Vad gjorde Nietzsche på Capri?
Foto: Peter de Ru
Melberg skriver:
Varför for han dit? Vad ville han se? Vad fick han se? Det är definitivt en av de mindre gåtorna i Nietzsches biografi men den är ändå en lämplig utgångspunkt till att ta upp några större komplex:
Besöket på Capri sammanfaller nämligen med den stora vändpunkten i hans liv och tänkande, en vändpunkt som kan beskrivas geografiskt: från norr till söder.
Från Norden till Södern. Och vem vet: kanske var det just besöket på Capri som laddade denna vändning med innehåll.
Vintern 1876-77 tillbringar Nietzsche ett halvår i Sorrento söder om Neapel. Han hade sällskap med den äldre väninnan Malwida von Meysenbug och med moralfilosofen Paul Rée, som några år senare skulle bli hans konkurrent om den unga ryskan Lou Salomés gunst. Man läste och skrev och så gjorde man förstås utflykter till traktens sevärdheter. Turen till Capri, mars 1877, var väl just en sådan utflykt.
Nietzsche säger upp sig och blir fri filosof
Vi befinner oss vid det jag redan har kallat en vändpunkt i Nietzsches liv: han var 32 år gammal men hade redan varit professor i klassisk filologi i närmare tio år och han närmade sig nu det beslut han skulle ta något år senare: att säga upp sin allför ansträngande professur. I stället inledde han den sista perioden i sitt liv som tänkande människa, en epok som skulle vara till januari 1889. Han blir nu filosof i stället för filolog, ”fri filosof” och ”fugitivus errans” med egna ord: en statslös och irrande flykting, i tankevärlden såväl som den geografiska världen. Sorrento betydde det första besöket och den första vintern i Södern.
Upptäcka Södern! Det var någonting som nordbor ägnat sina bildningsresor åt i åtminstone 100 år innan Nietzsche gjorde sin upptäckt.
Nietzsche beundrade Goethe och Goethe hade gett ett mönster för denna upptäckt med sin Italienska resa, som företogs under flera år från 1786. Där handlade det om att i Rom upptäcka den klassiska kulturen men först i Neapel finna den verkliga Södern: den som var sinnlig, spontan, fysisk och farlig. Betydde Nietzsches upptäckt av Södern att han, som sina föregångare, väcktes till sinnlighet?
Svaret är ja: från och med nu är kroppen huvudperson i hans filosofi. Bättre sagt: förbindelserna mellan kropp och tänkande, mellan kropp och språk och uttryck och meningar. Kroppens filosofi, etik och estetik. Capri var inte bara Södern: det var söder om Södern.
Vilket betyder att det som nordbon uppfattade som ett sinnligt och farligt och laglöst naturtillstånd i Neapel ändå var förhållandevis polerat och normalt i jämförelse med de anti-civilisatoriska reservat, som man förväntade sig att finna på öarna. Kanske den prosaiska halten i detta bestod i att öarna var fattiga: ännu fattigare än fastlandet. Och att södra Italien var generellt fattigt och därmed billigt för den resande nordbon.
Det är inte lätt att få en tydlig bild av hur det förhöll sig med saken, men det är ändå svårt att undgå intrycket att Italien, åtminstone i sina utkanter, och särskilt på Sicilien och Capri, under tiden fram till 1900-talets början i detta avseende kan jämföras med dagens Thailand, att i alla händelser Capri länge hade rykte om sig att invitera till all slags sex på billigaste vis. Det var ännu långt till dagens lyxiga Capri, där en kopp kaffe på den berömda piazzettan – den klassiska mötesplatsen – kostar lika mycket som på Marcusplatsen i Venedig, och där gatorna ingalunda kantas av prostituerade utan av Armani och Gucci-butiker …
Från Sorrento kunde Nietzsche se Capris taggiga profil och säkert lockades han, som så många har gjort före och efter honom, till att jämföra profilen med en drake eller en rovfågel … vilket förstås förstärker myten om något uppslukande farligt. Och säkert erinrade sig Nietzsche, som var en grundligt skolad latinist, de fasligheter han läst om kejsar Tiberius hos Tacitus och Suetonius.
Mithraskult i Bröllopsgrottan?
Vi kan väl anta att Nietzsche vandrade iväg för att beskåda ruinerna efter Villa Jovis. Det verkar också som om Nietzsche företog den spektakulära vandring, som slingrar sig längs öns nordsida, förbi den monumentala klippformationen Arco Naturale, djupt ner i en dal och så upp igen med de lika berömda Faraglione-klipporna rakt utanför innan man är tillbaka i Capri stad. Längst ner i dalen passerar man en stor grotta, kring vilket det knutits åtskillig spekulation.
Melberg skriver:
Här har påträffats en relief som antas föreställa ett Mithrasoffer: den persiske solguden i färd med att döda en tjur.
