Naturälskaren

Foto: Peter de RuAxel Munthe älskade fåglarnas sång och såg fram emot att se och höra skogsduvorna, trastarna, vadarna, vaktlarna, sädesärlorna, svalorna, lärkorna och många fler, komma om våren och slå sig ner och sjunga i Villa San Micheles trädgård. De rastade på Capri på sin väg norrut.

Han kände även en ängslan därför att han visste att flyttfåglarnas liv var i fara ty på Capri fångade man vid den tiden fåglar, framför allt vaktlar, med nät som placerats ut över hela ön. Vaktlar ansågs vara en delikatess och de fångades och skeppades till restaurangerna på fastlandet.

Axel Munthe försökte, utan framgång påverka invånarna att avstå från fågelfångsten men stötte på motstånd, eftersom denna var en säker inkomstkälla och en gammal tradition.

För att försvåra fågelfångsten för befolkningen lärde han sina hundar att skälla om natten och sköt med kanon. Detta sågs inte med blida ögon av befolkningen, som försökte motarbeta honom genom att, bland annat, förgifta en av hans hundar. Han försökte få till ett förbud på högre nivå men utan framgång, då man i högre kretsar gärna åt fågel.

För att underlätta fångsten av fåglarna placerade man ut lockfåglar, vilka sjöng dag och natt. Anledningen till att de aldrig tystnade var att man stuckit ut deras ögon med en glödgad nål, en, på den tiden, vanlig metod som kallades för bländning. Denna metod förbjöds dock så småningom.

Barbarossaberget, ett berg där många fåglar fångades, ägdes av en välbärgad man från fastlandet. Mannen var en före detta slaktare, som ständigt höjde priset på berget så att Munthe inte skulle kunna köpa det. Först då slaktaren blev sjuk lyckades Munthe förvärva hela a href="barbarossa">”Barbarossaberget, vilket efter köpet omvandlades från en fågelfälla till en, med Munthes egna ord, "fristad för fåglar".

Sveriges Djurskyddsförening

Axel Munthe var en stor djurvän och engagerade sig ofta i djurens sak, bland annat, genom att skriva debattartiklar och lämna delar av sitt arvode till djurskydd. Han testamenterade 100.000 kronor, att förvaltas av Sveriges Djurskyddsförening för bekämpande av menagerier och för att skydda flyttfåglar. Under sin levnad skänkte han bland annat pengar till Veterinärhögskolan för vård av estniska hundar samt till Småfåglarnas vänner. Han betalade dessutom 1944 års hundskatt till äldre fattiga hundägare i Stockholm.

Han var själv jägare i unga år men vände sig sedan emot all nöjesjakt. Djurförsök, däremot var, enligt honom, berättigat så länge det gagnade vetenskapen.

De kringresande menagerierna var för Munthe förkastliga. I Bref och skisser beskriver han ingående hur det fungerade och under vilka förhållanden djuren levde i. Han beskriver hur björnen sitter i en så trång bur att det inte finns plats att gå därinne. Han sitter rakt upp och hans huvud vaggar apatiskt fram och tillbaka.

Han beskriver även kungsörnen som blev fångad som unge; och som nu var tre år gammal och troligen inte skulle leva så länge till eftersom örnar dör i bur. Dessa ingående skildringar av djurens beteende och deras själsliga tillstånd i Bref och skisser, visar att Munthe ville påverka läsaren till att ta ställning mot menagerier. Han riktade sig direkt till läsaren och inledde beskrivningarna med att han skulle förevisa djuren för läsaren.

Läsaren tilltalades direkt, vilket, enligt min mening är ett lyckat grepp av Munthe att fånga läsarens medkänsla och uppmärksamhet.

Munthe erkände att, även han, stängde in djur i burar då han var yngre, vilket han nu försökte gottgöra, så gott han kunde. Detta sätt att avglorifiera sig själv, anser jag, ger en äkthetskänsla åt Munthes djurengagemang.

