lite mat och en dryck vatten för en resande hund?

Minuterna är räknade och man serveras i ordningsföljd efter som man hunnit in i salen, tror du – nej visst inte, hundarna blir alltid överhoppade även om de har pengarna framför sig på bordet, och oftast när det blir deras tur så ringer klockan och tåget ska gå.

Då jag var i första stadiet av min mänskokännedom (det idealiska), begärde jag alltid först en hundpotion – men det duger inte alls, ingen kypare är nog snäll att höra på det. Sedan i andra stadiet (de tynande illusionerna) begärde jag genast en biffstek – det duger inte heller, utsikterna att få något är högst obetydliga).

I tredje stadiet (det pessimistiska) begär jag genast middag för två personer och skyndar mig att vika två stolar vid table d´hoteu; Puck försvinner ögonblickligen under bordet och jag langar till honom hans portion allt eftersom den blir satt vid hans kuvert.

Jag har fått en sådan vana med detta, att ingen märker vart det tar vägen, och tyst som en ande sväljer Puck både kotlettben och kakor hela – det enda som kommit honom att tappa koncepten är det i Italien ganska vanliga bruket att servera glassmaränger, om vars olämplighet vid järnvägsmiddagar jag är ganska ense med honom.

(Ur Quarglömda brev från Napoli. Endast för djurvänner. Stockholms Dagblad 29 mars 1885, förkortad.)