Grottan kunde kallas Magnum Mithrae Antrum: italieniserat ill Mitromania eller Matromania, ibland folkligt förvrängt till Grotta di Matrimonio (”bröllopsgrottan”). Dessa komponenter – grotta, bröllop. offer – har räckt för att ladda fantasier om sex och våld, gärna knutna till Tiberius.
Sannolikheten är väl inte så stor att kejsaren skulle ha tagit sig ner till den otillgängliga grottan, ej heller att den persiske solguden Mithras skulle ha dyrkats i rituella former i en grotta på Capri (även om det lär finnas exempel på en romerskt modifierad Mithras-kult). Sakkunskapen verkar enig om att grottan har nyttjats rituellt men lutar väl åt att den varit ett romerskt ”nymfeum” där man hyllade kvinnliga gudar.
Grottan dyker upp i Nietzsches anteckningar våren 1878, dvs året efter Sorrento. Här några nedslag i häfte 28 (nr. 17, 22, 25, 34):
1. Mitromania. – Vänta på skenet från den första solstrålen – äntligen se den och – håna den och utplåna sig.
2. Mithras – Hopp.
Mithrasvansinne!
3. Grotta di Matrimonio, idyllisk bild av det omedvetna livet.
4. Tiberius: handlingsförmågans vansinne. Motstycke: vetandeförmågans vansinne.
5. Tänka sig livet som fest med utgångspunkt i Mitromania.
Ytterligare en anteckning, nr. 33, förefaller relevant i sammanhanget: Nietzsche erinrar sig tiden i Sorrento som en befrielse: ”I Sorrento lyfte jag av 9 års mossa.”
Melberg skriver:
Den professorliga och tyska mossan lyfts av. Vad är det för en Friedrich kvar? Skymtade en ny Friedrich i Södern, i Sorrento, på Capri, i grottan?
Namnet leker i hans minne: Mithras, Mitromania, Matrimonio. De tre leden går från mytisk tid till historisk tid till utopisk tid. Från mörker till ljus. ”Vänta på skenet från den första solstrålen” – hade han besökt grottan på natten, eller fantiserat om att besöka den på natten, för att invänta morgonsolen? Eller var det offerfester han hade i tankarna, orgier som avslutades när mytens troll sprack i den uppgående solen. Eller var det solguden som väntade? Mithras signalerar både hopp och vansinne. Grottan betyder både mörker och ljus.
Tiberius är lika dubbel: han förmår handla men hans handlingar är ”vansinne”. Hans ”motstycke” är väl den tänkande Friedrich själv: Friedrich är den som förmår veta. Hotar vansinnet den som förmår?
Sexorgier i Bröllopsgrottan?
Grottan handlar om det ”omedvetna livet”: en utopisk ”idyll” när offret presenteras som bröllop. Grottan skulle kunna handla om ”fest”. Men grottans fest, Friedrichs fest, är ingen idyll. Friedrich står mitt i sin egen historia och hans ”fest” måste inkludera både myt och utopi: det är en dionysisk orgie som syftar till att ”utplåna” sig, glömma sig själv, kasta av sig all mossa, bli den man är genom att glömma den man blev.
Några år senare dyker grottan upp igen, nu i aforism 55 i Bortom gott och ont. Nietzsche spelar här fram sin religionskritik kopplad med kunskapskritik och med en ”nihilistisk” fascination av ”intet”. På några rader komprimerar han mänsklighetens religiösa historia med tre offer, återigen från myt till historia: först offrar man den bästa medmänniskan, därefter offrar man sin ”natur”, slutligen offrar man gud. ”Att offra gud för intet … det ver vi alla något om.” Som exempel på tidiga religioners människooffer anför Nietzsche ”Kejsar Tiberius’ offer i Mithrasgrottan på ön Capri, denna ryslighet bland alla romanska anakronismer.”
Grottan har därmed fått sin plats i en ideologisk och historisk konstruktion:
Nietzsche tvekar inte om att Tiberius skulle ha ägnat sig åt människooffer i ”Mithrasgrottan”. (En annan variant, efter Suetonius, är förstås: sexorgier. Som naturligtvis kan kopplas till offret med våldet som gemensam nämnare). Men vad är det egentligen som är en ”ryslighet”? Offret? Tiberius? Grottan? Capri?
Den dubbelhet som skymtar i anteckningarna spar nu Nietzsche till aforismens slut, där vi ”alla” sägs veta något om offret av gud till ”intet”.
Vet vi också något om människooffret?
Hur du offrar dig själv i festens ögonblick, kastar av dig mossan för att bli den du är, för att slippa vara den du blev.
Så lyder Nietzsche sista ord om grottan på Capri. Där finns inte längre framtid, fest och utopi, bara historiens mardröm. I koncentrerad form finns här faktiskt det som hela hans ursinninga tänkande under åren som ”fri filosof” kretsar kring: alla de offer som krävs för att jag ska bli den jag egentligen är.
Arne Melberg
Litteraturprofessor vid Oslo universitet