Munthe och Puck

Hundar låg Munthe särskilt varmt om hjärtat och under en period hade han åtta på Villa San Michele. Han ansåg att hundarna var våra moraliskt mest högt stående varelser och att de var värda att älskas. Hundar skulle uppfostras med tålamod och belöningar och man skulle aldrig bruka våld mot en hund.

Han trodde på telepati mellan hundar och människor och förklarade det med att en hund kunde läsa sin husses tankar. En av hans mest älskade hundar var en grand danois vid namn Puck. Att Puck var högt älskad kan man förstå genom att Munthe ersatte sitt eget förnamn med Puck vid publicering av artiklar.

Puck dog under en strapatsrik resa till Alperna med sin husse och sorgen var stor. De blev insnöade under en bergstur och Puck blev förlamad. Han dog uppe hos några munkar i ett bergspass på vägen över Simplon.Förutom Puck ägde Axel Munthe, bland annat, även en lapphund, Tappio, en schäfer, Gorm, en hund som hette Wolf, en foxterrier och en maremmahund vid namn Barbarossa.

Hundarna var inte de enda djuren på Villa San Michele. Där fanns även apor, sköldpaddor, en mungo, en siameskatt och en minervauggla. Munthe hittade denna lilla uggla på landet utanför Rom med en skadskjuten vinge.

Han vårdade ugglan och när vingen var läkt ville han släppa ut ugglan i friheten men denna återvände och han behöll den som tamfågel och tog den med sig på båten hem till Villa San Michele. Ugglan blev mycket fäst vid Munthe och ville inte släppa honom ur sikte. Hon pickade försiktigt med sin lilla näbb på hans läppar, vilket var ett sätt för henne att visa tillgivenhet.

Med sig på båten till Capri hade han även apan Billy och en mungo, som också var ett av Munthes husdjur. Apan Billy hade Munthe, enligt egen utsago, övertagit av en annan läkare i Rom, som lämnat apan i Munthes vård under en resa. Läkaren återvände inte och apan blev Munthes.

Billy var en mycket busig babian, som gjorde livet besvärligt både för Villa San Micheles besökare samt för de andra husdjuren. I Boken om San Michele nämner Munthe att, då han varit borta, hade Billy kastat en morot på en förbipasserande så att dennes glasögon gick sönder, slagits med foxterriern, kidnappat den siamesiska kattungen och ätit upp sköldpaddornas ägg. Då Billy slogs med foxterriern blev alla hundar inblandade. Plötsligt dök mungon upp och apan smet upp i ett träd. Apan Billy var inte rädd för något djur, förutom mungon som brukade stryka omkring i trädgården. Alla djuren hade respekt för mungon. Hundarna smet alltid iväg när den kom, trots att den var ett litet djur. Efter slagsmålet med hundarna vägrade Billy fortsätta med att plocka loppor ur hundarnas pälsar; något som han var mycket skicklig i.

Boken om San Michele innehåller många små anekdoter om djur, vilket jag anser är en indikation på att Munthe verkligen lade märke till djurens olika personligheter och var road av att betrakta djurens beteende även om man emellertid inte vet om allt som berättas i boken är alldeles sant.

La festa di Sant’ Antonio var en helgdag då man firade skyddshelgonet Sant’ Antonio. Det var den största helgdagen i Anacapri. Under denna helg skred en procession fram genom gatorna, bestående av, bland annat, predikanten, byns betydelsefulla personer, Sant’ Antonio, djur, barn, flickor, ungmör och gamla samt en inrest musikkår.

Processionen stannade framför Villa San Michele. De andra djuren brydde sig inte om musiken eller såg lugnt på men apan Billy hade man varit tvungen att låsa in i aphuset där han förde ett förskräckligt oväsen. Den enda människa som han var rädd för var Munthe själv.

