Koleraepidemin i Neapel

En bronskopia av Den vilande Hermes, Neapels gåva till Axel Munthe som tack för hans insatser under koleraepidemin 1884.: Foto: Peter de Ru
Munthe börjar med att beskriva tågresan från Rom till Neapel. Efter att ha ätit en bit mat i järnvägsbuffén i Rom gick han ut till tåget:

Munthe skriver:

Jo, nog skulle jag till Napoli, och jag fick bråttom ut för att få god plats; onödig omsorg, ty då tåget satte sig i gång, var jag ensam i kupén, i Marino upptäckte jag att jag var ensam i vagnen, och i Albano fick jag klart för mig att jag var den ende resande på hela tåget. En ohygglig stank av karbolsyra fyllde waggonen.

...
Nu är vi framme vid min gamla bostad; Över den stängda porten sitter sanitetskommitténs svarta kors med: ”Stängt på grund av kolerainfektion”- Pasqualino var död, min snälla gamla värdinna var död, hennes svartögda lilla Teresina var död!
...
Alla lovord ägnas de ädla givarinnorna av så och så många par lakan och skjortor till nödhjälpskommittén, och deras namn stå tryckta i alla tidningar men har de alla tillsammans givit så mycket som den okända unga fiskarhustrun vid Vico Grotta Santa, som jag såg i natt? Historien är inte lång, vill du höra den?
Min uppmärksamhet fästes vid henne - Anarella heter hon - redan i går, då jag var där uppe i gränden där hon bor; hon hade då till och med tagit mitt försvar i ett uppträde jag hade med hennes grannfolk. En fiskare ur hennes mans båtlag hade dagen förut sjuknat i kolera och genom en av sjukvårdsföreningarnas omsorg nästan med våld blivit transporterad till S a Maddalena-Sjukhuset, där jag tillfälligtvis kom att se honom. Han var då vid sans, fastän ytterligt usel; han ropade ideligen på sin hustru och sitt barn, och som jag ingenting kunde göra för honom själv, lovade jag honom att åtminstone gå hem och se till dem. Han dog strax därpå. När jag kom till hans hem, var både hustrun och barnet angripna av sjukdomen, och modern dog fram emot kvällen. Hon måtte ha varit mycket omtyckt av grannarna efter vad jag kunde förstå av deras häftiga klagan och högljudda sorg, och jag hörde hur det började mumlas där nere i hopen om ”avvelenatore” (giftblandare), ”assassino” (mördare) osv. Och det blev mig synnerligen svårt att söka få dem att förstå att, om jag även ej kunnat uträtta något till hennes räddning, så var jag dock oskyldig till hennes död - mannens död var man beredd på sedan det ögonblick han förts till sjukhuset, från vilket folket här tror att man aldrig kan vända åter.

Det var då Anarella tog mitt försvar, vilket egentligen innehöll att hon sett mig dricka själv av medikamenten, innan den sjuka fick av det - detta tycktes betydligt höja mina aktier, och man lämnade mig i fred.

Emellertid var hela huset infekterat, och där var två nya kolerafall i natt. Eftersom jag var där, tittade jag in i rummet där den döda modern ännu låg. Där brann ljus kring sängen, och bredvid låg barnet på ett bylte, i en fiskkorg - det levde ännu, men ”vavama” (”la mia nonna”, mormor) som satt där inne och tummade på sitt radband, förstod lika väl som jag att det höll på att dö, om av svält eller av kolera var inte gott att säga - det är ej så lätt att fuska i läkareyrket.
Jag sände gumman ut för att söka skaffa litet Mjölk, men hon kom tillbaka utan att ha fått någon. Medan jag höll på att meddela mormodern att jag allt mer och mer lutade åt den dubbla diagnosen av kolera och ihjälhungring - den stackars gumman såg ut som om hon hade personlig erfarenhet av vad det senare vill säga - kom Anarella in i rummet. Hon såg på barnet ett ögonblick och sade halv högt ”poverina, poverma”! (stackars liten.), så tog hon upp det ur korgen och med en superb åtbörd, som jag aldrig skall glömma, slet hon upp sin trasiga fiskartröja och lade barnet till bröstet.

