Marmorkonservering

Bas i vit travertin, daterad till romersk kejsartid, med delfinmotiv: Foto: Peter de Ru

År 1997 inledde Stiftelsen för San Michele och Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet (ICUG) ett samarbete för att rädda antika konstverk av marmor i Villa San Michele.

Arbetet som leddes av mig utformades som ett projekt där konservatorselever fick lära sig att tillämpa teoretiska kunskaper och samtidigt lära känna klassisk konst och Medelhavskultur. Många konstverk i antiksamlingen var i akut behov av konserveringsåtgärder.

Freccero skriver:

Alla konstverk placerade i trädgården och i villans öppna rum som atriet och loggian var i behov rengöring eller konservering. En del hade djupa sprickor och i vissa fall hade stycken sprängts loss.

Andra var starkt övervuxna av lavar, mossor och växtlighet som gör att stenen vittrar. När man arbetar med objekten i en samling uppstår frågor. De kan gälla motiv, ursprung och datering men också vara relaterade till teknik och konservering.

Freccero skriver:

Man söker spår i stenens yta som visar när stenen bearbetats: antika verktyg ger andra spår än verktyg från renässans och modern tid.

Det är också nödvändigt att ta ställning till vilka konserveringsmaterial som ska användas – traditionella eller moderna - liksom vilken rengöringsnivå man vill hålla. Ska objekten vara fläckfria och den vita marmorn helt vit eller kan vi godta skiftningar i färgen, fläckar som är spår av ålder?

Den odödlige anden Mefisto

Andra funderingar uppstår kring samlingen. Den är ett uttryck för en människas personliga preferenser och val. Vad ville Axel Munthe uppnå, vad ville han förmedla? Om vi tänker att den fysiska miljön är ett uttryck för Munthes vision, att den är hans konstverk, har vi då rätt att förändra något i miljön ska den bevaras strikt?

Under arbetet med samlingen var det för mig lika viktigt att bevara Axel Munthes vision som att bevara enskilda föremål.

Freccero skriver:

Jag tänker att Axel Munthe skapade sin miljö som ett konstverk och att han i sin bok Boken om San Michele gav oss enkla ledtrådar till hur han ville att det skulle uppfattas.

Att han ville framstå som en länk i historien är tydligt. Han beskriver hur han vid sitt första besök i Mastro Vincenzos vingård möter en odödlig ande, Mefisto. Av anden får Munthe veta att han står på ruinerna av en av Tiberius villor, och att det ligger glömda skatter begravna under vinrankorna. Och se, säger Mefisto och pekar ner mot havet som ligger tusen fot under deras fötter, du vet väl att när budet kom om kejsarens död, vräktes hans villor i havet?

Han ingår en pakt med Mefisto, och får visionen av sitt byggnadsverk: ett hus med många rum, vita loggior, och arkader med antika marmorkolonner. Munthe köpte vingården, San Micheles kapell och även Barbarossaberget med sin borg. Han byggde sitt hus i klassisk tradition och satte sin egen prägel på miljön.

Platsens historia beskrivs genom de skatter som påträffas i jorden. Här finns underjordiska rum med väggar av opus reticulatum, figurmålningar på pompejanskt rött, och golv av svartvit mosaik.

Munthe skriver:

Vignan var full av tusentals polerade plattor av kulört marmor – africano, pavonazetto, giallo antico, verde antico, cipollino, alabastro – som nu bildar golvet i den stora loggian, i kapellet och till några av terrasserna. En sönderslagen agatskål av utsökt form, flera grekiska vaser, en mängd fragment av tidig romersk skulptur, inklusive – enligt mastro Nicola – ”la gamba di Timberio” samt dussintals grekiska och romerska inskriptioner kom i dagen medan vi grävde. (Ur Axel Munthe, 1930, s. 286-87)

Vi får veta att huset får växa fram utan arkitektritning. Därför får man bygga, riva och bygga om tills resultatet är perfekt; ögat som är ofelbart får avgöra. Fragment från gångna tiders skulptur ska ligga strödda överallt i hans trädgård. Gotiska kolonner bär upp valven i kapellets klostergång och över hans skrivbord hänger ett Medusahuvud som han själv har hittat i havet. Ett antikt brunnshuvud av vit marmor kommer från ett nunnekloster i Neapel där Munthe gjorde insatser som läkare under koleraepidemin 1884. I verkligheten fanns både ritning och arkitekt, men dikten bär hans vision.

Agneta Freccero
Filosofie doktor i Kulturvård