Munthe höll apor för mycket intelligenta och enligt honom kunde man lura en hund men inte en apa.En hund trodde blint på allt man sade men en apa kunde genomskåda människan. Apor kunde däremot lura människor, enligt Munthe som ansåg apor vara klokare än människor och beskriver ingående sina studier av apors personlighet i Drömmen om San Michele. Han tar här upp apors sätt att rodna, deras intriger och knep för att luras. Han tillskriver apan mänskliga egenskaper.

Detta anser han även att hunden har, vilken, som nämnts skall ha varit hans favoritdjur. Munthe ansåg att man inte skulle avliva hundar med gift, då detta i motsats till den allmänna uppfattningen var en mycket plågsam död. Det skonsammaste sättet att göra slut på hundens lidande, som Munthe själv praktiserade, var istället att skjuta den genom örat. Axel Munthes hundar ligger begravda under cypresserna i Materita.

Drottning Victorias hundar

Av Victoria, dåvarande kronprinsessa och senare drottning i Sverige, fick Munthe två hundar varav den ena en hette Yallah och den andra var en lapphund vid namn Tappio. Munthe i sin tur gav Victoria sin hund Tom. De skulle komma att skänka varandra ytterligare djur. Han var hennes livläkare och hon delade hans intresse för djur. Han tillägnade henne Boken om San Michele med orden:

Munthe skriver:

Till DROTTNINGEN de förtryckta djurens beskyddare alla hundars vän. (Ur Axel Munthe, 1930, s. 5)

Drottning Victoria var, liksom Munthe förtjust i djur sedan barnsben. Hon hade i äktenskapet med Gustaf, kronprins och senare kung av Sverige, minst åtta hundar, bland annat ryska vinthundar, mopsar och lapphundar. Munthe och hon tycktes dela åsikt om den speciella gemenskapen mellan hund och människa. Han ansåg att för att bli en bra hundläkare måste man, inte bara älska hunden, utan även förstå den. Han var av åsikten att det var enklare att förstå en hund än en människa och att man kunde läsa hundens tankar. Hunden karakteriserades av honom som ärlig och hederlig. Om man behandlade en hund väl och gav den små favörer underkastade den sig gärna. Hunden kunde även läsa sin husses tankar.

Att det fanns ett oräkneligt antal djur på Villa San Michele kan man förstå av sonen Malcolm Munthes berättelse om när hans far en dag kom in till Malcolm och hans bror med en låda, innehållandes två marsvin. Pojkarna skulle få marsvinen om de tog hand om dem på ett bra sätt och inte lyfte dem i svansen för att då skulle ögonen trilla ut.

Malcolm och hans bror letade länge efter svansarna på marsvinen. Marsvinen hette Philemon och Baucis och fick bo tillsammans med kaninerna bakom hushållerskans bostad. Denna anekdot ger en bild av hur Munthe kan ha varit både som människa och djurvän. Han tyckte till synes om att ha många olika djur omkring sig och tycktes inte bry sig om att begränsa antalet. Sättet att retas med sönerna i fråga om svansen på marsvinen, kan även ha varit ett skojfriskt sätt att tala om för sönerna att man skall handskas varsamt med djur.

Man får även en inblick i hans, allmänt kända, egensinniga sätt att vara mot andra människor. Han lär, bland annat, ibland ha varit tämligen opedagogisk och taktlös mot sina patienter, något som han själv erkänt. Däremot tycks han ha varit tålmodig och respektfull mot djur.

Faktumet att Munthe var en stor djurvän märks inte endast genom det stora antalet husdjur och hans insatser för djurskyddet, utan även i hans funderingar i sina böcker. Han framhäver sina åsikter i ”Zoologi” ur Bref och skisser:

Munthe skriver:

Men jag älskar djuren, de förtryckta, ringaktade djuren, och jag bryr mig ej om, att man skrattar åt mig, då jag säger, att jag trifs bättre bland dem än bland flertalet människor, jag möter i min väg. (Ur Axel Munthe, 1920, s. 232)

Åsa Wretman
Litteraturvetare vid Stockholms universitet, medverkade på Vårsalongen, Liljevalchs konsthall 2007