I det samma kom hennes man in i rummet; han har varit lots och är väl ej rädd för någonting, men han delade dock folkets ytterliga fasa för kolerasjuka, och han kom för att söka få sin hustru med sig bort från det smittade huset. Då han såg henne med det sjuka barnet i famnen, bleknade han till, han visste att det kanske gällde hans hustrus och hans eget friska barns liv, men han sade inte ett ord, utan korsade sig tyst. Och jag tror att doktorn gjorde så med. (Ur ”Bref från Napoli Stockholms Dagblad 22/10 1884 med tillägg i bokutgåvan 1885)

Alla tåg och båtförbindelser med Neapel ställs in. Capri isoleras från fastlandet. Den 40-årige kung Umberto, regent sedan ett par år, visar stort personligt mod och beger sig till Neapel där han besöker kolerasjukhusen och hyllas som en hjälte när han återvänder.

Några dagar senare i ”Bref från Napoli” 8/11 skriver Munthe:”Enligt vad jag med säkerhet vet, har härifrån till inrikesministeriet i Roma ingått en petition att publiceringen av kolerafallen skulle avskaffas, ty det är för Napoli en livsfråga att här ivarande koleraepidemi upphör - officiellt åtminstone.

Fortsatt offentliggörande av kolerafallen under ännu en tid skall vara tillräckligt att skrämma bort varenda främling för hela vintern, och som dessa främlingar utgör Napolis enda inkomstkälla, så gäller det att få koleran alldeles nedtystad och snarast möjligt bortglömd. Man kan därför bereda sig på att koleran snart kommer att upphöra officiellt. Det är emellertid ej kompetenta personers åsikt att så kommer att ske i verkligheten. Koleran kommer tyvärr enligt all sannolikhet att länge nog överleva sitt officiella utslocknande och fortgå åtminstone med ett tiotal fall om dagen, om ej mer.

Med sådana infektionshärdar som kvarteren Mercato's och Porto's "fondaci" - mörka, fuktiga hålor, dit aldrig varken luft eller ljus tränger in, och där så mycket människor i det gräsligaste elände är packade samman - bör farsoten kunna bibehålla sin livaktighet länge nog. Och det är inte stort bättre i Napolis utkanter och dess kringliggande kommuner.

Jag var i dag igen ute i "Bagno di Granatello", en mellan Napoli och Portici belägen galérinrättning för kroniskt sjuka och infirma straffångar. Redan för ett par veckor sedan förekom där kolerafall, men saken hölls hemlig, och ingenting har gjorts för de arma fångarna, mestadels gamla krymplingar. De kolerasjuka ha ej isolerats, utan fått ligga kvar bland de andra i de otroligt trånga rummen, där 260 stackare äro hopade. Nu har koleran gett dem större utrymme, ty många är redan döda, och fler bli det väl snart. Dessa fångar är människor som vi och inga bovar alls, de flestas brott bestå i smuggling, upprepad rymning från korallfisket osv. - kanske har i värsta fall, en gång då blodet var ungt och kivet häftigt, en kniv blänkt till i någon av de nu vissnade händerna. Och man kan tänka sig ångesten hos dessa bundna vittnen till farsotens framfart, då den ene efter den andre faller offer för sjukdomen. Några av dessa arma människor är länkade tillsammans två och två, och jag kan aldrig glömma vad jag såg därute i förrgår morse – jag ser ännu för mig de av skräck nästan vansinniga ögon, med vilka en av dem låg och stirrade på sin olyckskamrat, som under natten fått kolera och redan var kall.”
...
(Bref från Napoli 21/11)
”Jag lovade i förra brevet att säga dig vad en "fondaco" är. Ja, nog kan jag beskriva en fondaco, jag känner dessa eländets hem väl. Men jag har ett förslag att göra dig, som vi bägge två skall finna oss väl av, i fall du går med på det, ty jag slipper då att beskriva, och du slipper höra på - kom med och se själv! Jag har en sjuk att gå till nu i kväll uppe i Fondaco Papare - följ mig dit!

