Klarinettisten Kristian Möller spelar under en av kvällskonserterna i Villa San Micheles kapell: Foto: Peter de Ru Musiken har alltid varit en viktig del av välbefinnandet i släkten Munthes liv. Munthe själv kom att bli en god sångare och välrenommerad amatörpianist. Som barn fick han pianolektioner och även om miljön i apotekarfamiljen var sträng, så musicerades det friskt.
Fadern Fredrik var vissångare med bland annat Bellmans Sånger-Epistlar och Wennerbergs Gluntarna i repertoaren. Det sägs att han även spelade fiol. Mamma Lovisa sjöng psalmer och andliga visor för barnen och Anna, Axels syster, hade även hon goda anlag som vissångerska. I sin uppväxtmiljö kom Axel Munthe tidigt också att lära känna Franz Shubert´s, Robert Schumann´s och Hugo Wolfs sånger med texter av Goethe, Schiller, Shoeber m fl.
I Beateberg vid Kummelnäsviken utanför Stockholm bodde Axel Munthes farfars syssling hovrättsrådet Henrik Munthe med familj som var mycket musikaliskt inriktade. Hit kom familjen Munthe ofta för att delta i de musikaliska soaréerna. I detta musikhem vistades också sångerskan Jenny Lind regelbundet och hon hade även sin konsertflygel placerad där. Självfallet påverkades den unge Axel musikaliskt av allt detta. Senare i livet föll det sig också så väl för honom att drottning Victoria kom att bli hans ackompanjatör i det privata umgänget på Capri, och vad man kan förstå också på Tullgarn och Solliden, de kungligas sommarvisten i Sverige. Som barn hade Victoria fått gedigen pianoutbildning och som ung flicka fick hon även vara ”notbladvändare” åt ingen mindre än Franz Liszt.
Axel Munthe tjänstgjorde då och då som organist i församlingskyrkan Santa Sofia i Anacapri. I ett brev den 19 april 1889 skriver han till sin välgörare, ”biktfar”, diplomaten och Parissändebudet Georg Sibbern:
Att Axel Munthe satte musiken högt, råder inget tvivel om, men han gör det på sitt sätt. Kyrkoherden Heribert Jansson som var präst i Svenska Kyrkan i Berlin vistades vid ett tillfälle i Villa San Michele. Han berättar:
På eftermiddagarna brukade man musicera. Oförglömliga för dem som var med är de musikstunder, då drottningen satte sig vid flygeln i kapellet på Villa San Michele och Munthe från dörröppningen med sin vackra stämma sjöng t ex Hugo Wolfs 'Du bist Orplid, mein Land' (Gesang Weylas) eller någon aria ur Wagners operor.
Måhända är det dock musiken i naturen som skänker helhet och breddar Axel Munthes insikter, så naturmänniska han är.
Anders Lindström