Vi åker ett stycke bortom Piazza Mercato längre fram far inte gärna kusken så här dags på dagen - och han kommer för resten ej stort längre, ty gränderna bli så små; men se'n gå vi till fots, Vico Orticello al Loreto, Vico Cangianelli - Du förvånar dig att jag hittar i denna labyrint av gränder, men ser du, jag har varit här nu så ofta. Framåt genom Vico Orte del Conte, Orto Caraminello, Conceria, Mova, Vico Tentella - namn som du aldrig hört nämnas och aldrig sett tagna i någon plankarta över Napoli, gränder där aldrig en främling satt sin fot och en napolitanare knappt heller. Men nu är också min kunskap slut, jag hittar inte längre själv, men det gör ingenting, ty där du ser lampan lysa under madonnabilden där i hörnet, det är Vico Fiumecello, och där få vi en ciceron, som för oss an.

Ser du pojken som står där och håller i betslet på en liten, liten åsna? Jag stiger i din aktning, inte sant, då jag säger dig att jag är herre över dem bägge två - både pojken och åsnan. De är de enda överlevande av en hel familj, som bodde här i gränden; pojkens far och mor och två syskon ligger där uppe på Campo Santo. Fadern var "verdummaro" (folkdialekt), grönsakshandlare, och den lilla åsnan bar omkring den vandrande butiken. Men affärerna gick visst mycket illa i dessa svåra tider, så fick han kolera och dog på sjukhuset, och ett par dagar senare dog de bägge barnen och modern där hemma.

Jag fick först höra den sorgliga – och tyvärr så vanliga - historien genom en grannkvinna samma dag modern dött, och som det var strax bredvid, gick jag dit.

En mörk, eländig håla, som vanligt; pojken satt på den fuktiga marken och grät, och bort i hörnet stod en ynklig liten åsna, som jag ej hört upptagen bland de efterlevande. Åsnan hade visst varit alldeles bortglömd och varit nära att hungra ihjäl, ty hon hade nästan ätit upp den ruttnade halmmadrass, på vilken den döda kvinnan ännu låg kvar.

Pojken och åsnan är nu under mitt speciella beskydd; pojken, Peppino heter han, bor hos en grannkvinna, och åsnan residerar nu ensam i den gamla rengjorda familjebostaden, som för resten passar långt bättre till stall än till människoboning.

Tro inte jag gör storverk - här är det så lätt att spela mecenat! Pojken kostar mig 4 soldi om dagen och åsnan 2, summa 6 soldi; cigarren du nyss tände mot min kostar ju 8 soldi - således är uppoffringen inte stor. Nog är det roligt att röka, men de 6 soldi gör mig dock ändå större nöje - se på pojkens fina, graciösa lemmar, se på det vackra lockiga huvudet med den rundade, nästan kvinnligt veka läggningen av kinderna och de stora, vemodiga ögonen, som se dig rakt in i själen! Så måtte Antinous ha sett ut som barn. Vi är nu så goda vänner, Peppino och jag, och jag funderade på att ta honom med mig hem till Paris, om jag ej tyckte att det vore synd.
...
Här är ju alldeles öde, och du frågar var alla människorna är. Jo, ser du, här har koleran gått fram med förfärlig häftighet, och nästan hela gränden, vi passera, har blivit utrymd. Nu residera här ensamma "pipistrelli" (fladdermöss), som fladdra kring oss i den tjocka, vidriga luften och oräkneliga råttor, stora som halvvuxna kattor, hoppa mellan smutspölarna i den sumpiga gränden - dessa råttor skrämde mig i början, det erkänner jag. Vi är nu i centrum av fattigkvarteret, och armodets tyvärr oskiljaktige följeslagare - smutsen blir allt gräsligare kring oss. Du vill vända om, du kan ej behärska din vämjelse för all denna vidrighet! Nå, tror du jag tycker det är roligt då! Men vi ska fram likväl, vi ha gjort mycket ont här i världen, och det kanske är enda gången i vårt liv det förunnas oss att göra något gott!

Och ser du, allt det där går att få bort - det biter ej djupt, fläckar som går att tvätta bort är inte farliga! Jag har varit här länge nog mitt i eländet, jag har tagit i trasorna med bägge händerna - se på min hand, är den inte lika ren som din?

Så, när vi slutat vårt nattarbete, går vi ned till Mergellinan i morgon bitti och drar några djupa andetag, så att havsvinden riktigt får fara in och rensa lungorna rena, så ett bad ute i det blåskimrande vattnet, innan Napoli ännu vaknat och hunnit andas på dess klara spegel - och av nattens vämjeligheter skall inget finnas kvar!”

(Bref från Napoli 22/11 1884)
”Vi är framme; Peppino och åsnan stannar här, och du och jag och assistenten med korgen om halsen, vi går in under den valvformiga porten som leder till fondacon. Municipiet är dock en bra institution, det är municipiet, som bekostar elden som brinner här mitt på gården och som ska lysa upp tavlan för dig - det är för att rena luften, och du går utan svårighet in på att sådant behövs. Du tycker, att du står mitt i en grotta eller snarare på den smutsiga bottnen av en uttorkad brunn - det är fondacons borggård; runt omkring bildas väggarna av bostäder, kyffe vid kyffe, håla vid håla, med de glugglika öppningarna tjänande som både fönster och dörrar. Oftast delas var och en av dessa hålor av flera familjer, och det är undantag, om du träffar mindre än 6-8 personer i varje.

Vilken förskräcklig mängd med barn, inte sant! Ja! de lär ju vara uttryck av vår Herres speciella välsignelse - och i vilken fruktansvärt hög grad är ej då detta stackars fattiga folk välsignat! Ur varenda glugg kräla ungar fram, varannan kvinna bär ett barn vid bröstet, och hela gården är ju alldeles full av pojkar, som leker kring det brinnande bålet. Där sitter en lång rad barn närmast elden; det röda skenet ger en så frisk färg åt de stackarna - du skulle se dem i dagsljus, hur bleka de är! De bry sig inte om de andra barnens lekar och upptåg, de sitter alldeles stilla som gammalt folk och stirra i elden; hälften av dem är kanske fader- och moderlösa, men allihop ha de "la febbre".

Pojken, som springer där kring elden, han har mist både far och mor och är nu ensam med åtta syskon; äldsta syster är sexton år, det är hon som står där och river kastanjerna ur elden - småsyskonens middag!

Pysen ser inte ledsen ut alls, han är för liten att förstå sin förlust, men han förstår i stället att han för första gången i sitt liv uppträder i hel kostym, och han njuter nu som bäst av den stolta känslan. Som du ser, består kostymen i en skjorta, som släpar efter honom och betydligt hindrar de små fötternas glädjesprång; men ser du på ungarna omkring honom, så förstår du att en skjorta är ett högst distingerat plagg här - och är den dessutom hel som hans, så är den fullständigt uppseendeväckande. Dussintals av hans små beundrare uppträda som vår Herre bragt dem till världen, i fullständig adamitisk dräkt – men de är lika glada för det!

Dussintals av hans små beundrare uppträda som vår Herre bragt dem till världen, i fullständig adamitisk dräkt – men de är lika glada för det! Pojken har fått skjortan av fattigvårdsstyrelsen. Det var häromdagen utdelning av 200 skjortor mitt på Piazza Mercato; jag var med, dvs ej som aspirant, men som åskådare till det tragikomiska spektaklet - aspiranter var det minsann nog, mer än dubbelt så många som det var skjortor. Toaletten skedde på stället, ty order var givet att de trasor, som såg för betänkliga ut, skulle genast brännas (det brann en eld framför skjortutdelningstribunen, och flera hundra gatpojkar stod runtomkring! Det hela såg mycket besynnerligt ut som tablå).

Samma bisarra öde, som presiderar vid utdelningen av beväringspersedlarna där hemma, vid mötena och som med konsekvent humor låter den lille beväringen alltid få en rock, som är dubbelt så stor som han själv, och den långe krigaren få en dito, som i sin korthet och snävhet på ett högst tillfredsställande sätt låter bonddrängens eleganta konturer och naturliga behag göra sig gällande - samma skämtsamma öde tycktes presidera vid skjortutdelningen på Piazza Mercato. Stora lazzaroner, som kommit dit med sitt "omnia mea mecum porto" och förtroendefullt först överlämnat hela sin garderob åt lågorna, stod nu tankfulla inför problemet att kunna härbergera sina bruna kroppar i den lilla barnskjorta, som fallit på deras lott; halvstora pojkar snavade oupphörligen i sina långa, säcklika municipalitetsskjortor, och på marken kravlade små bytingar omkring, spårlöst försvunna under de vida vecken av skjortan, som skulle varit lagom åt deras pappor. Men vänd åter till fondacon.

Där står ju vår patients hustru och värmer ett gammalt täcke framför elden - han lever således, hennes man, "il maruzzaro", som vi skulle besöka. Men ser du hennes svar på min stumma fråga, hon korsar sig och pekar dit upp – han är död! Men varför värmer hon då täcket?

"Carmela, l'ha presa stanotte" (det är Carmela, hon sjuknade i natt) snyftade modern. Carmela är deras dotter, hon var så snäll mot sin far och vakade så ömt över honom. Vi går dit upp. I ena hörnet ligger liket av fadern, två ljus brinner på marken där framför, och några halvvissnade blommor ha förirrat sig ända hit upp och ligger vid den dödes huvud. Liket ligger alldeles ohöljt, ty det var familjens enda täcke, som modern höll på att värma där nere åt dottern, som visst fryser, efter som hon känns så kall. Flickan ligger vid väggen mitt emot, så nära, att hon kunde röra vid den döde, om hon sträckte ut handen.

Armod, fruktansvärda, otroliga, namnlösa armod, var då det elände, som följer dig i spåren, inte nog för dessa stackars människor, skulle de också behöva få den hemskaste av alla sjukdomar ibland sig för att deras lidandes mått skulle vara rågat!

Att vara tvungen ta madrassen, på vilken den döde fadern vilar, för att lägga den under det sjuka barnet, att nödgas rycka bort det smutsade täcket, som skyler hans lik, för att lägga det över dottern som kämpande med livet ser döden där tätt bredvid sig, döden i dess ohyggligaste gestalt! Och inte en kudde att lägga under hennes huvud, inte en trasa att gnida henne varm med, inte en sked att hälla i henne medikamenten med, inte en panna att värma upp vinet med!

Nu kommer modern med det värmda täcket och sveper det om flickan så ömt som endast en mor kan göra det kring sitt sjuka barn. Hon, modern, har vakat i tre nätter över mannen och nu i natt över dottern; dignande av trötthet faller hon ned framför bädden och ropar: La madonna la salverà! La madonna la salverà! (madonnan skall rädda henne!).

Vi börjar förstå oss en smula på kolera, du och jag, och vi skaka på huvudet, hon ser dålig ut; ingen puls, extremiteterna kalla, och de medvetslösa ögonen stå halvöppna.

Och nu till verket!

Det är så trångt i det usla kyffet, att vi måste lyfta upp liket och ställa det nästan upprätt mot hörnet för att inte trampa på det. Här gäller att få livsvärmen igen hos den sjuka; hittar du intet annat, så slit av dig rocken att gnida de kallnade lemmarna varma med! Och du doktor, fram med allt vad du har att ta till! Och hur börjar du inte hålla av en sådan där halvdöd stackare, med vilken iver spanar du ej efter varje gynnsamt tecken till att vi är på god väg, hur glad blir du inte, om den stela flickan börjar få liv, om de trötta halvöppnade ögonen med de stora svarta ringarna omkring, långsamt vänder sig mot dig och liksom söker följa dina rörelser! Och så glänser det till i dem – det var medvetandet som kom igen, det var själen som vände åter! Du lutar dig ner över hennes ansikte, och du ser att hon känner igen dig, du säger till henne, att allt ska gå bra, och du ser att hon förstår dig och att hon vill tala fastän hon inte kan det; så börjar läpparna röra sig, och hennes första ord är att hon inte vill dö! Du stryker kallsvetten ur hennes panna och säger henne att hon ska leva: ”si tu guarirai, si, si!” (ja! du ska bli frisk).

Och så börjar hon bli orolig, kastar sig av och an på den usla bädden och med det klarnande medvetandet kommer dödsångesten och plågorna igen: ”Salvatemi! salvatemi! Ma mi salverete? Non é vero che sarebbe un peccato se morissi?" (rädda mig! ska ni inte rädda mig? Inte sant att det vore synd att låta mig dö?)

Och så blir hon så varm och vill oupphörligen dricka! "Ho sete! brucio! neve, neve! Io ardo!" (Jag är så törstig, jag brinner! is, is!) Du var beredd på det där, och du har is med dig i korgen, och du undrar över varifrån den som är så nervös får tålamod att sitta där timtals och då och då stoppa en isbit i munnen på henne. De stora ögonen ser så tillitsfullt på dig, men så forskande, för att av varje din blick, varje ditt minspel söka förstå om du är nöjd, om du tycker det går bra.
Och om hon kommer sig! Inte är det då fråga om vems förtjänst det är, inte väntar du dig någon tack för det lilla, lilla du gjort därför! - Och ingen får du heller. Modern har sin tro för sig, att det var madonnan och inte du, som räddade hennes barn, och ju flera sjuka du får se, desto mera kommer du att luta åt moderns åsikt. Och inte är du i stämning att notera dina doktorsobservationer, att säga att du "räddat" en kolerapatient och publicera "fallet! med allehanda teoretiska funderingar över vare sig den ena eller den andra behandlingsmetodens förträfflighet, koksaltinsprutningar, Cantani's "hypodermoclys" och "enteroclys" osv. – lämna det åt de andra, eller vänta åtminstone med det, tills du kommer hem och sitter vid ditt arbets- bord och funderar i nattrock och tofflor över vad du upplevt. Här är du människa och ingenting mer.

Stör inte andakten i ditt sinne med tanken att söka pryda läkekonstens halvgudsaltare med din erfarenhets torra medicinalväxter eller lysa upp det med ditt vetandes lilla ljus - de är så många som trängs däromkring, den ene söker blåsa ut ljuset för den andre, och lämna du plats för dem som kunna smycka det altaret bättre än du! - Gå du modigt fram till mänsklighetens högaltare och tänd din kunskaps ringa talgljus där, och lägg så på dess nedersta trappsteg dina enkla blommor; de har inga prunkande färger och inga djupsinniga latinska namn, dina blommor - de är vuxna på den mark där Goethe's vackra ord spirade upp: "Grau, teurer Freund, ist alle Theorie, Und griin des Lebens goldner Baum!"

Sammanfattningsvis med denna långa beskrivning kan jag inte undanhålla att även ta med några ytterligare tankar som Munthe förmedlar i sammanhanget. (Stockholms Dagblad 23/10 1884:

"Jag skulle vilja få hit ner en deputation av nybakade ateister och låta dem följa mig kring här på en rond i fattigkvarteret, där sorgen och eländet bo. Jag skulle visa dem friden, som religionens tröst kan ge åt de slocknande ögonen även på dessa stackare härnere, vilka dock nästan ha rätt i att de inte har mycket att tacka livets Herre för; jag skulle visa dem hur krucifixet över sängen kan ge mera ro för dödens plågor än doktorns morfinspruta.

Ack, ’det finns mycket mellan himmel och jord varom filosofen aldrig drömt’ - och inte kemisten heller, och kanske skulle den synen kunna så pass mycket skaka om deras förnuftsklara tankesystem, ur vilken filosofisk vishetsbrunn det än må vara hämtat, att något av den gamla barnatrons rena guld kunde fällas ut på själens botten.
Nå, men om verkligen filosofin skulle svikta, så har man ju den vetenskapliga forskningens säkra grundvalar att stå på, medicinens storartade triumfer och skarpsynta rön! Nåväl, i hela detta virrvarr av döda teorier och levande mikrober, av famlande experiment och grumliga mixturer - la main sur la conscience, hur små stackars kvacksalvare är vi ej, och hur lite kan vi tävla med den andre Läkaren med de stora klientelen, han som går omkring från säng till säng med sin enda medicin, sin evinnerliga sömndryck!

Det fattiga, okunniga folket här visste då åtminstone, vart de skulle ta vägen med sin ångest och sorg; åt Guds moder hade de ju anförtrott alla sina bekymmer sen gammalt. När de blivit utstötta överallt, stod ju hennes famn alltid öppen för dem, hur trasiga de än var, hon hade ju hjälp för allt!

Och de många, som skrattade åt de fattigas vidskepelse och förbjöd deras processioner, vad hade de då att erbjuda dem i stället för deras förmörkade men bergfasta tro? Jo, hygieniska regler, som nästan utgjorde ett hån mot deras armod, tryckta plakat, som de flesta ej kunde läsa och ingen enda begrep, om hur man ska bo i luftiga rum, undvika grönsaker och i stället äta kött, och så desinfektera i oändlighet, antingen med karbolsyra, som är utmärkt enligt en hälsokommitté, men odugligt enligt en annan, eller med sublimatlösning, vilket är det förnämsta antimikrobmedlet som finns enligt dr Koch - fastän den åsikten att det duger till ingenting också är högst beaktansvärd.

Och vad har en stackars lazzarons mörka hjärna att göra med Koch och mikrober, han vars tanke aldrig gått utanför golfen, bortom vilken hela den övriga världen sammanfattas i namnet "barbariet", han, som vet dagarna för en hop helgon, några böner som han lärde som barn, namnet på ett dussin fiskar som han sett sprattla i näten vid Mergellina, han, som kan spela morra och sjunga Santa Lucia, men inte stort mer! Och vad skall han göra för att få "frisk luft i rummet", han som bor tillsammans med tio à tolv andra nere i en av dessa "fondaci" dit dagens ljus aldrig tränger in, och där en av oss andra inte kan stanna mera än ett par minuter förrän vi måste ut för att andas! Och han ska välja sin föda, han, vars budget även i lyckliga dagar ej tillåter honom att spendera mer än l à 2 soldi om dagen på mat, han, som aldrig i sitt liv har haft råd att smaka på kött och som du kanske sett stå utanför bagarboden och med djurets hungriga ögon följa med bit för bit av den kaka bröd du gav åt din hund, och se'n slåss med en skara andra om smulorna som blev över! - Och desinfektion! Vad vet han om det, han som tyvärr har så synnerligen små anlag för att lära sig den första stora desinfektionsregeln, den populära antiseptiken, som består i att någon gång doppa huvud och händer i vatten .....

Tänk lite på allt det där, och du skall inte längre finna det så underligt, att detta stackars folk tror mera på rökelsen från altarkärlen än på svavelångorna från desinfektionsugnen, mera på vigvattnet än på en 10 procents karbolsyrelösning!"